Reseöversikt

Från Moskva till Kuala Lumpur skulle det bäras av – detta utan att flyga. Att resan råkade utformas till att bli vad man i daglig mun kallar en ”ekoturistisk” var snarare ett sammanträffande än ett uttänkt mål. Om jag ändå skulle ut på vägarna i fem månader kunde jag likväl slippa de där flygmaskinerna tänkte jag. Det är så mycket man missar då man är uppe i luften. Nog skulle det bli spännande att se allt som man annars missar.

 

Sannerligen fick jag uppleva mycket. Det är trots allt en bit att resa från Rysslands huvudstad till Malackahalvön. Jag utformade en resrutt innan jag skulle bege mig, men denna resrutt skulle komma att ändras igen, igen och igen. Kanske var det dumdristigt att ens tänka ut en bestämd väg – nej, det var bara drömmandet. Då man lever i drömmen så tar denna med tiden över. Jag bestämde mig för att göra saker jag inte tidigare gjort, jag bestämde mig för att åka på vägar jag aldrig hört talas om och jag bestämde mig för att mest inte bestämma saker. Att låta saker och ting ha sin egen lilla gång. Vart kunde benen föra mig härnäst? Hur kunde magkänslan visa mig vägen? Den slutgiltiga resrutten var därmed full med utsuddade rader, rödfärgade korrigeringar och överstrukna namn på städer. Vad som blev av är bara att följa.

 

Redan under min första etapp: transsibiriska järnvägen; följde en eller annan förändring. Jag spenderade mina första dagar i Moskva, satte mig på tåget för att tålmodigt uthärda fyra dagar med fulla ryssar innan jag kom till Irkutsk. Jag sov, såg bajkal och for vidare till Mongoliets huvudstad. Istället för att snart åka vidare bokade jag om min resa för att rida på en häst på stäppen. Vackert tyckte jag nog att det var. Spänningen över att vara i Mongoliet fyllde mig med glädje. Hur som helst önskade jag detta stäppland adjö. Två dagar senare anlände jag i Kina.

 

Närmare bestämt Kinas huvudstad, Beijing. I Sverige kallar vi staden Peking. Över en vecka spatserade jag omkring på stadens gator. Jag hälsade storögt på förbipasserande och skålade gott med några vänner. Jag besökte kejsarens palats, hans sommarpalats och även en stor mur. Jag fick inte nog av kejsarens alla komplex, så ut ur staden till Chengde åkte jag med tåg. Här för att besöka kejsarens sommarresidens uppe i bergen. För att förgylla den kejserliga känslan åkte jag sedan väst till en av de första huvudstäderna: Datong. Här för att se några stora statyer. Söderut bar rälsen till den historiska staden, Pingyao. Även den med en stor mur. Visserligen inte lika stor som den stora utanför Beijing – men imponerande nog var den! I Kina försöker varje stad överglänsa varandra, och jag hade inte fått nog av varken kejsare eller murar.

 

Därför åkte jag till Kinas första huvudstad, Xi'an, var landets första kejsare kom från. Här finns världens största ringmur. Inte nog med det visade sig Kinas första tecken på storhetsvansinne sig: Terrakottaarmén. Efter en tids sjukdom hade jag tröttnat på det sedvanliga Kina och bokade mig en biljett ännu längre västerut. Jag tänkte inte på att det var kallt uppe i bergen – det var trots allt bara september. Så med frusen kropp upplevde jag de mest magnifika spirituella händelser man kan tänka sig. De tibetanska munkarna öppnade sina hjärtan och visade med enorm glädje runt mig i dessa berg. Det var ett annat land som gömde sig i bergsdalarna.

 

Slutligen var jag tvungen att åka ner till det riktiga Kina igen. Och till det kom jag. Jag möttes av den kinesiska nationaldagen i den tio miljoner stora staden, Chengdu. Aldrig har jag skådat så många människor – aldrig har jag önskat mig bort från en plats så mycket. Jag tog till flykten söderut till Yunnan-provinsen. Här såg jag stenskogar, vackra berg, historiska städer och ett rikt kulturellt liv. Jag älskade att resa igen. Med denna fantastiska magkänsla åkte jag nattåg till Guangxi-provinsen i söder. Jag såg både de världsberömda sockertopparna och de overkligt vackra risfälten. Med dessa upplevelser slutfördes mitt åtta veckor långa äventyr i Kina.

 

Vietnam blev nästa land. Jag anlände i norr och skulle komma att resa till söder. Förutom att nästan ha blivit rånad, könsstympad, lurad, misshandlad, förnedrad och våldtagen så dög landet gott. Jag ville se allt, men jag gillade inte befolkningen. Så det resulterade i att jag klev upp tidigt om morgonen, sprang mellan attraktionerna, tog mina bilder, bråkade om priserna och lade mig om kvällen på rekordfart. Förutom att se betong och stora avenyer fick jag konstigt nog en vacker bild av det mytomspunna Halong. Jag reste söderut genom gammalkoloniala städer och möttes av det moderna Saigon – Ho Chi Minh City.

 

Efter att ha tackat nej till några prostituerade satt jag äntligen på en buss till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag kastades in i en ny realitet. Röda Khmerernas brott mot mänskligheten presenterades till mig i form av tortyrfängelser och massgravar. Det var nog nyttigt att påminnas om hur bra jag har det. Jag reste vidare till det lantliga Battambang och sedan till Siem Reap. Här fick jag återse den ståtliga tempelstaden Angkor. Efter att ha sett denna ter sig varje tempel litet och aningen mindre intressant. Men turisterna jagade bort mig. Med alla möjliga transportmedel for jag norrut till den thailändska gränsen var det krigsdrabbade Prasat Preah Vihear väntade. Vidare sicksackade jag mig till elefanterna i Mondulikiri, delfinerna i Kratie och jungeln i Ratanikiri.

 

Vid detta laget var jag vid den laotiska gränsen. Mekong bredde ut sig framför mig. Jag fick se stora vattenfall och vackra solnedgångar vackert gå ner över de fyra tusen öarna. Med tiden blev jag enträgen och rastlös, det var inte mycket annat till val än att resa norrut. Jag kom till den moderna huvudstaden, Vientiane, var jag sedan reste upp i bergen i norr. Jag badade i bergsfloder och kröp genom ett antal grottor. Detta med bara ett barn som guide. Jag trivdes gott med att vara på vägen igen. På moped kom jag till de historiska krukslätterna i öst och från bar det till den kungliga huvudstaden Luang Prabang. Under en veckas tid utvecklade jag en film – Fruitshakes & Cigarettes – med ett nyfunnet team. Denna blev en braksuccé.

 

Med royaltypengarna checkade några av oss in på ett förnämt hotell i Bangkok. Hit hade vi farit efter att ha liftat från Laos. I Bangkok möttes jag av några vidriga syner. Jag fick se hur det sämsta från väst utnyttjade det välfärdshungriga öst. Män gick till minderåriga prostituerade, stora ungdomsgäng drack billig sprit i mängder, det såldes droger öppet, festerna slutade inte förrän klockan sex om morgonen. Jag avskydde staden. Aldrig igen ville jag åka dit, men nog var jag tvungen.

 

Det enda sätt att ta sig till Myanmar var att flyga. Där sprack min plan – men vad kan man göra åt det? Jag landade i landets största stad, Yangon. Jag pratade med munkar och äldre män – de som kunde engelska. Jag visiterades av ilskna soldater och gestapo-aktiga poliser trakasserade mig vid passkontroller. Det gjorde inte mig något. Jag älskade landet. Jag fick se något som var så genuint och äkta, något som var så vackert och inspirerande. Jag reste inte runt mycket, men vad gjorde det? Jag njöt av tiden i det spännande Yangon. Jag njöt av tiden vid den lugna Inlesjön. Jag njöt av tiden ovanpå en av de många tusen pagodar i Bagan. Inte kunde livet vara bättre.

 

Med en otrolig lycka flög jag tillbaka till Bangkok och från här åkte jag med tåg vidare söderut till Penang i Malaysia. Jag bestämde mig snabbt för att lämna denna ö för att ta mig till Sumatra i Indonesien. Här var jag tvungen att flyga igen. Flygbolagen hade konkurrerat ut all form av båttrafik. På Sumatra var min plan att ta mig från Medan till Banda Aceh – detta genom jungeln. Aldrig har jag skådat så mycket djungel. Jag åkte med små minibussar på små och ödelagda vägar från ort till ort. Jag möttes av leende ansikten och många många apor. Orangutanger fick jag förresten också se. Tsunamikatastrofens Banda Aceh var nu uppbyggt. Det fanns ingen mening med att stanna i den staden, så jag bestämde mig för att mina tre sista dagar ta det lugnt. Jag åkte ut till paradisön, Pulau Weh för att sova, läsa och snorkla. Ett bättre slut på resan kunde inte önskas. Jag flög till Kuala Lumpur för att snart flyga till Europa.

 

Tillbaka till Sverige.


En apa i Takengon

 

Det var en lång resa att ta sig från Ketambe till Takengon. Inte hade vi mycket till val då alternativet var att åka tillbaka samma väg som vi kom. Att åka på samma väg två gånger är inget kul, så norrut for vi. Detta genom djungel och över berg. Med hög dunkande musik och kräkande indoneser. Vid midnatt kom vi fram till denna spännande bazaarstad belägen vid en av de vackraste av de vackra sjöar.

 

Bussresan avgick ganska tidigt om morgonen. Vi tackade för oss i Ketambe och fick ett säte längst bak i bussen. Alois ville först inte kliva på bussen i och med detta är det värsta säte man kan ha, men efter att jag sagt till honom att vi inte hade mycket till val gav han följaktigen med sig. Dessutom var det inte särskilt länge vi behövde sitta längst bak. Passagerarna längre fram klev nämligen av. Vi anlände först i en stad vid namn Blankenjeren, här var vi tvungna att byta buss. Alois skrikande på busschauffören angående priset resluterade i att den sista bussen till Takengon retsamt körde ifrån oss. Istället fick vi tag på en taxi, detta ett par timmar senare. Denna används som en ”busstaxi” vilket innebär att man får boka säten. Då taxin kom fick vi berättat för oss att alla säten förutom de där bak var upptagna. Föga förvånande protesterade Alois desto mer vilket likaså hade utfallet att chauffören slängde ut oss. Varken taxi eller bus. I ren frustration sade jag till Alois att jag skulle springa till taxistationen och hämta den igen vare sig vi fick önskat säte eller ej. Då jag kom till taxistationen skrattade de alla givetvis åt mig, jag skrattade tillbaka, och förklarade situationen med ett gott leende. Vi fick resan billigare än innan.

 

Det regnade i Takengon då vi kom fram vid midnatt. Efter lite letande fick vi tag på ett rum. Då priset var det dubbla av vad vi önskade var vi tvungna att dela. Grannbyggnaden var en moské som drog på högtalarna på högsta volym klockan fem om morgonen. Muhajedinen sjöng åtminstone vackert. Jag spelade in denna skönsång och använder den härmed som väckarklocka. I framtiden kommer jag att minnas Takengon varje morgon. Och detta har jag inget emot. För Takengon ligger beläget bredvid en otroligt vacker sjö. Denna sjö lockar stadsbor från hela Sumatra. Det är en tillflyktsplats för de som vill ta det lugnt i de svala bergen. Då vi promenerade längs sjöns stränder passerade det mängder av bilar, lastbilar och mopeder – alla fyllda med människor. Vart skulle de? Svaret fick jag senare. Jag lämnade Alois för att på egen hand gå en långpromenad längs sjöns norra strand. Från Takengon till andra sidan. Det tog mig sex timmar. Längs hela sjön stannade dessa bilar. De hade med sig stora stereoanläggningar och mängder av mat. De såg ut att roa sig gott, och hördes gjorde de också. Då jag utmattad kom fram till andra sidan sjön hade de satt upp tält och grillar. Jag bjöds på nyfångad fisk, sambal och ris. Vägen tillbaka liftade jag med en lastbil. De alla fnissade då jag kom på.

 

Fnissandet var något som jag dagligen hört. Det är inte bara fnissande, det är även massiva skrattsalvor som riktas mot mig. Det pekas och skämtas om den där vita utlänningen som strosar förbi. I Takengon såg jag inte ett västerländskt ansikte. Så mitt i den här staden kom jag, blåögd, långhårig och skäggig – en apa. Jag kände mig verkligen som en apa. Somliga våghalsiga (jävliga) killar drog gärna i håret eller puttade till mig så att deras gäng kunde skratta åt mig. Jag kände för att slå dem hårt i ansiktet men behärskade min ilska med att försvinna från platsen. Vid ett annat tillfälle ropade en familj över mig. Liksom alla inledde de med att säga ”hello misterrr”, ”where you frrrrom?”, how arrre you?” (dessa frågor har jag fått höra femtio gånger om dagen). Då jag kom fram ryggade barnen tillbaka – de var rädda för apan. Försynt skrattade jag åt situationen och gick därifrån. Var finns respekten? Trots detta beteende finns det många glada miner och genuina själar som mer än gärna visar sin glädje över att stolt visa upp sin stad.

 

Staden är sannerligen inte någon metropol. Det är en isolerad, lantlig och dammig typiskt smutsig indonesisk stad. Befolkningen har ingen känsla för vad som är vackert och vad som är fult. Skräpet slängs överallt, och råttorna springer runt i de stinkande skräphögarna. Trots detta är det en spännande stad. Jag skrev om den spännande marknaden i Kutancane, den är inget i jämförelse med Takengons bazaar. I flera timmar strövade jag runt mellan de små stånden som säljer allt man kan tänka sig. Man finner spännande frukter, kryddor, kaffe, silversmeder, skomakare, skräddare, urmakare, telefonförsäljare osv. Alla de yrken som i Sverige klassas som utdöende. Här gör allt för hand. Inte finns det några stora fabriker som sprutar ut svarta moln. Ånej, detta är en levande bazaar som lockar till sig folk från alla de små djungelbyar som ligger belägna runt Takengon. Kanske är det för att dricka det fenomenala kaffet som serveras eller så är det för att de vill sälja sina egna varor. Takengon är nämligen centrum för det kända Sumatra-kaffet. Efter tre dagar av promenader, badande och kaffedrickande var det dock tid att bege sig vidare.

 


Långt bort i Bagan

 

På toppen av ett tempel satt jag. Det var tidig morgon, solen skymdes knappt än. Ur dimman stack det upp spiror och torn – stupor. Himlen blev gyllene, tuppen gal, människorna hördes vakna till liv, hundarna skällde. Munkarna gick beende sina böner eller begynte sina strövartåg efter mat. Jag var där, i Myanmars heliga tempelstad, Bagan.

 

Det var inte helt enkelt att ta sig dit. Bussen avgick som alla burmesiska bussar på en förfärlig tid med definitionen strax innan soluppgången. Detta innebar att jag var tvungen att ta mig – runt fem om morgonen – tjugo kilometer från Four Sisters till huvudvägen var bussen förhoppningsvis skulle stanna för mig. En taxi hade jag bokat och betalningen för rummet var klart. Vid busstationen väntade likaså andra resenärer, en amerikanska, två israeler och ett mycket vackert franskt par. Bussen kom, som det sade på biljetten, strax innan soluppgången. Det var en gammal kinesisk konstruktion som fylldes på med människor, som fylldes på med mer människor, som fylldes på med hönor och rissäckar, som fylldes på med grönsaker och möbler. Allt man nu kan få plats på en buss. Det var en tolv timmar lång resa att se fram emot. Vägarna var bitvis dugliga, bitvis urdåliga, men över bergen brummade bussen. Landskapet var betagande och fascinerande. Timmarna flög förbi och jag hade inte mycket emot att sitta var jag satt. Först somnade tjejen bredvid mig på min axel och sedan mannen med den dåliga munhygienen (en spottare) på min andra axel. Jag försökte också somna men misslyckades.

 

Fram till Bagan kom vi i alla fall. Efter att ha följt efter israelerna och amerikanskan på en prutningsrunda till alla byns hotell och vandrarhem fick vi äntligen tag på rum. Det var ett trevligt ställe för sex dollar natten (israeler är hårda prutare). Somnade gjorde jag gott tidigt om kvällen. Jag och amerikanskan, Adriénne, beslöt oss för att tidigt om morgonen kliva upp för att se soluppgången (min fjärde i Myanmar). Efter denna makalösa naturupplevelse bar vi oss tillbaka för att äta frukost. Den serverades. Vi åt. Pratade. En kinesisk man hälsade gott på oss. Han sade att han varit i Myanmars nya huvudstad, Nyipyidaw, som är ett nybyggt komplex sedan år 2005. Det är en stad som är helt byggd från grunden, stora villor och avenyer utgör denna. Med bussen till Inlesjön, Mandalay och Bagan passerar man denna. Kinesen sade att staden var förfärlig. Här fanns inte mer än enorma kasinohotell och restauranger fick man allt leta efter. Det var en helt tom stad var en ny Mercedes kanske passerade någon gång då och då. Detta är en av regeringens underliga lekar. Utanför staden finns det en enorm flygplats som är helt tom och golfbanor var bara premiärministern och hans ministerium gladeligen spelar. Uppenbart är det att regeringen lägger ner enorma summor pengar på denna vedervärdiga skapelse. Samtidigt faller resten av landet samman.

 

Bagan är däremot en stolthet. Med dess 2275 stupor och pagodor (skillnaden är att en stupa kan man inte gå in i medan en pagoda är ett tempel man kan äntra) över ett massivt område bär det en enorm pondus som syns i var människas personlighet. Därmed blir man som turist aldrig ett med området, men man blir överväldigad av kraften som Bagan sprider. Jag och Adriénne hyrde cyklar för att se så mycket som möjligt. Vi gick in i tempel och besteg ett par stycken, men efter att ha gjort detta ett par gånger tröttnade vi och försökte finna andra vinklar av Bagan. Vi pratade med några försäljare uppe på ett tempel. Dessa försökte givetvis sälja oss deras prylar men det slutade med att vi istället hade en god konversation. Vi pratade om det mesta förutom regeringen som de bara i förbifarten nämnde gjorde livet surt för dem på alla de sätt en regeringen kan motverka sitt folk. De frågade mycket entusiastiskt om Sverige och USA. Speciellt USA hade de hört mycket om och sett mycket på TV. De frågade om vi var lyckliga, givetvis sade jag och frågade detsamma. Visst sade dem, men de hade inte råd med allt de ville ha råd med. Do you have everything? - I have everything I need. Osv.

 

Tiden löpte ut. Jag var tvungen att ta mig tillbaka till Yangon dagen därpå. Detta gjorde jag också. Bussen avgick om eftermiddagen och skulle anlända tidigt om morgonen (innan soluppgången) i Yangon. Adriénne skulle samma väg. Hon var helt slut efter bussresan, jag hade sovit ganska gott så jag klarade mig. Vi letade efter ett vandrarhem som kunde ta emot oss för halva priset i och med vi skulle checka ut samma dag, alla vägrade. Detta gjorde att vi gick till Yangons finaste hotell och försatte en viloplats strax utanför. Vakterna tittade märkligt på oss men av ren givmildhet eller skygghet sade de inte till oss att flytta. Några kinesiska turister tittade ner på oss, men de log då jag hälsade dem god jul eller god morgon. Vakten hade jag ett kort utbyte med. Han skrattade i slutändan mest åt oss. Kanske för att vi var på samma nivå som honom. Adriénne behövde vila och jag fick tid till att läsa lite.

 

Efteråt gick vi till ett indiskt tecafé för att dricka kaffe. Det tog tre gånger innan jag fick vad jag ville. Att beställa svart kaffe var uppenbarligen mycket svårt. De förstod inte alls vad jag menade. Inte har vi det påstod de. Jo det har ni, ni blandar kaffe med varmt vatten. Noga tog de ut några mått, de bad mig komma till köket för att observera så att de gjorde rätt, men kaffe fick jag. Och det välbehövligt. Adriénne fann en buss som skulle ta henne till kusten. Jag hade ytterligare en heldag i Yangon att spendera. Efter att ha besökt internetcaféer, läst på lite om hur jag skulle ta mig från Bangkok till Malaysia, så bestämde jag mig för att göra något jag inte gjort sedan ett år tillbaka. Gå på bio. Det visades en film i hela stans biografer, Unstoppable. En poänglöst dålig film, knappt utan underhållning. Biografen var däremot en av de finaste jag sett. Jag misstänker att det var en gammal ombyggd kommunistisk opera eller teater. Jag satt på en balkong för mig själv. Filmen inleddes med en text som sade NOW HONOUR THE FLAG OF YOUR BELOVED COUNTRY. Sedan visades det en liten film med Myanmars flagga i centrum. Då de bytte flagga väldigt nyligen var det ett hafsverk. Det var en bordsflagga som de filmat, denna vajade av att en fläkt blåste på den. Bakgrunden var en sliten gammal blå vägg med dåligt artificiellt målade moln. Tapeten flagnade till och med. Nationalsången spelades mycket högt, men hela grejen var totalt patetisk.


Staden som döptes till Yangon

 

Jag landade tidig kväll i Myanmars största stad, Yangon. Flygplatsen var liten och säkerhetskontrollen simpel: ”stamp, stamp, stamp” och jag fick tillbaka mitt pass. Jag försökte få den kvinnliga kontrollanten att le genom att fråga hur dagen varit och önska trevlig kväll. Hennes blick sade mig att hon var tränad i att vara bitter gentemot nyanlända. Jag ryckte på axlarna och tänkte att allt som har med regeringen att göra är en sur karamell, men kanske folket var trevligare. De följande dagarna skulle min tes bevisas.

 

Jag delade en taxi tillsammans med en ung amerikan. Taxichauffören var en trevlig man som försökte ge oss en rättvis introduktion av landet han var stolt över. Han gav oss tips och försökte lära oss några simpla fraser. Normalt sett brukar jag ignorera taxichaufförers hotell- och aktivitetsförslag, men det var med nyfikna ögon jag anlände till Myanmar, så jag lyssnade på vad han hade att säga. Han släppte oss av vid ett hotellkvarter, rankade det som var bäst till sämst, och önskade oss god lycka. De alla var fulla, förutom en säng som jag lät amerikanen ta. Jag gick vidare för att finna mig ett eget rum. De första fem hotellen jag fann var antingen fulla eller kunde – liksom i Kina – inte ta emot utlänningar. Till sist hittade jag ett i den indiska kvarteren som mycket vänligt tog emot mig. Jag betalade sju dollar för fritt internet, en god frukost och vänliga leenden – mitt rum var en annan historia. Det fanns inga fönster och taket var mögligt. Detta gjorde att det hela tiden hängde en tung luft i rummet som förvärrades av den unkna mögelstanken, men jag hade inte mycket till val. Dessutom var det bara till för att sova i. Jag fann en mindre ”ölpub” var ett par utlänningar hängde, jag frågade dem om tips på Myanmar och sedan gick vi för att äta.

 

Förmiddagen därpå gick ut på att anpassa mig till atmosfären i staden. Yangon är mycket annorlunda från övriga Sydostasien. Gatorna trafikeras av gamla bilar, allt från koloniala till sovjetiskt byggda sådana. Varje huvudgata har två breda trottoarer som används som långa marknader som aldrig tar slut. Människorna ropar efter en, stirrar på en, pratar med en och försöker sälja till en. Det är marknadskaos överallt. Ficktjuvar är att se upp för och man får vara beredd på att stanna hela tiden. Gatumat serveras mellan stånden och hundarna äter resterna. Butikerna säljer mest gamla elapparater, smycken eller klockor. Goda hantverkare finns det gott om. Därmed lät jag en urmakare laga min klocka som fortfarande var fast på kinesisk tid. Jag köpte en statlig tidning för utlänningar av en man som satt ner vid en trappa och drack en kopp kaffe vid en indisk restaurang. Huvudnyheten var att det myanmariska ministeriet hade spelat en golfturnering i landets ära. Jag skrattade bittert över denna artikel. Jag fick tag på ett par nya byxor mittemot restaurangen, de flinade åt mig då jag ville testa dem på öppen gata. Jag kände mig redo för att ta emot landet. Jag var överväldigad av Yangons gator, det var en fantastisk stad jag kommit till.

 

Jag träffade en munk, Mister Win, vid stadens berömda Pagoda. Pagodan i sig var enastående, men Mister Win vad jag vill minnas. Ofta har jag inlett konversationer med lokalbefolkning, men inte slutfört dem. Denna gången kollade jag ens inte på min klocka och lät konversationen flyta på. Jag tror att vi pratade tre eller fyra timmar. Han berättade om livet som munk, varför han valt det och hur regeringen var en sur karamell (om du vill veta mer: läs om fredsdemonstrationerna september 2008) för honom och hans bröder. Han pratade mycket om paradiset och helvetet, att man inte fick begå otukt, dryckenskap eller lögn – men röka fick man sade han då han tände en cigarett. Jag försökte visa honom min kamera som var ett utomjordiskt föremål för honom. Han sade att bara åt en gång om dagen, mediterade ett antal timmar och resten av tiden spenderade han med att göra diverse jobb i klostret. Han var en utbildad civilingenjör som dragit sig tillbaka då han var trettiotre (nu var han fyrtiotre). Han älskade att resa och förfrågade mig på mina erfarenheter, själv hade han varit i fem länder (vilket är väldigt mycket för en burmes).

 

Dagen därpå letade jag efter en bokbutik då en äldre man kom fram till mig. Jag trodde att han ville ha pengar, men han pratade väl vilket gjorde att jag accepterade hans hjälp med att hitta butiken. Även han var utbildad civilingenjör, men nu lät inte regeringen honom jobba något mer. Han hade läst Hemingway, Orwell, Dostojevskij, Tolstoj och Hugo. Han förklarade gång på gång för mig hur mycket han hatade regeringen, hur rädd han var för den. Han var rädd för att sättas i fängelse om han sade något dåligt, men han litade på att han kunde anförtro mig dessa tankar. Han sade att regeringen slösade pengar på att bygga en ny stad då Yangon höll på att falla samman. I slutändan hittade vi bokbutiken som hade ett stort urval av diverse kapitalistiska böcker om investering, men utbudet på simpel skönlitteratur var minimalt. Vad som fanns var: Harry Potter (3), Dracula, Gullivers Resor, Stolthet & Fördom och Krig & Fred. Jag köpte Gullivers Resor. Det finns få saker som är bättre att läsa om än resor då man själv är på resande fot. Han var en fattig skärrad man sade han, så jag bjöd honom på lunch som tack för hjälpen. Dessutom var han trevlig.

 

Han visade mig vägen till busstationen var jag skulle åka vidare till Inle Lake. Uppenbarligen hade jag fått ett väldigt bra pris. Normalt sätt betalar utlänningar mellan dubbelt till tre gånger så mycket som lokalbefolkningen. Kanske hade jag charmat tjejerna i biljettkassan eller så var de snälla mot mig, för jag fick det bästa sätet på bussen och priset som lokalbefolkningen normalt får.

 


En thailändsk utmaning

 

Jag hade sett fram emot att sova hela bussresan från Luang Prabang till Vientiane, men den var nog en av de värsta under resan. Detta gjorde att jag, David och Mariona anlände till den laotiska huvudstaden sargade efter en vecka av hårt arbete i Luang Prabang och rödögda av att inte ha sovit på bussen. Jag och David hade en utmaning att genomföra, Mariona skulle stanna i Vientiane. Vi fick sova två timmar i hennes säng, sedan tog vi oss till den thailändska gränsbron.

 

Utmaningen var att åka från Vientiane till Bangkok (huvudstad till huvudstad) utan att betala mer än sex dollar var – detta inklusive boende och transport. Bussarna skulle kosta cirka trettio dollar och tågen likaså, det återstod alltså bara att lifta. I Thailand var det dessutom en enkel uppgift upptäckte vi. På mindre än tjugofyra timmar åkte vi med fyra olika bilar som tog oss hela vägen till Bangkoks centrum. De två första körde oss kortare sträckor, en av dem under sitt arbetspass. De levererade festmaterial, som tack hjälpte vi dem med att bära deras produkter. Vi försökte förklara att vi inte ville åka buss, detta för alla som stoppade eller frågade vad vi höll på med. Ingen förstod. De kollade på oss som om vi var korkade; ”de vill till Bangkok, men de vägrar att åka buss, hur ska de ta sig till Bangkok?”. En dam försökte till och med ge oss pengar. De vi hjälpte med att bära festmaterial släppte av oss mitt inne i stad, vid en bussterminal, de sade till en personal att vi ville till Bangkok varav vi blev förföljda av en hord busschaufförer som slet och drog i oss. De släppte av oss mitt bland vilddjuren!

 

Vi hade en otrolig tur med nästa bil. Det var en stolt och vänlig man med USA-vänliga posters och t-shirts. Han hade en pick-up som vi kunde ligga i flaket på. Han frågade om vi ville till Bangkok varav vi glädjefyllt sade ja. Vi låg i flaket och tittade upp i himlen, jag fick lite sömn och läsa kunde jag också. Vår förare stannade ett par gånger, han köpte oss dryck och mat. Vi försökte betala men han vägrade. Då det började bli kväll erbjöd han oss plats inne i bilen, vi tackade först nej vilket lämnade oss stelfrusna på flaket, men med Davids musikspelare och stjärnorna kände vi oss ändå varma. Till sist satte vi oss ändå inne i bilen, slutkörda och trötta. Vi somnade till den (dåliga) amerikanska covermusik som vår förare vänligt satt på för att imponera på oss. Vid midnatt släppte han av oss vid ett hotell, ett lyxigt sådant som var långt över vår budget. Antagligen ville han försäkra sig om att han inte gjorde några misstag. Då vi fick veta priset och sade att det var för dyrt körde han oss till nästa ställe som var mer humant. Vi tackade honom och somnade snabbt.

 

Dagen därpå var det svårare att få en lift, antagligen för att vi stod vid fel väg. Vi hade många bilar som stannade för oss, men ingen åkte till Bangkok. Till sist stannade det en bil med fem stycken vackra thailändskor som alla fnittrande frågade vart vi skulle. David svarade ”Paradise”, jag svarade ”Bangkok”. De svarade ”that's too bad, we're going to (någon stad)”, men de körde oss till den rätta vägen var vi snabbt fick en lift med en äldre man med fula tatueringar. Han körde oss hela vägen till Bangkoks gamla flygplats var vi kunde ta en buss in i staden. Allt som allt spenderade vi 216 baht, vilket innebär 6,3 dollar.

 

Den fascinerande, kaotiska, levande thailändska huvudstaden var inte som jag minns den. Kanske var det för att jag anlände till den (ö)kända backpacker-gatan Khaosan Road. Denna gata svarar som världens största centrum för resenärer. Allt man kan tänka sig finns här. Skräddare drar i dig, insektsförsäljare skriker ut sina priser, nattklubbstjejer blottar sina bröst och skyltar reklamerar ”cheap and strong alcohol”. Det är kaotiskt, men inte fascinerande, det är levande, men bara om man är full. Jag avskydde platsen. För tio år sedan hade den säkert varit häftigare, men nu var det bara äckligt påträngande. Det var en gata var värsta sortens resenärer säljer sin själ för att köpa en prostituerad – för att köpa kokain och för att spotta på Bangkoks en gång heliga gator. Jag bodde mitt i detta helvete. Vårt rum var rent, bestående av två sängar och en fläkt. Väggarna var tunna och fönstret ostängbart. Att vi bodde mellan två nattklubbar gjorde inte livet enkelt. Ingen vila i Bangkok.

Vad som räddade mig från att rakt av hoppa från taket var en av de trevligaste överraskningarna under resan. Då vi på morgonen vandrade en sidogata hörde jag en välbekant röst ropa på mig ”Wow, Rasmus!”. Det var Chris (från Banlung) som satt, precis som vanligt, med sin rynkade panna och cigarett i munnen. Vi omfamnade varandra, jag introducerade honom för min numera goda vän David. Chris berättade att han stannat i Banlung ett tag till för att sedan vara gäst på ett bröllop i Kratie. Nu satt han på samma ställe i Bangkok, dagarna i ända, och väntade på att sitta kanadensiska pass skulle bli klart. Jag och David var tyvärr tvungna att lämna honom ganska snart då vi skulle möta upp Tim för att bränna filmen från Luang Prabang. Vi sade att vi skulle ses antingen senare eller dagen därpå, men jag kom så pass bra överens att jag kommer försöka besöka honom senare också.

 

Då vi gick för att möta Tim var det en annan person som ropade efter mig. Det var en finsk man, Eino, jag pratat med som hastigast i Don Det (Four Thousand Islands). Han skulle spendera sin sista dag i Sydostasien och letade efter något att göra, vi bjöd givetvis med honom. Det var kul att träffa Tim igen, han bjöd med oss till sitt hotell för att bränna filmen på sin dator. Vad vi inte förstod var då han sade hotell var att det var ett riktigt hotell. Som studerande och projektdrivande hade han fått motta tusen euro i budget varje år för att göra research i Sydostasien, detta var hans sista dag innan han skulle åka hem. Av dessa tusen euro återstod det hundra vilket i Bangkok räcker gott och väl för att ha ett hotellrum på tjugoandra våningen med fenomenal utsikt över staden och dessutom ha pengar över. För en resenär som är van att sova med myrorna var detta en chock. Dessutom mer av en chock då han visade oss poolen på taket och utsikten därifrån. Vi spenderade resten av dagen med att dricka gin & tonic för stipendiepengarna och se utsikten från taket. På kvällen åt vi god mat vid Khaosan Road. Om natten försökte jag somna till ljudet av nattklubbarna.

 

Följande skulle jag flyga till Yangon, största staden i Myanmar. Jag hade dock en förmiddag att spendera tillsammans med Chris, Tim, David och några andra som jag träffat i Banlung. Det var en trevlig pratstund. Jag skulle även växla in pengar så att jag kunde klara mig i Burma. Allt som allt trehundra dollar. Jag sade adjö till alla, hälften av dem skulle åka tillbaka till sina respektive länder, så det kändes verkligen som ett tungt adjö, men så fort jag vänt ryggen till sprang jag med lätta ben till flygbussen. Nu väntade nya äventyr mig.


Det långsamma landet Laos

 

I det långsamma landet Laos sover gatorna inte bara om natten utan även om dagen, det verkar heller inte finnas någon viljekraft att förändra detta. Det är till och med så pass långsamt att det är sällsynt att man ser männen dricka, likaså orkar ”moto-drivers” knappt ropa efter turister. Allt som görs, så som att laga mat, köra bil eller att städa, sker i slow motion. Då man beställt sin maträtt är det ingen ovanlighet att de först börjar tillaga den tio minuter efteråt, ibland får man övervaka köket för att se att de faktiskt sätter igång.

 

Jag ville fortsätta med att lifta från Don Det till den stora staden Pakse. Vad som hände var att en busschaufför ville att jag skulle åka med, jag frågade om priset som var okej (tjugo kronor), då jag ville betala honom sade han att jag skulle betala vid ett annat ställe. Denna person vid biljettkassan sade att jag skulle betala chauffören direkt. Så jag satte mig på bussen och förväntade mig att chauffören skulle fråga efter pengar, detta gjorde han inte. Så jag kom direkt till Pakse, med den kommunala bussen utan att betala. Min ursprungliga plan var ju att lifta för att slippa att betala. Jag bestämde mig snabbt för att resa vidare från Pakse, frågan var om jag ville åka hela vägen till Laos huvudstad, Vientiane, direkt eller göra ett stopp i Savannakhet. Jag bestämde mig för det sistnämnda, helt enkelt för att jag inte orkade sitta sexton timmar på en dålig buss.

 

Jag anlände sent på kvällen till den sömniga staden Savannakhet, jag fick tag på ett billigt rum, men mat var det svårare att hitta. Klockan var ju halv tio, i denna staden var allt stängt. Jag strosade runt i det tomma centrum i jakt på något ätbart, jag hade inte ens ätit lunch så jag var otroligt hungrig. Gatorna i de gamla franska kvarteren kändes intetsägande i mörkret, men nog var det vänligt. Jag hörde musik spelas någonstans – vilket måste betyda restaurang. Jag drog mig åt det hållet för att se en öppen bil parkerad bredvid ett gäng öldrickande gränspoliser. De satt utanför ett snabbköp (antagligen enda stället att få tag på öl vid den här tiden), från bilen dunkade den avskyvärda musiken. De ropade mig över, jag tvekade ett par sekunder men gick till sist in i butiken för att se vad jag kunde hitta. Det fanns snabbnudlar, ägarinnan erbjöd sig att koka dem för mig vilket jag accepterade. Jag gick ut till poliserna som alla var mer än berusade, de hällde upp öl till mig i ett glas och det var bara att börja skåla. Ingen kunde ett ord engelska, förutom ägarinnan, så hon fick översätta deras dåraktigt druckna skämt. De hällde upp mer öl till mig. Jag började bli rädd att de ville att jag skulle betala för kalaset, men jag satt kvar ett tag. Strax innan jag kände på mig att de skulle gå tackade jag för mig. Det enda jag behövde betala var nudlarna som kostade mig... två kronor. Nöjd gick jag därifrån och somnade gott i min säng.

 

Savannakhet var charmigare på morgonen, jag satt mitt i dess gamla stads centrum vid den franska torget. Byggnaderna var gammalkoloniala och stadens katolska kyrka berättade att klockan var åtta. Mekong-floden var ståtlig som vanligt och visst såg jag skymten av några fler människor vilket gladde mig. På bussen från Pakse till Savannakhet hade jag träffat en laotisk man som jag tränat laotiska med, jag kan nu räkna från noll till... ja, så långt man nu kan räkna. Jag stötte in i honom på morgonen igen, han var otroligt glad över att introducera mig för sin vän. Vi hade en kaffe tillsammans innan jag var tvungen att gå till busstationen. Jag spenderade resten av dagen med att sitta på en buss till Vientiane och läsa American Psycho. Höjdpunkten var solnedgången på kvällen som påminde mig om varför jag reser. Det var nog den vackraste hittills tänkte jag.

 

Vientiane är en dyr stad konstaterade jag snabbt. Mitt rum, som var det billigaste jag kunde hitta, kostade mig sex dollar natten. Det fanns inget fönster, duschen hade bara kallvatten, min säng var allmänt dekadent och väggarna var spruckna. Normalt sett kan man få satellit-tv, varmvatten och en klassisk hotellsäng för desamma pengar. Men jag var inte i Vientiane för den sakens skull, vad jag ville göra var att skaffa mitt burmesiska visum. Jag planerade att stanna ett par dagar här, ta det lugnt, läsa, skriva och gå på museum. Allt som jag varit borta från under ett par veckor. Burmesiska ambassaden (det korrekta namnet ska vara: Union of Myanmar) var lätt att hitta. Jag hade köpt flygbiljetter på morgonen för att visa upp och förberett lite papper. Då jag kom dit var porten öppen, var är vakten tänkte jag. Det fanns ingen. Jag skrev mitt namn och ärende på en lista var tre personer satt och lunchade. De pekade mot en dörr, jag klev in i ett tomt rum med ett par slitna läderfåtöljer. Det dröjde inte länge förrän en man bemötte mig, han presenterade sig som Mr. Goh, och då han fick höra att jag var svensk blev han otroligt glad. Han berättade att han ville åka till Stockholm, detta mer än någon annan stad i världen. Han gav mig ett formulär som jag fyllde i, jag försökte visa honom mina papper som de på deras hemsida kräver att man ska ha, men han viftade bort dem. Han sade att jag kunde hämta visumet när jag ville nästkommande vecka.

 

Vientiane är en modern stad, fylld med turister, restauranger och uteliv. Det finns vackra paradgator och många mäktiga byggnader. Staden är ganska liten, så om man vill ta sig någonstans är det bara att promenera. Jag hade dock en cykel som vanligt. Jag bestämde mig för att lämna staden nästkommande dag, mest för att tanken på att vara i Vientiane istället för på äventyr i en vecka var motbjudande. Hur som helst besökte jag Laos nationalmuseum. En gammal fransk byggnad. Själva museet var intressant, men trist. Det var tråkigt upplagt, det verkade som om ingen brydde sig riktigt. Jag var den enda turisten, personalen bestod av två personer som tittade på film. Överallt stod det gamla fläktar, informationen var visserligen översatt till engelska, men ganska trist. Det var fullt av propagandabilder och slagord mot USA. Under varje bild av en amerikan stod det något i stil med ”the american imperialists threatened the people”, nästa bild kunde vara av en laotisk soldat. Då stod det istället ”the freedom fighter feeds the people”. Allt kändes halvhjärtat och ganska oseriöst, men bilderna var fina och jag fick lära mig allt om landets moderna historia.

 

 


Elefanter i Mondulkiri


 

Om Preah Vihear är Kambodjas minst utvecklade provins så är Mondulkiri den mest avlägsna. Det faktumet att den största staden, San Monorom, inte har mer än åttatusen invånare. Att ta sig dit är dock inga problem, det är asfalterat hela vägen till staden, kanske för att den ligger på gränsen till Vietnam vilket gör en bra väg naturlig. Jag kom hela vägen hit för att se på de elefanter som regionen är känd för, jag ville även se de minoriteter som bosätter Mondulkiri.

 

Förvånad blev jag då jag åkte in i San Monorom och såg hur förvånansvärd ”modern” staden är. Det finns många hotell och vandrarhem, moderna matbutiker är det gott om och västerländska restauranger var det om kvällen dunkar amerikanska radiohits finns det ett par stycken. Jag checkade in på ännu ett tredollarsrum med säng, myggnät och fläkt. Knappt en dusch fanns det och toaletten var dålig, men som jag sagt så många gånger: det är billigt. Jag lämnade in mina smutskläder och sade att jag checkar ut om två dagar, då ska det vara klart. Då jag skulle checka ut var det inte klart, alla mina kläder var blöta. Jag slapp åtminstone betala. Vid hotellet frågade jag om hur jag skulle ta mig ut till elefanterna, de sade att man kunde hyra en elefant för fyrtio dollar – plats för två plus ”förare”.

 

Det visade sig då jag åt middag att det var en annan som också letade efter någon att dela elefant med. En brittisk stadstjej från London vid namn Johanna, som aldrig varit utan varken varmvatten eller smink skulle jag alltså spendera en dag på elefantrygg i djungeln med. Hon skrek till så fort ett djur rörde sig, och insekter avskydde hon. Jag antar att hon var glad att hon slapp göra det ensam åtminstone. Jag bävade mest inför att höra hennes gäla skrik dagen därpå. Vi åt middag tillsammans för att lära känna varandra, två engelsktalande kambodjaner satte sig också vid bordet. Detta gladde mig då jag kunde fråga ut dem om minoriteterna i området. Hon gick därifrån. Vad kambodjanerna sade var att de Bunong-minoriteten är känd som Kambodjas bergsfolk, de lever i högländerna var de i alla år tagit sig fram med hjälp av elefanter. De skiljer sig mycket från övriga landet genom att prata en väldigt särskild dialekt, de har alltid varit för isolerade för politiken men har funnit vägar att överleva Vietnamkriget. Området var nämligen en bit på vägen av den berömda ”Ho Chi Minh-trail”, så vad man finner i närområdet är bombkratrar och odetonerat stridsmaterial. Minor finns det dock inte längre (alla jag pratat med över hela Kambodja säger att det bara finns odetonerade minor kvar i Preah Vihear, internationell hjälp har gjort ett enormt arbete med att rensa landet från minor).

 

På morgonen tog jag mig till Johannas hotell var avfärden skulle gå. Först vägrade hon åka på en moped men efter lite övertalande gick hon med på det, detta genom att frenetiskt hålla i sig i föraren hela vägen. Vi kom till elefanterna var förarna släppte av oss och lämnade oss med en Kambodjansk guide som visade oss till en elefant. Elefanten var uppenbarligen sextio år gammal, de kan bli upp till hundra fick vi lära oss. Efter mycket svårigheter fick vi upp Johanna i korgen vi skulle dela, därefter bar det av. Vi skulle vandra i ett par timmar genom högland och djungel innan vi skulle nå till ett vattenfall. På elefantryggen kunde vi se allt från ovan, det var en vacker, men aningen obekväm promenad genom buskar och träd. Elefanten verkade inte bry sig om att saker stod i vägen, det var bara att trampa ner det i så fall. Jag förstår varför de är djungelns bästa transportmedel. Förutom en nervös Johanna var det helt tyst. Vi tog oss ända bort till vattenfallet var vi tog oss nerför elefanten. Mina knän var helt stela efter att inte ha rört dem på ett par timmar. Vattenfallet var ganska litet, men det var ett vackert stopp och lunch hade vi fått med oss för att stilla hungern. På vägen tillbaka klättrade elefanten uppför ett otroligt brant berg, antagligen går de den här vägen för att imponera på turister. Till skillnad från andra elefantturer jag tagit var vi de enda turisterna vi såg under hela dagen.

 

Kvällen spenderades på detsamma ställe var alla andra måltider förtärts. Jag försökte efteråt att använda duschen men gav illa kvickt upp. Kanske kunde jag få ett bättre ställe i Kratie. Nästa morgon skulle det nämligen bära av dit.


Mitt i krigets centrum

 

Det var inte riktigt ett krig, men mitt i en krigszon befann jag mig allt. För två år sedan förbluffades världen plötsligt av hur det vänliga turistlandet, Thailand, anföll det andra vänliga turistlandet, Kambodja, detta för att UNESCO ett par veckor tidigare hade erkänt ett tempel till sin lista, detta till Kambodjas förmån. Templet är ett enormt, ganska okänt tempel som ligger uppe på ett berg, om man vandrar två minuter från dess fot äntrar man grannlandet Thailand som väntar där med bomber och granater.

 

Det var inte helt lätt att ta sig upp till gränstrakterna, jag började tidigt om morgonen och hade planerat att åka på flaket på en pick-up, men jag hamnade i vad man i Kambodja kallar en delad taxi. Där det inte finns kommunaltrafik ersätter privatpersoner bussarna med sina egna bilar, man betalar dessa ett förfärligt pris (till deras förmån otroligt bra) och får dela säte med så många kambodjaner som nu får plats i en bil. Då man tror att bilen är full fyller de på med ännu mer. Att åka fyra personer i två framsäten och fem personer i baksätet toppas av att allt bagage som inte får plats i sedanens bagagelucka binds fast ovanpå den. Då det är fullt på bagageluckan och en passagerare ändå insisterar på att dess fyra fruktlådor ändå ska med knyts resterande fast på taket. Först försökte min chaufför få mig att betala dubbelt mot att jag skulle få mitt eget framsäte, jag vägrade och bredvid mig placerades en annan man som snabbt somnade på mig. Till hans försvar var det ömsesidigt. Jag hade förväntat mig dåliga vägar till den lilla by var man kan nå templet från, men dessa var nyasfalterade, så de hundrafemtio kilometer som var att bränna av gick på bara tre timmar. Ett himla äventyr.

 

Väl framme i byn vars namn jag trodde var Koh Muy, men att säga detta tog mig inte långt. Kanske hade de döpt om staden? Efter att Thailand invaderade Kambodja 2008 och 2009 har regeringen försökt att öka dess inflytande i området. Det hör till historien att Preah Vihear-provinsen styrdes av Röda Khmererna ända fram till deras uppgivelse i mitten av 2000-talet. Det är alltså en fattig och svåråtkomlig provins, men överallt och längs alla vägar har man satt upp kambodjanska flaggor, man investerar stora mängder pengar på att asfaltera vägarna och templet som bär namnet Prasat Preah Vihear har blivit en av de stora nationalsymbolerna. Man ser skyltar var det står ”Born to be a proud Khmerian” eller ”Fight for your country, fight for the Khmer Prasat”.

 

Jag möttes av en engelskspråkig ”moto-driver” som var alltför angelägen att köra mig, att ordna allt åt mig och planera morgondagen åt mig. Då han visat mig ett vandrarhem var jag fick ett råtthål till rum (ja, jag kunde höra råttorna som bodde innanför väggarna) för fyra dollar ville han köra mig på en gång. Då jag ville äta drog han mig till första bästa stället. Då jag äntligen lyckats få ut ett pris ur hans mun var det inte förrän jag började bli högljudd som han lyssnade på mig. Jag svor till åt att han vägrade vara tyst och vägrade lämna mig ensam vid lunchen, jag svor till över att han inte gav mig en chans att göra något själv. Då lämnade han mig själv i en kvart så att jag kunde äta, här träffade jag ett par munkar som talade lite engelska. De bodde uppe på templet och var nere i staden var två kambodjanska turister kört dem och bjudit på mat. Munkarna har en särskild status i Sydostasien, att folk gör såhär är inte ovanligt. Då jag ätit sade jag mitt pris till min ”moto-driver” som jag lämnade föga annat val än att acceptera.

 

Han tog mig till berget var man har två val, antingen kan man köra med en speciell motorcykel och betala lite mer eller så kan man promenera upp de fem branta kilometerna i den stekande solen. Jag ångrade bittert att jag gjorde det sistnämnda, jag var genomblöt av svett då jag nådde den sexhundra tjugo meter höga toppen. Hela berget är en enda stor militärbas fylld med unga män med alltför många AK-47:or och vapen jag inte kan namnet på. Jag hade i byn köpt en resepack med cigaretter då jag visste att detta skulle uppskattas, jag delade ut dessa till ett par gäng och två paket till en särskild soldat som ville visa runt mig. John var hans engelska namn sade han. Han var ursprungligen från Siem Reap men ville nu skydda sitt land. Detta för sextio dollar i månaden. Han kunde historien över templet perfekt, visade mig de fem sektioner som finns och vi vandrade de åttahundra meter som komplexet består av. Utsikten från toppen var enastående, lika fantastiskt som templet. Det var fullt med människor på toppen, soldater med deras familjer som gjorde ett leverne av de två turister som kom dit varje dag. För inte var det mer. Jag såg bara en annan man som jag sedan konverserade med på kvällen, en holländare som var tour leader för motorcykelgrupper i Sydostasien, nu sökte han nya platser att visa dem.

 

Templet var näst intill mer tilltalande än Angkor-området, kanske var det för dess omgivning och historia. John ville också visa runt mig i stridszonen, han berättade att det var fullt med minor från Röda Khmererna och fullt med minor från thailändarna. Jag tänkte cyniskt att inte har de kambodjanska trupperna placerat ut några! Normalt sätt har jag en väldig dyster syn av soldater, speciellt i utvecklingsländer, att de ska vara otrevliga och buttra. Dessa soldater var det motsatta, de var alla otroligt trevliga. Faktiskt de vänligaste och mest välkomnande människor jag träffat under hela resan. De alla sade ”hello”, frågade om mitt namn, ville att jag skulle titta på vad de arbetade med och gav mig saker att testa. Några gav mig hemmabryggt öl och försökte få mig att äta rostade insekter vilket jag med ett skratt tackade nej till. John visade mig till ett av de större matställen de hade, en ung man satt här och åt, han pekade på en sandbarrikad tre meter bort och sade med ett flin ”Thailand”. På andra sidan barrikaden spelades Roxette, men jag såg dock inte några människor. Jag har nog aldrig varit så nära ett land utan att gå in i det.

 

Nerför berget åkte jag med en soldat som var vänlig nog att köra mig, han skulle ändå nerför berget. Här mötte jag min ”moto-driver” som på en gång drog i mig till sin moped för att köra mig tillbaka. Vi körde längs de flaggbekantade vägarna och in i byn, jag betalade honom fort och gick in till mitt råtthål. Jag försökte duscha, men vattentrycket existerade inte, att ens använda den termen är vilseledande. Istället somnade jag i en timme och gick ut för att äta middag var jag träffade holländaren. Vi åt och pratade i två timmar, sedan försökte jag sova, men det var svårt då råttorna hela tiden väsnades.

 

Dagen därpå möttes jag direkt av min ”moto-driver” igen, han frågade om han skulle ringa en delad taxi som kunde ta mig till min nästa destination Tbeay Melanchreay. Jag frågade om priset, han sade tio dollar. Efter mycket om och men gick jag med på detta (det stod ändå i min guidebok att det skulle vara detta pris). Varför jag inte åkte med hans kompis berodde på att jag blev oerhört irriterad då det bara dröjde fem sekunder innan kompisen kom med bilen. Jag sade till honom att detta är alltför misstänksamt, att jag var tvungen att prata med några andra. Jag gillade inte hans stil, hur han planerade varenda sekund åt mig utan att jag fick ett ord att inflika. Så jag vände ryggen till och gick till en annan taxi var de också sade tio dollar, men jag var så irriterad på min ”moto-driver” att jag åkte med den andra istället för hans kompis.


Dalat på franska

 

Efter att ha bytt buss i ett otroligt regnigt Nha Trang var jag, en britt och två tyskor på väg upp i bergen till Sydostasiens mest franska stad, Dalat. Vägen var bitvis inte asfalterad och bitvis mycket bra, men dock slingrig och på gränsen till att bli översvämmad. Rykten sade att bara ett par timmar senare skulle det vara omöjligt att ta sig dit.

 

Regnet var givetvis en pina, men nog var vi lyckliga då vi anlände till Dalat. Vi kom överens om att bo på samma hotell vilket skulle spara oss lite pengar. Efter en snabb lunch skulle vi bege oss ut på landsbygden för att besöka en religiös by utanför staden. Dalat i sig ligger på nästan tvåtusen m ö h och är mest berömd för sitt vin, detta var den enda plats som fransmännen fann vara lämplig för vinodlingar, med tiden blev den en älskvärd tillflyktsort för kolonialherrarna. Vinsällskap och fransk kokkonst fick dem att känna sig som i Paris, och smeknamnet på staden blev snart Le Petit Paris. Idag toppas detta namn av den stora radiomasten som är byggd mitt i centrum, i samma stil som Paris mest berömda byggnad: Eiffeltornet. Somliga gator har än idag franskinspirerade namn och det går även att finna caféer i fransk stil, här serveras baguetter, kaffe och croissant. Jag fick även intrycket av att det sekundära språket i Dalat inte var engelska, utan franska, och med min minimala kunskap i detta språk kunde jag göra mig förstådd. Jag kände mig som en vietnames som försöker tala engelska med mig. Jag måste också tillägga att vinet inte var något vidare, men åtminstone bättre än det jag fick dricka i Kina.

 

Vårt lilla gäng hittade en taxi. De lät mig stå för prutandet (jag hade inte vågat annat då uttryckte stor förvåning över att man faktiskt kunde pruta), för att ta oss ut till byn ville chauffören ha tio dollar vilket resulterade i sex dollar... trodde jag (priserna visades i vietnamesiska dong). Jag började undra vad han höll på med då vi kört i en halvtimma, det skulle bara vara åtta kilometer till byn. Det visade sig att han antingen missförstått oss, lurat oss eller missförstått oss med mening, för han försökte ta oss till en by alltför långt bort. Vi fick honom att köra oss till rätt ställe vilket slutade med att vi fick betala sex dollar var, förbannade på honom försökte vi alla pruta ner priset men han vägrade. Vi smällde igen dörrarna och kollade in vår regniga omgivning. Shit happens.

 

Vad vi ville se i byn var en kyrka och ett tempel tillhörande den något bisarra religionen, Cao Dai. Den grundades av en vietnames mitt under surrealismens högtidsår, 1926, och har med tiden blivit stor i främst södra Vietnam. I kort går Cai Dai ut på att man har plockat det bästa från alla religioner, funnit några nya hjältar att dyrka och satt ihop ett manifest som förklarar livet i en lång ganska flummig historia. Alla tillbedelselokaler är färgglada och fyllda med symboler från hela världen. Den viktigaste som stoltserar alla flaggor är den indiska solgudens som liknar ett hakkors, förutom detta påminnande om nazismen hänger det muslimska halvmånar och kristna kors här och var. Det finns gudsavbildningar av både Buddha, Jesus och Victor Hugo. Sebastian Bach verkar vara deras tonsättare och en viss William Shakespeare deras poet. Med tiden läggs det även till fler heliga figurer varav vietnamesiska soldater och ledare är populära att dyrka. Kanske är detta ett inslag från hinduismen var det finns ett oändligt antal gudar? Kyrkan vi besökte var både färglad och stor, men tyvärr var den stängd, dock kom det en person verkade jobba för kyrkan som ville öppna upp för oss, men han hittade inte rätt nyckel. Templet nedanför kullen var kyrkan står var däremot öppet, speciellt intressant var det att gå upp för pagodan (ett bebedelsetorn) var det på varje våning var en avbildning av olika munkar. Vi bad en bön vid en av dessa och tackade för oss.

 

Kvällen spenderade vi trevligt nog i en västerländsk restaurang, antagligen den enda i staden var alla turister samlades. Det var en skön känsla att komma dit, engelsktalande servitörer och bra service, maten var dessutom den bästa jag haft i Vietnam. Efter att ha rest i ett par månader och ha fått utstå allt från grishjärnor till regniga dagar tyckte jag att jag kunde vara värd att betala något extra för att dricka ett glas vin och äta vällagad mat med bra råvaror. Vi delade senare under kvällen en flaska vin. Tyskorna åkte vidare dagen därpå.

Jag och Liam, britten från Yorkshire, bestämde oss för att bestiga ett berg utanför Dalat dagen därpå. Denna dag regnade inte. Vi diskuterade priset med två mopedister som gick med på att köra oss till utgångspunkten för ett bra pris. Här började vi gå uppför vägarna, ett par timmar senare var vi toppen, detta efter att ha vandrat genom en lerig djungel, efter att ha sett halvvilda hästar och efter att ha gått vilse ett par gånger, för vägen var inget vidare. Vi förväntade oss en enastående utsikt vilket det säkert kunde ha varit om det inte var för alla moln. Vi var nämligen över molnen. Nöjda var vi dock, för djungeln var inget vidare att gå genom, det fanns inte mer än en liten lerig väg att vandra på. Vi begav oss ner den normala vägen vilket är en bilväg, här mötte vi en mopedist halvvägs som erbjöd att rulla oss ner för berget vilket vi gärna tackade ja till. Han var nog den första som inte krävt pengar för att göra en tjänst.

 

Vi tog oss snabbt tillbaka till Dalat var vi åt en simpel lunch. Jag har lärt mig att de flesta restauranger har priser för utlänningar och för vietnameser, vi krävde att få se båda menyer och betalade halva priset från den utländska. Det är oerhört irriterande då restaurangerna försöker blåsa en på priset, det är som om de utgår från att man är korkad bara för att man är utlänning. Min vän Toey i Xi'an sade: ”Just because you're white doesn't mean that you're stupid”. Efter denna lunch ville jag besöka det surrealistiska huset som staden är känd för. Vi gick genom ett slumområde med otroligt fascinerande gator för att komma dit. De kryllade av både fotgängare och mopeder, gatukök och affärer – som sålde de mest exotiska saker. Crazy House som det kallas är designat av en vietnamesiska som är dotter till en av de högst uppsatta ledarna av landet, hon har ritat huset i en stil som är starkt inspirerad av Barcelonas Gaudí och påminner starkt om Tim Burtons Alice i Underlandet. Huset är dock byggt 1992. Vi undersökte varje vrå och varje hotellrum man kunde bo i med stort intresse, förundrande över husets lokalisering. Antagligen kunde detta hus byggas i Dalat för att Cao Dai-religionen är så pass stark i regionen.

 

Vi betalade dubbelt upp för att dricka Dalats finaste vin under kvällen men blev besvikna. Vi besökte samma restaurang från föregående kväll, hade en trevlig middag och pratade gott. Dagen därpå skulle vi resa vidare mot Saigon, Ho Chi Minh City.


Att deala med maffia i Vietnam

 

Hanoi var mitt första intryck av Vietnam, en organiserad ganska säker plats som är full av turister och säljare som försöker lura dem. Det var likt Kina och egentligen ganska tråkigt, men jag lyckades göra några ganska bra saker av min två dagar långa vistelse, men det var inte här jag hamnade i trubbel med den vietnamesiska maffian. Det var vid en av de vackraste platser jag besökt, men också den plats var jag för första gången under min resa hamnat i en situation som inte var mer än ett minuter från att skada mig. Innan denna erfarenhet upplevde jag det bästa av Vietnams huvudstad Hanoi.

 

Denna tusenåriga huvudstad har varit sätet för dagens Vietnam sedan amerikanerna lämnade landet under första halvan av sjuttiotalet. Överallt hänger det röda fanor med antingen den gyllene stjärnan eller de klassiska kommunistiska symbolerna; hammaren och skäran. Här och var ser man statyer av vietnamesernas betitlade gud, Ho Chi Minh, som ledde kriget mot både kolonialmakten, Frankrike, och mot det amerikanskvänliga Sydvietnam. Staden har sedan dess växt till att bli en mångmiljonstad med nära fem miljoner invånare. Jag bodde i gamla staden, mot min stora förfäran på ett ungdomshotell med slogan ”free internet, free breakfast and free beer”, men det var det billigaste jag kunde få tag på i staden. Gamla stadens smågator är lagom för mopeder och cyklar, men bilar har svårt att ta sig fram, i vissa områden möts man av ett konstant tutande och motormuller, men främst rastlösa män som intensivt frågar ”moto, moto?” (mopedtaxi). Det är oerhört tydligt att det är kvinnorna som sköter allt arbete, de arbetar hårt med att städa gatorna, renovera byggnader och laga mat. De gör egentligen allt för turister synligt jobb. Trots denna beskrivning av Hanoi undrade jag vad gör man i staden?

 

Under förmiddagen drällde jag omkring och tittade fascinerat på stadslivet som var betydligt livligare än kvällen innan som gjort mig något besviken, men efter ett tag tröttnade jag på att bli påhoppad så fort jag såg intresserad ut av något och försökte mest dra mig undan. Vietnameserna försöker konstant sälja på sig saker du inte vill ha, och de är några aggressiva säljardjävlar. Man måste bokstavligen skrika dem i ansiktet och vända sig därifrån för att bli av med dem. Hur som helst gick jag till den stora parken som omringar en vacker sjö, här satte jag mig i lugn och ro varav en ung vietnamesisk säljare satte sig bredvid mig och pratade. Jag som varit säljare tänkte att det här var en kille som förstod sig på jobbet bättre än de andra, vi hade en trevlig pratstund och efter ett tag kom han till poängen, han ville köra runt mig på sin moped i Hanoi för en summa pengar. Jag tvekade men efter ett tag tackade jag ja, fick ner priset till en tredjedel av vad han efterfrågade och var nöjd med att ha en historiastuderande tjugoåring som chaufför. Han körde mig till fyra olika platser; Hanois första universitet, Ho Chi Minhs mausoleum (stängt till november), Västra Sjön och ett franskt kolonialfängelse. Han berättade om allt och jag kunde fråga honom om vietnamesisk kultur. Han sade att det är en stor skillnad på syd- och nordvietnameser, de i norr har en tendens att vara mer ”solidariska” sade han med ett stort leende. Jag frågade honom vad han tyckte om Lenin, Ho Chi Minh och Mao, alla tre älskade han. Då jag frågade om Stalin ställde han en rapp och klipsk motfråga ”Do you like Hitler?”. Jag kände mig dum. Då vi var klara tyckte han att jag betalade för lite, jag vände ryggen till och gick. Det lönar sig inte att diskutera.

 

Jag hade köpt en biljett via en turistagentur för att ta mig till en ö, Cat Ba Island, som ligger i den fenomenala Halongbukten. Jag visste att majoriteten av alla agenturer antingen har ockerpriser eller säljer falska biljetter, så jag hade letat upp en som har gott rykte. Bussen plockade upp mig vid hotellet, då jag såg alla andra turister på bussen var jag otroligt glad att jag inte hade köpt en hel utflykt med dem, utan bara buss- och båtbiljett med dem. På morgonen innan bussen kom gick jag och några kanadensare ut på en morgonpromenad vid sjön i Hanoi för att se vietnameserna träna. Tillsammans med solen utför de nämligen några helt bisarra träningsformer, varje person har sin unika stil, somliga slänger intensivt med benen medan andra lyfter cement. Efter detta avgick bussen som förde mig genom några av de fulaste landskap jag sett, städerna är helt i kommunistisk betonganda, bebyggelsen tar inte slut och kraftverken spyr ut avgaser. Man ser bilolyckor och mopedister ligger på vägarna, risfälten är gråa av byggdammet och människorna bär munskydd. Detta var inte det Vietnam jag förväntat mig, men efter ett par timmar kom vi fram till var jag skulle gå på båten.

 

Båtresan var väldigt vacker, båten åker långsamt mellan de otroliga klippformationerna och vattnet ser inbjudande ut. Här träffade jag en brittisk kille, Roy, som visade sig varit på ”resande fot” i sexton månader. Över hälften av tiden jobbade han dock som engelskalärare i Kina, och dit skulle han igen, mer exakt till Dali i Yunnanprovinsen. På båten började det ryktas om att vi inte skulle ta oss hela vägen till staden på Cat Ba, utan stanna på andra sidan av ön. Här hade somliga bussbiljett, jag också egentligen, men denna sades på båten vara ogiltig. Det var fyrtio kilometer att gå, på kartan såg det ut som om det snarare var femton kilometer dock. Här släpptes vi av, de andra turisterna kom med bussen, av oss krävde de ockerpriser så vi sade blankt nej och började promenera. Inte var det särskilt långt tänkte vi. Med tiden blev det dock mörkt, totalt mörkt, vi nådde en by och här började två mopeder förfölja oss – konkurrenter. De ville både köra oss, fast till olika pris, båda två var villiga att ringa en kompis. En av dem gav upp efter ett par kilometer, den andra gav tillslut med sig att ge oss ett okej pris, han ringde sin kompis som dröjde en halvtimma. Han var nämligen upptagen med ”boom-boom” med öns bästa prostituerade. ”Heeeellllooooo” hörde vi på avstånd, ett fnittrande skratt och bakom oss såg vi en vinglig mopedist. Stupfull. Vi vägrade att åka med honom givetvis, och fortsatte gå. Dessa förföljde oss dock, och då det kom en minibuss som vi lyckades stoppa försökte de förhindra oss från att kommunicera med föraren. Som tur var var den fylld av hårdnackade tjecker som tvingade in oss, detta efter att vi nästan börjat ett bråk. Jag blev tillslagen och Roy sparkad, men på kom vi. Detta till ett bra pris. Då vi kom fram pratade vi med en resebyrå för att boka en båttur för nästkommande dag, de berättade att vi hade tur som inte hamnade i trubbel med maffian som i princip äger hela ön förutom Cat Ba Town.

 

Cat Ba Town är dock en oas i detta maffiavälde. Det är en mysig liten stad som påminner mycket om en Sydeuropeisk kuststad, längs vattnet finns det billiga ölställen (1 kr/öl) och trevliga restauranger. De turister som lyckas ta sig hit är resenärer liksom vi och inte den stora massan. Jag och Roy delade ett rum med en enastående utsikt över hamnen, soluppgången var fantastisk. Vi begav oss ut med en båt för att undersöka bukten, besöka grottor och bada i havet. Detta var en heldagsutflykt. Vi åkte mellan dessa vackra klippor och stannade till vid ett par ställen. Vi gick in i en enorm grotta och klappade hundarna som bodde tillsammans med människor på de små flytande fiskehusen. För första gången på länge fick jag både se och bada i havet, snorkla och simma. Efter gårdagen förtjänade vi en sådan här dag. Kvällen spenderade vi med att sitta nere vid vattnet. Praktiska saker som att boka båt- och bussbiljetter var tvunget att göras också.

 

Istället för att ta oss genom maffiaväldet åkte vi direkt från Cat Ba Town till Haiphong för att ta oss vidare västerut. Vi klev upp tidigt för att ta den billigaste båten (femton kronor) till Haiphong, här hittade vi snabbt en buss ut på landsbygden. Vi åkte en överfull (!) buss genom dessa fula vietnamesiska småbygderna och anlände i en centralort. Mer kommer senare.

 


Overkligt

I skrivande stund sitter jag på mitt hotellrum norr om Guilin, jag har flyttat mitt skrivbord så att jag kan titta ut genom det öppna fönstret var jag hängt min allt för svettiga skjorta. Det tog mig en timma, med ryggsäck, att gå upp för trapporna som slingrar sin väg upp längs de 1200 år gamla risterrasserna, bortom dessa förgylls landskapet av en skog bestående av både barrträd och tropiska palmer. Dessa växer uppför bergssluttningarna för att plötsligt ta slut vid det som kallas ”övre-träd-gränsen”. Kanske har de tidigare fyra dagarna varit så bra för att jag gjort allt tillsammans med Arjen, men nu är jag själv.

 

Söder om Guilin ligger den för turister berömda staden Yangshou, ett kommersiellt helvete var priserna stiger i höjden, men vad gör man inte för att se Kinas vackraste plats? Det finns ett par vis att ta sig dit, tåg, buss eller båt. Vi diskuterade dessa olika möjligheter och beslöt oss för att ta bussen halvvägs, hoppas på att vi skulle kunna oss ner till floden var vi kunde hitta en båt som skulle ta oss resten av sträckan. Så det var precis vad vi gjorde. Bussen släppte av oss bredvid huvudvägen var vi nu stod med våra ryggsäckar, floden kunde vi urskilja vara österut då det är meningen att sockertopparna ska följa Li Jiang-floden. Vi lyckades snabbt lista ut att det var en rejäl promenad för att ta sig dit, först var vi skeptiska i och med de alltid säger det för att tjäna pengar på att köra oss, men efter vi promenerat en stund ner längs vägen ifrågasatte vi oss själva, det var inte mycket annat vi kunde göra än att lifta. Det dröjde inte länge förrän ett par i splitter ny Geely plockade upp oss, och vi insåg då att det faktiskt var en väldigt lång väg.

 

Nere vid floden möttes vi av en något turistisk strand, det fanns många båtar att välja mellan, alla i bambu, med en smärre motor och ett par sittplatser. Efter lite prutande lyckades vi övertala en man att ta oss nästan hela vägen till Yangshou för en hundralapp. Floden som är väldigt berömd inom Kina är verkligen magisk. Längs dess flodbäddar sticker dessa fenomenala bergstoppar upp överallt, de är grönt beväxta hela vägen upp till toppen var växtligheten i de flesta fall slutar för att lämna en plan vit yta: sockertoppar. Jag läste i min guidebok om hur de bildats, det har något att göra med floder och erosion. Allt för ointressant för att beskriva. Arjens flickvän verkade tyvärr ganska ointresserad och somnade efter halv vägen, men jag och Arjen pratade konstant, skämtade och skrattade, vi planerade även vad att göra i Yangshou och resten av veckan.

 

Yangshou är en otroligt artificiell stad, som jag beskrev tidigare, ett kommersiellt helvete. Den innefattar allt som en resenär kan uppskatta för en kväll, men annars avskyr. Staden har ett mindre centrum som består totalt av västerländska restauranger, barer, hotell och souvenirbutiker. Skyltarna beskriver hur ”party” deras ställen är, hur bra ”fresh brewed coffee” de har, hur ”good western food” de serverar och hur ”splendid service” de erbjuder. Allt är falskt. Jag ogillar dunkande dansgolv, jag smakade deras nescafe, åt deras allt för söta hamburgare och blev irriterad på hur inkompetent personalen var. Men jag hade kul. Jag och Arjen roade oss något enormt, hans flickvän verkade gilla det likaså. Vi brydde oss inte något vidare om vad som hände runt omkring oss, det var irrelevant, det är så kul som du skapar det. Dessutom var vi inte där på grund av Yangshou, vi var där för att uppleva naturen vilket vi med nöje gjorde dagen därpå.

 

Cyklarna vi hyrde var dubbla priset från vad man normalt i Kina, men de var dubbelt så bra också. Vi hyrde ett par mountain bikes då vi planerade att cykla längs en mindre flod, kanske till och med bada i denna. Vårt mål var en plats femton kilometer bort var en berömd gammal bro finns. Vi tog oss dit genom att cykla delvis längs floden, men vägen var för befolkad, och delvis genom landsbygden vilken är extraordinär i sig. Vi cyklade på småvägar som tog oss mellan gårdarna, förbi boskapen och framförallt vid sidan av de vackra sockertopparna. Alla vi passerade hälsade nyfiket på oss och barnen förföljde oss gärna. Man upplever så otroligt mycket genom att hyra en cykel och ta sig runt var vägarna hänvisar. Efter ett par timmar lyckades vi äntligen komma till bron var jag slängde av mig kläderna och hoppade i vattnet. Jag och Arjen spenderade någon timme med att svalka oss i det varma vattnet, medan Tinge tittade på. Det visade sig att hon inte kunde simma. Förbluffad som jag var frågade jag några andra kineser om de kunde, vilket de heller inte kunde. Jag frågade varför, till svar fick jag att de inte insåg nyttan med det. Varför skulle man frivilligt vilja doppa sig i så kallt vatten? Dessutom blir man ju blöt! Nej, det är bättre att stanna på det torra. Visst visst...

 

Efter Yangshou hade Arjen och Tinge planerat att åka norrut till risterrasserna, jag var inte helt benägen att göra detta till att börja med men lyckades bli övertalad. Det är jag väldigt glad för. Jag hade planerat att jag skulle åka till Hong Kong för att ordna med visumfrågor för Kina och Burma innan min far kommer dit, men nog fastnade jag i Longchen. Delvis var det ju lite av en ansträngning att ta sig upp till hotellet och delvis är det otroligt vackert här. Att ta sig upp till byn var jag nu har mitt rum går bara genom att promenera. Det finns inga bilvägar eller möjligheter till att cykla. Befolkningen livnär sig på att driva hotell eller på risodlingarna, över dessa enorma områden skördas all ris helt för hand. Då jag tittar ut genom fönstret kan jag se bönderna successivt beta sig genom denna skörd. Tinge orkade i princip inte gå längre än till hotellet vilket var lite trist, så jag och Arjen begav oss under eftermiddagen och kvällen oss ut ensamma. Vi gick runt bland bergen och terrasserna, jag kläckte idéen att vi kanske skulle kliva upp tidigt nästa morgon för att se soluppgången innan han och Tinge var tvungna att åka tillbaka till Nanjing. Denna tanke kryddades med att Arjen ville finna den bästa plats, så strax innan solnedgången gick vi uppför den högsta toppen och fick se denna. Det var lite väl mörkt då vi gick ner, men det gick vägen. Efter att ha spenderat kvällen med att dricka hemgjort risvin med några collegestudenter lade vi oss tidigt och klev upp fem på morgonen, beräknat att det skulle ta en timma att ta sig till bergstoppen igen. Så vi besteg berget igen och fick se den otroligt vackra soluppgången, också utan Tinge som ville sova (jag lärde mig snabbt att hon aldrig klev upp innan tio).

 

Jag stannade i ytterligare två dagar för att se resten av bergen. Det var några promenader kvar att göra och jag behövde även lite avkoppling, borta från människor i allmänhet. Uppe i bergen var det inte särskilt många. Jag pratade lite med den lokala minoritetsbefolkningen, Miao, för att urskilja vad som var speciellt för dem. De pratar ett mandarinbaserat språk, de kineser jag pratade med sade att de hade svårt att förstå det. Det blir väl så när man lever i total isolation. Miao är även berömda för sina kläder, och framförallt kvinnornas hår som är praktiskt uppknutna i pannan. Vad jag förstod består även varje liten by av bara ett familjenamn, min till exempel var Tiantou. Jag hade inte hjärta att fråga om incest, men nog måste det vara en del för i hela dalen bodde det inte mer än 1200 människor fördelat på ungefär sju byar av olika storlekt. Den största tror jag det bodde runt trehundra människor i. Jag träffade även ett tyskt och kinesiskt par som jag spenderade de två resterande kvällarna med, han var från Brehmen och hon från Hong Kong. De hade träffat varandra i Australien och reste nu tillsammans, och hade gjort detta i något år. Andra kvällen var det strömavbrott vilket gjorde att vi satt i detta totala mörker med bara levande ljus.

 

Förutsättningen för att jag skulle stanna efter att Arjen åkt till Nanjing var att jag hittade en ny bok. Jag som läst ut min nästa bok, the Beach av Alex Garland, var i desperat behov av ny litteratur – ett obligatoriskt faktum för att stanna längre än en natt. Jag begav mig därför ner för bergen igen, tillsammans med Arjen och Tinge, som skulle hem, och hoppades på att hitta något läsbart. Jag sade adjö till dem och begav mig ut på jakt i byn, jag gick till alla byns hotell och vandrarhem. Det enda jag hittade var dålig tysk västernlitteratur. Jag var desperat. Vid det sista hotellet hittade jag äntligen en engelskspråkig bok skriven av en kinesisk författarinna, som jag verkligen hoppades inte var kvinnolitteratur, det återstod att se. Jag köpte den i alla fall för femton kronor och genom denna chansning stannade jag alltså i Longchen ytterligare två dagar. I skrivande stund, då jag tittar ut genom mitt fönster fylls jag av inspiration och glädje, det är så gott som overkligt.



Fast i Dali

 

Jag är fast i Dali, inte på ett dåligt sätt, jag kan fortsätta resa när jag vill. Jag hade planerat att stanna en natt i Dali av rent praktiska skäl, för att sedan resa vidare till den gamla staden Lijiang i nordcentrala Yunnan-provinsen. Efter Dali har jag helt lagt om planerna. Dali är en stad som har varit berömd för utlänningar sedan hippietiden, kreativa marijuanarökande personer har slagit sig ner för att göra det till en innestad med barer och konstsalonger. Numera har staden fått en status som liknar New Orleans, ett kinesiskt syndikat var otukt och dryckenskap bedrivs. Det finns till och med en mindre fransk befolkning.

 

Dali är uppdelad i två städer, New Dali och Old Dali varav den sistnämnda är var jag tagit in på ett vandrarhem. Det är en gammal stad med fyra huvudavenyer och diverse smågator, en ringmur och marknader, bordeller och dolda marijuanahus. Hit dras både utländska och inhemska turister för att uppleva ett Kina man inte är van vid. Unga utlänningar har öppnat barer och driver dem tillsammans med kineser, det bor till och med fortfarande några gamla hippies kvar i staden. Jag lärde mig snabbt att om man ville ha röka ska man passera Tibetan Café var personalen snabbt springer efter en för att fråga: ”do you want smoka?”, jag avvisar dem varje gång och försöker förklara att jag inte röker på även om jag kanske ser ut som någon som gör det. Mitt emot detta café ligger den för utlänningar berömda baren Bad Monkey som driver mängder av turister till sig, den drivs av två britter som kom till Dali för sju år sedan. För mig är den ganska trist, vad jag såg var nästan bara ”supande” utlänningar i mängder. Vad jag däremot fann längre ner för en av huvudgatorna var en liten pärla.

 

Det är en bar (snarare tillhåll) som ligger långt från det artificiella Dali, den drivs av en fransman, Fred och en hispig kinesiska. Det spelas bra musik, mestadels blues och jazz, och man går inte dit för att dricka sig redlös, att ta en coca-cola är helt tillåtet. Jag träffade den första svensken under resan här, en sjuårig flicka som reste med sin franska pappa. Hennes mor var från Sverige, men de bodde nu i Chengdu var hon går i franska skolan. Hon pratar svenska, engelska, franska, ryska (morföräldrarna är ryssar) och mandarin flytande. Sju år är hon! Jag gick till denna bar varje kväll, mest för att prata med Fred om kinesisk kultur, om livet för en utlänning i Kina och det mesta om Kina han lärt sig under de år han bott i Dali. Fred tipsade mig om att inte åka till Lijiang då det ser ut som Dali fast är snarare enbart fint och lite väl renoverat. Han sade att det räckte med att se Dalis gamla stad och sedan åka upp i bergen för att besöka den lokala minoritetsgrupp som Yunnan är känd för: Bai.

 

Det finns många saker att göra runt Dali, det vanligaste är att besöka ett stort tempel och andra liknande platser. Jag känner vid detta laget att jag har sett tillräckligt många tempel, så jag hade inte lust att betala det orimligt höga inträdespriset. Så vad jag gjorde istället var att hyra en cykel för att bege mig till fiskebyarna var en betydande baibefolkning bor. Jag valde uppebarligen rätt sida av sjön att cykla uppför, för här verkade de inte vara vana vid utlänningar. Byarna består av några fiskare, några bönder och mängder av barn. Jag fick se fiskarna kasta nät, jag fick se det otroliga arbetet bönderna lägger ner på att skörda och jag fick leka med barnen. Det är skördetid i Kina just nu och för det mesta görs det helt och hållet för hand, både kvinnor och män är ute på fälten för att samla ihop vetet. Efter de gjort detta rullar de in det i byn för att placera det på varje ledig plats som finns, sedan bearbetar de skörden genom att piska den på marken. Inte bryr de sig om att hundarna går i denna och markerar revir. Barnen springer omkring, lekandes och förföljde mig väldigt nyfiket. Jag klev av cykeln för att antingen bli jagad eller att jaga. Det var många skratt som delades i detta ihärdiga regn som gjorde oss alla, och skörden, dyngsura. Jag träffade den äldre befolkningen som mer än villigt hälsade på mig och några ville till och med vara med på bild. En fantastisk dag.

 

Jag kom tillbaka dyngsur för att upptäcka att jag inte hade några andra kläder då de andra var på tork. Jag bodde på ett vandrarhem som ägs av en kinesiska, ett litet ställe som enligt ägarinnan inte har kapacitet för att ta emot mer än sex personer. Rummet var ett ”dormatory” fast med bara tre sängar. Det ligger uppe på en höjd, då man blickar ut genom fönstret har man en utsikt över hela den gamla staden och sjön. Allt detta för bara femton kronor natten. Då jag stod där i mina kalsonger, undrades vad jag skulle ta mig till för att få tag på torra kläder knackades det på dörren och in kom ägarinnan med två israeliska tjejer. De stannade förvånade till i dörren och försiktigt frågade de om de fick sova i samma rum, jag sade att de var mer än välkomna! (Jag ursäktade mig givetvis för min bara kropp). Jag hittade en ren skjorta och tog på mina dyngsura byxor, sedan gick vi till en indisk restaurang. Jag åt den svagaste vindaloo jag ätit, jag klagade och in kom det mer kryddor som inte hjälpte det minsta, men det var gott i alla fall. Jag spenderade kvällen vid baren, och kom till rummet vid midnatt för att sova.

 

Dagen därpå regnade det fortfarande, så jag ägnade den åt att planera och läsa. Jag åkte till busstationen för att köpa en tågbiljett från Kunming till Guilin den elfte oktober, sedan åt jag lunch på ett kinesiskt ställe. Jag har funnit mat jag faktiskt gillar väldigt mycket, allt som är wokat tillsammans med chili är mycket gott. Jag ämnade att gå till ett théhus för att läsa, men inte hittade jag något vilket gjorde att jag drack thé vid min favoritbar. Här stötte jag in i samma svenska flicka och fick ytterligare en pratstund med Fred som bjöd. Jag vandrade dårefter uppför de gamla gatorna i Dali, som består av mestadels gamla trevåningsbyggnader med en butik på bottenvåningen, ett guest house, restaurang eller lägenhet på de två övriga - liknande Songpan fast med andra färger. Liksom Songpan är den gamla muren i Dali också i originalskick.

 

Efter tre nätter i Dali drar jag vidare till en Shaxi, en baiisk bergsby, här ämnar jag att spendera två nätter för att sedan komma tillbaka till Dali en natt. Lijiang verkar jag alltså inte åka till. Det är inte riktigt värt mödan då jag trivs så pass bra i Dali.


I det tibetanska Xiahe

Tidigt på morgonen tog jag en buss som efter ett par timmar anlände i den tibetanska staden Xiahe. Jag hade somliga förväntningar, att det skulle vara en liten by som helt kretsade kring det enorma tibetanska tempel som Xiahe är känt för, så var dock inte fallet. Xiahe består av en enda lång trasig (med hål överallt) paradgata som är uppdelad i tre delar, då man anländer ser man de kinesiska blockhusen, längre upp nås huvudtorget var mindre banker och hotell finns och slutligen kommer man till de tibetanska områden bestående av bazaarhus. Efter detta område nås givetvis munkarnas enorma kloster. Det är det nästviktigaste efter det som ligger i Tibets huvudstad, Lhasa. Detta byggt på nästan tretusen meters höjd.

 

Staden är inte stor och inger en ganska dyster men ändå charmig känsla, speciellt den sista biten var småbutiker, théhus och restauranger finns, här och var ser man en turistisk skylt i stil med ”hot shower”, ”internet” eller ”tibetan food & tibetan waitress”. Jag hade bestämt mig för att bo på klosterområdet var jag läst att det skulle finnas ett klostervandrarhem, jag gick alltså in på områden, leendes och gladlynt. Jag försökte fråga mig fram men intressant nog förstod de varken engelska eller mandarin, bara tibetanska. Efter ett tag stötte jag in i två munkar som båda två skrattade, de frågade mig var jag var från varav jag svarade Sweden, och ställde samma fråga. De skrek ”TIBET” så högt de kunde, skrattade och sade till mig att jag skulle följa med dem. Uppenbarligen ligger klostervandrarhemmet under ett vanligt, här betalar man tio kronor natten, får sova på en metallsäng, rummet delas med upp till tio andra (i mitt fall bara en), stället påminner mest om ett gammalt militärsjukhus och framförallt är det kallt, speciellt som ett fönster är utslaget, man hör allt som händer runtomkring och det är egentligen i all sin eländighet väldigt genuint. Jag sov med tre tecken, ett jag sov på och två jag sov under. Toaletterna vill jag inte ens nämna...

 

Xiahe besöks regelbundet av turister från hela världen, mestadels tourgrupper bestående av äldre människor, jag såg några av dessa men fann inget intresse av dem. Vi var två unga resenärer i hela staden, jag och en holländsk tjej, Judith. Av ren automatik blev det så att vi besökte allt tillsammans. Hon är för första gången på resa utanför Europa och har förenat detta med att jobba en månad i Xi'an på ett fosterhem för handikappade barn. Hon sade att hon inte visste särskilt mycket om världen, men hennes storasyster – som hon beskrev som en flummig ”hippe” - hade inspirerat bort henne från modevärlden och stränderna. Ärligt talat hade vi inte mycket mer gemensamt än just nyfikenheten på den tibetanska kulturen och resandet, vilket gjorde att vi trots allt hade det kul. Sannerligen skulle det visa sig att Xiahe var en av de mest speciella och fantastiska platser jag sett.

 

Vi spenderade en eftermiddag åt att se klosterområdet som är fyllt med munkar, barn, familjer, religiösa och tiggare. Vi vandrade i det råa vädret, i kläder som inte alls passade för sådan kyla. Vi fotograferade munkarna, kvinnorna och djuren, vi pratade med barnen och jag fick jagat några som ryckte ifrån mig min plånbok. Som tur var tog det inte mer än fem sekunder innan jag fått tag på den. Man får se upp för dem där. Jag skrek åt dem vad man nu skriker till småtjuvar och i fortsättningen höll jag ett stadigt tag i min plånbok och ett vakande öga över barnen. Det var både kineser och munkar på semester här, dessa ville givetvis – som vanligt – ha bilder tillsammans med oss, jag misstyckte inte då jag själv ville ha en bild med en av munkarna. De tibetanska templen och klostren skiljer sig från de vanliga i Kina, de är mycket stabilare och pryds för det mesta av alla de färger man kan hitta. Under en grå dag, för det är ganska rått och grått, är dessa templen otroligt vackra. Vi avslutade dagen med att gå till en théhus, vilket innebär att jag har börjat dricka thé.

 

Denna eftermiddag var väl spenderad, trots att jag inte hann se huvudtemplet. Dagen därpå sade jag till Judith att vi skulle åka utanför staden, jag hade tagit reda på att det skulle finnas vackra steppområden tre mil norr om Xiahe, dessa skulle vara liknande dem i Mongoliet (liksom allt i området). Jag frågade en taxichaufför hur mycket det skulle kosta för en heldag, vi fick ner priset till hundra kronor. Då vi börjat köra stannade han på en plats, sade till oss att gå upp på en kulle. Här fick vi den mest enastående utsikt man kan be om, med stäpplandskapet under oss fram till horisonten var Himalayas bergstoppar skjuter rakt upp i luften – likt en vägg. Chauffören kom efter oss, pekade lite här och var, tog våra papper och sade något i stil med jag tar er hit, hit och hit... om... ja, lite baksheesh. Efter att ha plussat på en extra hundralapp bar vi iväg igen, han stannade vid tre ställen: en grotta, ett kloster och en gammal by.

 

Grottan låg precis vid en passage mellan Himalayas berg, en liten bergsfors flödade ner från här och då vi stannade kunde jag se att det var en helig plats på alla tibetanska färger. Innan vi kunde komma in i grottan var vi tvungna att vänta med ett gäng pilgrimer, alla klädda i klassiska tibetanska kläder, liksom vår chaufför, förstod de inget annat än tibetanska. De hade aldrig sett en digitalkamera förut och roades otroligt av att vi tog bilder av dem, och dem av oss. Lyckligt nog var vi också de enda utländska turisterna, vi läste i Judiths guidebok att en holländsk kille hade för några år sedan slagit ihjäl sig genom att ramla inne i grottan. Jag förstod varför då vi väl kom in, vi möttes av en munk med en ficklampa, han tog fem pilgrimsturer varje dag, jag följde med in på en av dessa (Judith stannade vid ingången). Munken tog min grupp en bra bit in i grottan som aldrig ville sluta, här och var hällde han vatten på oss, de alla pilgrimer sjöng konstant, vi klättrade i detta totala mörker men nådde slutligen ett mindre rum var alla bad. Då jag stod inne i denna totala mörker, lyssnandes till de andra slogs jag av känslan att detta var världens ände, eller under världens ände. Mer världens ände än Mongoliets avskilda stäpper och mer världens ände än Antarktis sydligaste station (de har ju internet!).

 

Taxichauffören visste precis vad vi letade efter, han var otroligt hjälpsam, stannade var han tyckte var en bra plats och pekade på diverse småsaker vi annars inte hade sett. Vår nästa anhalt var det tibetanska klostret som var som en mindre by med bara munkar. Vår chaufför lyckades övertala en av munkarna att släppa in oss i huvudtemplet var tre stycken vackra guldfärgade Buddhastatyer prydde rummet. Vi tog givetvis av oss skorna och fick tio minuter på oss att titta på alla detaljer, därefter kallades alla munkarna till lunchmöte och vi var tvungna att åka. Vi anlände snart till en gammal by omringad av en stadsmur helt i lera. Detta är bara en liten enslig by som jag antar att få hört talas om, vi kunde gå upp på muren men det mest intressanta fanns inne i byn. Vi promenerade ett par minuter då vi mötte några barn som var på väg till skolan, vi följde efter dessa och möttes av alla skolans barn som sprang omkring runt oss. Vi fick se de små klassrummen som pryddes av en svart tavla med kinesisk och tibetansk undervisning, och givetvis ordförande Maos idolbild. Vi började leta efter en lärare och hittade en, han bjöd in oss i personalrummet, och förklarade på dålig engelska att han undervisade i kinesiska, matte och tibetanska, engelska var han för dålig på. Det sade han att klostren fick ta hand om, då dessa var bättre på det. Skolan har trettiofyra elever och nio lärare, varav denna som vi pratade med verkade vara rektorn. Han hade studerat på universitet i både Lhasa och Beijing, jag försökte fråga hur det kom sig att han bodde i denna minimala by efter livet i dessa storstäder, han förstod tyvärr inte min fråga.

 

Tillbaka på vandrarhemmet upptäckte vi till min glädje att rummet hade fyllts på med åtminstone en person, det dröjde inte länge förrän vi träffade honom. Då jag och Judith drack thé dök Peter upp, en australiensare som rest runt i Indien och Nepal i fyra månader, nu hade han tagit sig till Kina. Tyvärr förklarade han att han inte kunde åka raka vägen genom Tibet då det inte är tillåtet, så han fick nöja sig med att flyga till Chengdu och ta bussen till de tibetanska områden norr om staden. Vi åt middag på den enda respektabla restaurang som finns i staden, som faktiskt är en av de bättre jag varit på i Kina. Trots att det är en västerländsk restaurang är det enbart lokala som äter här, som tur är säljs det inte mer alkohol än kinesiskt öl (folköl) vilket gör att deras kortspelande inte blir anstötligt.


Pingyao

Jag anlände till Pingyao mitt i natten, jag hade till skillnad från tidigare faktiskt ordnat så att mitt vandrarhem hämtade upp mig. Det är värt tio kronor för att slippa leta två timmar efter det, med ett tungt bagage på ryggen. Mitt vandrarhem låg mitt i den gamla staden, innanför den sjuhundra år gamla ringmuren. Staden beskrivs i min guidebok som den mest bevarade gamla staden i Kina, detta beror på att den i ett tidigt stadie förlorade vikt som handelsstad och blev i stort sett en stillastående håla.

 

Men nog var det bara en håla under Maos regim. Snart därefter återupptäcktes staden av västerlänningar och ett enormt arbete för att bevara Pingyao upptogs. Staden har inte mer än sjuttiotusen invånare och skiljer sig därför från de andra städer jag besökt. Pingyao lever antagligen helt och hållet på turismen och man har gjort allt för att skapa ett centrum som är personifierar det gamla Kina. Det finns en stadsmur som man kan vandra runt, det finns små bakgator med mindre restauranger och stora delar av den gamla staden består av gågator var enbart cykel som enda transportmedel kommer åt. Överallt finns det butiker, de flesta är givetvis lika varandra och säljer mängder av second hand junk som jag antar massproducerades för fyrtio år sedan. Prylarna är egentligen inte fula, men efter att ha passerat trettio-fyrtio butiker som har samma utbud försvinner köplustan.

 

Jag bestämde mig för att jag skulle ta det ganska lugnt i Pingyao vilket jag också har gjort. De två dagar jag spenderat här har mest bestått av att göra en större attraktion, äta lunch, dricka kaffe, läsa min bok och cykla omkring. Första dagen gick jag runt muren vilket inte tog mer än en och en halvtimma, efter det kliade mig lite försynt i bakhuvudet och frågade mig själv ”vad ska jag göra nu?”. För att få svar på frågan gick jag ner för ena huvudgatan för att äta en tidig lunch, inte ens denna hjälpte mig något vidare. Jag gick tillbaka till mitt hostel för att fråga vad jag kunde göra. Då jag kom dit bestämde jag mig dock för att hitta ett ställe var jag kunde dricka lite riktigt kaffe, för i en stad med så pass många västerländska turister måste erbjuda lite svart kaffe. Jag begav mig alltså till en restaurang som någon rekommenderat, var jag också hittade kaffe. Jag spenderade ett par timmar, lyssnandes till jazz och läsandes min bok. Jag tittade på de som gick förbi, liksom de tittade på mig. En och annan bild togs också (även här vice versa). Roligt nog gick det fransk-kinesiska par jag frågat om hjälp i Datong förbi. De rekommenderade mig ett vandrarhem i Xi'an som jag bokat.

 

På kvällen stötte jag in i en italiensk man, Marco, som frågade mig om vad man kan kunde göra i Pingyao, och framförallt vad jag skulle göra. Jag svarade att jag på förmiddagen planerade att besöka ett 1500 år gammalt tempel utanför staden, varav han på en gång sade att han gärna delade en taxi med mig. Så vi kom överens om att träffas dagen därpå. Jag hade planerat att lämna mitt vandrarhem på kvällen, för att se centrum. Men jag hade egentligen ingen större lust och för att bortförklara detta började jag som tur var prata med en holländare som upptog hela kvällen. Han berättade att han försökt gå med i elitförbanden i holländska armén, men då han misslyckats tröstade han sig själv med att resa världen.

”I did the test, you were supposed to run like 2600 meters in an accurate time, but I lost with about 40, I don't blame myself... I suppose it was mental, in the end I enjoy traveling more than fighting.”

”Why do you want to travel?”

”I suppose I could afford it, and if I could not be in the best army regiment, then I had to find something else special to do.”

Denna holländare beskriver hur en resenär är i allmänhet. De flesta jag pratat med har en dag bestämt sig för att de vill göra något speciellt, så varenda vandrarhem är fullproppade med dessa speciella småupproriska människor. Jag får känslan av att upplevelsen och resandet faller lite i glömska. Det finns också de, främst tjejer, som påstår sig söka sin inre själ, det är en hord av tjejer som vill leva så simpelt som möjligt och syssla med gudslösa religioner (läs buddhism). De alla är väldigt storsinnade och toleranta, så pass toleranta att de tycker man är omogen som ateist eller om man påstår sig tycka somliga saker kan vara jobbiga. Jag måste ursäkta min bitterhet över dessa ”själsökare”. I slutändan finns det många olika skäl till att bege sig ut på vift.

 

Jag och Marco, en italiensk busschaufför, begav oss på morgonen till detta tempel utanför staden. En mindre anläggning full med taoistiska gudar och Buddhaavbildningar, det mesta i originalskepnad från 1700-talet. Även Inre Mongoliets universitets konstinstitut var på besök, studenterna målade och gjorde avbildningar av de gamla statyerna överallt. Från den ena religionen begav jag mig till nästa, då jag cyklade på eftermiddagen hörde jag en grupp sjunga, jag letade upp denna grupp som visade sig bestå av äldre kinesiska kristna damer som sjöng i Moder Marias ära utanför stadens kyrka. Efter denna upplevelse fortsatte jag cykla vidare i hopp om att finna andra liknande händelser.

 

Jag ankom till den södra porten, här såg jag två kinesiska kvinnor bråka. Detta bråk slutade i att de slog varandra varav den ena av dem ramlade omkull och svimmade, det dröjde en stund innan ambulans hunnit komma. Tills dess hade en stor ansamling människor kommit. Anledningen till att det dröjde var att gatorna blockerades av först och främst en lastbil med en grupp musikanter, denna lastbil följdes av tio svarta pyntade bilar. Jag hade tidigare sett en kvinna i bröllopsklänning så jag antar att denna enorma tillställning berodde på just detta bröllop. På kvällen hade jag blivit rekommenderad att besöka ett muslimskt halalkök i västra delen av staden, på min cykel begav jag mig alltså dit för att upptäcka en mindre restaurang. Fördelen med halal är att det finns regler om hur maten ska tillredas vilket gör att risken för dålig hygien minskar (något som normalt sett i kinesisk kultur är totalt irrelevant). Dock var maten ganska trist, inte allt så bra som det sades att den skulle vara. Så jag betalade för mig och gick.




Bajkal och Irkutsk

Bajkalsjön är anledningen till att de flesta turister som reser längs Transsibiriska järnvägen gör ett stopp i Irkutsk. Med tiden har denna position också gjort Irkutsk till knutpunkt för de två vägar man kan ta: Vladivostok och Beijing. Att Bajkalsjön innefattar en yta lika stor som Danmark, är 1500 meter djup och innehåller 1/3 av världens sötvatten gör den rent geografiskt magnifik, men vid denna sjö existerar något som människan alltid beundrat.

 

Sjön är avlång vilket gör att om man en god dag som denna blickar över horisonten ser bergen på andra sidan, likaså möts du antagligen av samma syn om du står på andra sidan. Bergen runt sjön uppnår höjder på nästan 1500 meter, alltså lika höga berg som sjön är djup. Jag åkte dit mest på måfå, jag hade varken någon plan eller visste riktigt vad jag skulle göra vid sjön. På vägen hade jag blivit rekommenderad av den dam jag bor hos att först åka halvvägs för att se en nyrenoverad kolonialsibirisk by från 1800-talet vilket jag också gjorde, jag förbannade mig för detta för jag visste att det inte gick många bussar vidare till Litvyanka (stad vid Bajkal) och var jag blev avsläppt fanns det inte markerat någon busshållplats. Dessutom hade jag inte fått någon utlovad biljett. Efter att ha sett denna intressanta by ställde jag mig alltså bredvid vägen och hoppades på det bästa, det dröjde inte länge förrän en minibuss med lokalbefolkning stannade bredvid mig, och fyrtio minuter senare fick jag se Bajkal.

 

Det sägs att om du badar i Bajkal blir du antingen tio år yngre eller får leva tjugofem år längre (jag har hört de båda myter), varför det gör detta beror på att sjön av rimliga själ aldrig uppnår en temperatur på mer än 10 grader. Efter att åkt på en båtutflykt tillsammans med två engelsktalande ryssar – Ivan och Nikita – jag hittade här bestämde vi oss för att just... bada. Det hör till historien att vi nyligen bestigit ett mindre berg bredvid och var svettiga. Så jag hoppas att någon av ovanstående profetior kommer att slå in, för att bada i denna sjö var inte nådigt. Efter detta klättrande, båtåkande och badande skulle jag försöka ta mig tillbaka till Irkutsk igen, det sades att sista bussen skulle gå klockan sju på kvällen vilket mycket väl stämde, men jag fick reda på genom vår guide att man behövde en biljett. Som tur var hade Ivan och Nikita precis lärt mig den ryska gen- och gentjänstermetoden vilket gjorde att jag fick, till ett överpris, ändå åka med bussen.

 

Då jag ankom till Irkutsk hade jag som plan att så fort som möjligt ta mig till det jag antog var ett hotell var jag skulle använda deras wi-fi till att skriva blogg och ringa hem, men först duscha för första gången sedan Moskva. Jag fick hjälp av min nyblivna vän Nick (från tåget) att ta mig till adressen, detta i hans mormor och morfars äldre sovjetiska bil av modell Lada. Mycket riktigt anlände vi fort till adressen men här fanns inte mer än ett ruckel till hus. Efter lite letande och frågande ledde mig Nick till en plåtdörr var man trycker (mekaniskt) koden och väl inne möts vi av en trappa som påminner om ett sjukhus, fast orenoverat sedan fyrtiotalet. Vi går upp och kommer till rätt lägenhet var en strålande sextioårig dam vid Janna visar in mig. Jag tar adjö av Nick och får se mitt rum. Rummet i sig är helt okej, består mest av en säng. Lägenheten är en hon äger, och hon har säkerligen bott i den för den är full med hennes små prylar och personliga saker överallt. Väggarna är fullt bepansrade med familjebilder som hon gladeligen berättar om, jag har fått se i gamla familjealbum och fått allt om hennes barn, barnbarn, systerbarn, föräldrar, föräldrars vänners barnbarn osv. Efter ett tag frågar jag vilka som bor hos henne, varav hon svarar på dålig engelska:

”Dutch, Belgium, Polack: they eat much, never full, French, also eat much, english, germans!”

”No russians?”

”NO! I dislike russians, they no sense, you europe much better!”

 

Jannas dotter – som studerar på universitetet – kommer nästan varje morgon förbi och pratar med tursiterna berättar hon. Denna morgon är inget undantag, hon pratar perfekt engelska med skotsk brytning då hon bott där i tre år. Jag frågar henne om platser man kan se varav hon visar mig en karta som visar två huvudgator med passande namn: Lenin-gatan och Karl Marx-gatan. Vid vardera ände på gatan stoltserar också dessa två figurer. Dagen jag ägnar åt Irkutsk utspelar sig alltså längs dessa två gator. Gatorna som är stadens huvudleder kantras av både äldre, sovjetisk och nyare arkitektur, shopping och restaurangliv. Då staden ligger i Asien men ändå är rysk möts dessa två kulturer vilket skapar en asiatisk oordning men fortfarande med en europeisk charm. Till exempel så är det i princip omöjligt att korsa gatorna i och med bilisterna inte har någon respekt för fotgängare. Det är slående att sibirisk kultur skiljer sig en hel del från den västryska.

 

I Moskva som känns som en väldigt internationell stad, en europeisk storstad, kände jag mig aldrig särskilt hotad, det var få tiggare och staden flöt alltid. Irkutsk som faktiskt består av närmre en miljon människor är betydligt fattigare än Moskva, alla smågator har inte asfalterade vägar och än idag består stora delar av stadens bostadsområden av sibiriska trähus i klassisk manér, vilket i och för sig inte är någonting dåligt då dessa är ganska fina att se på; men runt dessa stinker det för det mesta dass. I Irkutsk märks även en viss rastlöshet av, trots att det är måndag och semestrarna är över får jag en känsla av att det är många som är arbetslösa. Här och var stöter jag in i typiska killgäng som mest dricker öl och hänger, de verkar söka efter saker att göra och kanske finna anledningar att bråka med andra. Vid ena änden av Karl Marx-gatan råkade jag på ett sådant gäng, jag vilade mig efter att ha promenerat hela dagen och tog en bild åt deras håll. Detta var uppenbarligen anstötligt tyckte dem varav ett par stycken reste sig för att berätta detta för mig... på ett sådant vis berusade och rastlösa tonåringar gör. Som tur var följde de inte efter mig när jag vände ryggen åt dem och gick därifrån.

 

Strax därefter stötte jag in i en man som ville visa mig vägen på till ett Decemberist-musem på kartan. Jag kände på mig att det var någonting som inte stämde då han ställde sig nära, nästan sökandes efter min plånbok. Då jag tog avstånd ville han ha pengar varav jag svarade ”niet, niet, niet” på ryskt vis och gick därifrån. Han skrek saker efter mig och följde mig en kort bit, till sist gav han upp och försökte samma sak med efterkommande människor.

 

I kväll bär tåget av mot Ulan Bator i Mongoliet, detta i ett mongoliskt tåg. Jag räknar inte att kunna prata med någon i och med de mongoliska tågen anses vara för lokalbefolkningen (vilket jag anser om alla tåg!). Den första september anländer jag, här kommer jag att bo på Zaya hostel mitt i centrum.

 

 


RSS 2.0