Ett muslimskt Harar

Harar är inom Islam den fjärde heligaste staden efter Mekka, Medina och Jerusalem. Det är inte undra på då Harar innehar 98 moskéer, tidigare var det 99 men man byggde under Haile Selassie om en av dessa till en kyrka. Staden är inte bara helig för muslimer utan även för ortodoxa och faktiskt bodde Ras Mekonnen Tafari, även kallad Haile Selassie, i staden under sin ungdom. Det är en intressant stad var det gamla formar ett levande museum och där religioner möter varandra.

 

Resan till Harar var desto mer ansträngande. Från Bahir Dar till Harar är det cirka 1000 kilometer och man måste ta vägen om Addis Ababa. Jag befarade att jag skulle vara tvungen att stanna natten i huvudstaden, men jag hittade en nattminibuss som skulle föra mig till Addis Ababa till morgonen. Det var en obekväm resa var jag inte fick mycket till sömn, jag var mycket trött då jag anlände till Piazza-distriktet, var jag tidigare bott på hotell.

 

Jag började med att besöka mitt gamla hotell för att äta frukost, ta ledigt från resandet i en timma. Jag njöt av mitt kaffe och av att titta på BBC World News som berättade om hungersnöden i södra Somalia och om det man kallar terrordådet på ön utanför Oslo. Mitt problem var dock av betydligt mindre karaktär, jag skulle försöka att ta mig till Harar samma dag. Det är inte helt lätt, speciellt inte i Addis Ababa var man aldrig vet var man ska gå.

 

Jag åkte minibusstaxi till järnvägsstationen var bussar till staden Nazreth hundra kilometer österut ska gå ifrån. Jag visste nämligen att alla bussar till Harar och Dire Dawa redan åkt, de avgår alltid mellan 05:30-06:00 på morgonen, men fortfarande skulle det gå bussar till Nazreth. Jag blev runtkörd över hela staden kändes det som, men efter mycket frustration kom jag till en liten busstation jämte en stor väg var jag kunde sätta mig i en minibuss.

 

Efter ett par timmar anlände jag i Nazreth, även kallad Adaama; en större stad än jag trott. Den var till och med ganska trevlig med sin huvudgata som var fylld av riktiga butiker istället för de vanliga små trästånden. Då jag pratar med etiopier så har staden onekligen ett ganska bra rykte, kanske mest för dess universitet som anses vara det bästa i landet. Inte finns det mycket att göra här, men det är en bra nav mellan södra, centrala och östra Etiopien.

 

Jag fann min väg till busstationen där jag som vanligt ropade ut min destination i väntan på att någon skulle ta tag i mig och leda mig till rätt buss. Det gick som väntat väldigt fort. Bussen var full då jag kom dit och jag sade att jag hellre väntar en dag än att sitta tio timmar på en pall mitt i gången. Det slutade med att någon flyttade på sig och jag fick dennes säte längst fram. Jag betalar trots allt lite mer som en ”frngi”.

 

Efter tio timmar kom vi också fram till Harar. Detta efter att bussen gått sönder uppe i bergen. Jag blev avsläppt vid en tom och mörk huvudväg. Där fanns ett hotell som inte hade några rum. Jag gick nerför den ödsliga vägen. Gatuhundar gick omkring och här och var sov en uteliggare som vanligt. Mitt i vägen såg jag efter en stund två hundliknande djur som lekte med varandra, de blev bortskrämda när en bajaj kom från intet. Det visade sig ha varit hyenor, något det finns gott om i staden. De skadar dock inte människor då man i Harar fått en vana att mata dem för att kunna tämja dem.

 

Efter mycket problem hittade jag slutligen ett hotell. Det var visserligen det dyraste jag haft under resan, 225 birr (ca: 80 kronor), men också det bästa. Faktiskt hade de både varmt vatten och helt rena lakan. Jag sov gott den natten. Nästa dag bytte jag hotell till något jag kände mig vanare vid. Ett ställe där vattenflödet inte fungerar, där kackerlackor krälar på väggarna och bullret klockan sex om morgonen ekar i hela hotellet.

 

Då jag kom dit möttes jag av en kille som ville göra affärer med mig. Han ville ta med mig till ett ställe om kvällen var man matar hyenor, en känd aktivitet, och en stadsvandring. Jag sade att jag skulle tänka på det. Sedan blev jag övertalad av en rasta-kille att sätta mig ner bredvid honom. De två var kompisar.

 

Etiopien är fylld av denna typ av killar. De kan bra engelska och är duktiga på att prata. De sitter mest ner hela dagarna och väntar på att turister ska komma. De försöker göra lite affärer med dem, men mest sitter de bara och hänger och snackar skit med turister. Om eftermiddagarna är det ingen ovanlighet att den lätta narkotikan, chat, dyker fram. Blad som man tuggar i ett par timmar. Jag har suttit ner med dessa över en öl ett par gånger, mest pratar man bara strunt. Musik, pengar, tjejer och lite politik. Det är bara killar. Tjejerna de jobbar och kämpar för sina familjer.

 

Personligen finner jag killarnas syssla totalt meningslöst, ointelligent och vansinnigt lata. De tycker att de är tuffast i världen som kan snacka skit med utlänningar, men inte har de någon framtid. De alla säger att de vill till Europa, och om de fick en chans skulle de jobba väldigt hårt i ett europeiskt land, men i Etiopien försöker de uppenbarligen inte ens kämpa för detta. Nej, jag ser inget romantiskt i vad de gör. Därför gör jag inte affärer med den typen av killar.

 

Jag gick omkring lite i gamla staden om förmiddagen. Jag såg Harars gamla gränder och dess marknad. Harar är var islams fäste finns i Etiopien, men faktiskt skiljer det sig inte avsevärt från norr. Det är en gammal stad från 1000-talet som legat perfekt till för handelsvägen mellan Arabien och Abyssien. Faktiskt används fortfarande regionen med den numera större staden Dire Dawa som fäste aktivt för handeln.

 

Harar grundades av araberna under ungefär samma period som man flyttade huvudstaden från Aksum till Lalibela. Den religiösa splittringen klöv landet i två delar, ett muslimskt och ett kristet. Kung Lalibela kunde inte kontrollera de östliga delarna av landet som utropade sig autonoma med en egen kung. Sammanlagt, fram till Yohannes IV:s tid (1870/80-tal), hade Harar 77 generationer av kungar, jämfört med Etiopiens 255. Harar var självständigt i 800 år vilket kan mätas med Sverige som existerat som land under cirka 900 år.

 

Jag sprang efter halva dagen in i några spanjorer och en vitryss. Spanjorerna som var från Barcelona reste liksom mig bara i Etiopien medan vitryssen reste från Kapstaden till Alexandria. De fyra hade tillsammans varit tio dagar i det så gott som självständiga Somaliland i norra Somalia. Ett relativt rikt område i klass med Tunisien. Det är helt avskilt från övriga Somalia, och visumet man får dit är utfärdat av en egen ambassad. De sade att problemet i Somaliland var inte att få varmt vatten, för det kokade, det var att få svalt vatten.

 

Jag avtalade med spanjorerna att se hyenorna matas om kvällen, vitryssen skulle vidare mot Sudan. Vi gick in i gamla staden till ett öppet område där man kört fram ett par bilar som lyste upp området. En man i mitten satt med en korg fylld med rått kött. Hyenorna kom och han matade dem. Några modiga fick hålla en pinne i munnen med en köttbit längst ut på, jag nöjde mig dock med att se på då hyenorna nafsade till sig köttet.

 

Nästa dag gick jag tillbaka till gamla staden. Jag började med att titta för Arthur Rimbaud-museet. Denna franska poet, fotograf och handelsman bodde under sina sista fem-sex år i Harar (1885-1891). Han dog då han var 37. Han hade här etablerat sig som den främsta handelsmannen i staden och var hovleverantör av vapen till Yohannes IV. Det var ett fint hus han byggt i halvt etiopisk och halvt europeisk stil. Hans granne var ingen mindre än Ras Mekonnen Tafaris familj. Dessa två hus ligger mitt i centrum längst upp på en kulle, från deras övervåningars balkonger kan man se hela vägen till Somalia.

 

Det var intressant att se hur religionerna möts i Harar. Visserligen är islam den överlägset största innanför stadsmurarna, men på den viktigaste platsen ligger det numera en kyrka. Runt ena hörnet kan man höra religiös etiopisk-ortodox musik spelas, medan runt nästa hörn ekar muezzedinens sång över stadens gränder. Dessa små gränder var den franska kolonialismen påverkat gatunamn och butiker. På en gammal skylt står det ”Paris Caféteria” och på en parkering finns det tre bilar från femtiotalet, alla av franska märken. Även några av husen är byggda i franskkolonial stil.

 

Harar ligger mycket närmre det före detta franska Djibouti än det italienska Eritrea. I slutet av 1800-talet byggde fransmännen som förkunnat järnvägen mellan Ville de Djibouti och Addis Ababa vilken korsar regionen. På hotellen står all information på tre språk, amhariska, engelska och franska. Faktiskt så undervisar man än i dag franska på vissa skolor. Jag fick en förfrågan om jag kunde franska av en person.

 

Men inte bara fransmännen har haft stort inflytande på regionen. Även den svenska missionen har varit stor. Då jag satt på ett franskt café och drack det för Harar berömda kaffet kom en ung kille fram till mig. Inte ännu en chattuggare tänkte jag. Det visade sig dock vara en mycket trevligare person. Han hade blivit konverterad till protestantismen av svenska missionärer. Faktiskt så pratar många etiopier om just denna svenska mission som har sitt ursprung i 1800-talet.

 

Denna kille han visade runt mig i gamla staden. Efter en stund frågade jag honom om han ville ha dricks varav han blev mycket förolämpad. Det var skönt att slippa vara en dollarsedel. Jag var tvungen att fjäska med honom och förklara varför jag frågade innan han förlät mig. Jag var tyvärr tvungen att säga adjö efter stund då jag planerade att åka vidare mot Dire Dawa.

 

Jag var trött på min hotellsituation i Harar. Personalen hade nämligen klockan elva kvällen innan öppnat mitt rum utan att knacka, tänt alla ljus och väckt mig för att jag inte betalat. Nästa morgon väckte de mig igen klockan halv sju om morgonen för att informera om check ut-tiden klockan nio. Jag bad dem dra åt helvete och lämnade hotellet på två minuter och skrev en vansinnigt dålig recension om dem på internet.

 

Nej, Harar hade varit mycket påfrestande. Hotellen hade inte behandlat mig som en gäst, folk på gatan hade tagit tag i mig för att de ville ha pengar och mängder med unga män hade förföljt mig trots att jag sagt till dem att jag inte ville ha deras tjänster. Att säga nej till dem tar tio minuter, och då man gör det fortsätter de ändå att förfölja för att låtsas att de tar hand om en som guide för att få provision från butiker osv. Man får ha långa diskussioner med dem hela tiden.

 

Dire Dawa var något annat. En avslappnad och grön stad var jag de närmsta dagarna ska slappna av.


En ortodox ceremoni

Jag lämnade Gondar för att ytterligare en gång besöka Bahir Dar, mest för att det låg på vägen mot Addis Ababa och jag inte orkade göra den 750 kilometer långa resan i ett svep. Gondar hade varit intressant men påfrestande för alla de försäljare som hela tiden (!) försökt att få mig att följa med deras kompis, eller kompis kompis, i en minibuss till Bahir Dar eller Simaen-berget.

 

Faktiskt var det så extremt att nästan alla unga män jag passerade presenterade sig artigt, frågade var jag kommer från, sade att de har en vän i Sverige och frågade efter mitt namn. Efter denna korta utfrågningen gick de på sak och frågade vad jag skulle göra nästa dag. Då jag så artigt som möjligt försökte att avvärja dem blev de desto mer på och förföljde mig. Efter ett par dagar hade jag haft samma konversation med centrumets alla försäljare flera gånger om. Det slutade med att jag avbröt dem i presentationen och sade att jag inte ville ha någon av dess tjänster. Jag gillar inte att varken avvisa folk eller att snäsa av dem, men det var tvunget.

 

Morgonen jag skulle åka gick jag först till ett internetcafé, en av dessa unga män, för övrigt han som lurat mig dagen innan, förföljde mig in det och kallade mig nästan rasist om jag inte accepterade hans tjänster. Jag fick ut honom ut caféet. Istället gick jag ner till vägen, som går precis genom centrum, och väntade i två minuter tills en minibuss stannade och frågade om jag skulle med till Bahir Dar. Simpelt, inte hade jag behövt någon som ringde en kompis kompis.

 

Jag anlände till Bahir Dar tidig eftermiddag var jag vid hotellet stötte in i min vän, Yohannes, som vi avtalat. Jag åt lunch och pratade med honom. Han berättade att någon brutit sig in i hans lägenhet och stulit alla hans saker, till och med madrassen. Sedan frågade han mig om hur jag haft det och jag hur han haft det. Han sade att han stött in i de utlänningar som två veckor tidigare vägrat honom en hälsning igen, han hade bara hälsat på den trevliga av dem som hämnd vilket förargat de andra.

 

Vi fortsatte att prata. Han sade att det var en helig dag, St Gabriel-dagen, och att man utanför hans by skulle 5000 människor vandra till en kyrka med en av de högst ansedda prästerna i landet för att hålla helgdag över natten. Min plan var egentligen att bara stanna över natten för att så fort som möjligt ta mig vidare mot Harar nästa dag, men detta var en händelse som jag inte ville missa. Vi packade ihop lite mat och sovsäck, sedan gav vi oss av på en gång.

 

När vi kom fram till byn, densamma som Blå Nilen-fallen ligger nära, stötte jag in i den danska familj jag pratat med i Gondar föregående dag. De visade sig vara diplomater. De sade att om man ska resa söderut bör man göra det med försiktighet, på grund av hungersnöden i Somalia-regionen (som rent geografiskt sträcker sig en bra bit in i Etiopien) kommer man kanske att upprätta flyktingläger här. Jag tackade för informationen och sökte upp Yohannes igen.

 

Han sade att det var en liten promenad, på en timme, till kyrkan. Om jag ville se fallen igen kunde vi göra det först, vi var trots allt unga och kunde springa till kyrkan. Jag tänkte att jag inte ville utmana en etiopier på att springa, speciellt inte på hans marker. När vi började gå tyckte jag att vi gick fort nog. Tro mig då jag säger det, på en timma i etiopiskt tempo kommer man mycket långt, likaså rinner svetten. Då det är uppförsbacke tycker de att det går för långsamt och har därmed en benägenhet att tävla uppför dem för att göra det roligare.

 

På vägen mot templet mötte vi en kort döv man med ett vapen på axeln. Han kunde prata och läsa läppar med de lokala. Han tyckte att det var kul att jag kom med och behandlade mig som en hedersgäst, hans relation till denna kyrkan var nära. Yohannes far och han var bästa vänner, på så vis fick jag specialservice. Jag frågade efter en liten stund vad han hade ett vapen för varav Yohannes svarade ”ibland, faktiskt för det mesta, tar bönderna i området till med vapen och rånmördar de som går till kyrkan för att be” sedan tillade han att denna döva man hade förra gången blivit misshandlad så att han var tvungen att ligga på sjukhus i två veckor. Tack för informationen tänkte jag och höll mig extra nära min vapenbärande vän.

 

Jag ska tillägga att säkerheten denna gången var hög med poliser och soldater överallt. Inga banditer kom för att råna någon.

 

Vi anlände till platsen. Den typiskt runda kyrkan stod längst ut på en klippa. Utsikten var som över hela Etiopien mycket vacker. Klipporna runtom dalgången sträckte sig upp likt en massiv mur som skyddade den heliga plats. Överallt fanns det vitklädda glada människor som slagit sig ner. Här och var fanns det tält, men för det mesta hade man bara lagt en slags matta på marken där man skulle sova. Detsamma gjorde vi. Tur hade vi att det inte regnade just denna dag.

 

Jag blev ledd upp till kyrkans privata kvarter, ett inrutat litet område var bara de som har med kyrkan att göra får vara. Jag blev inbjuden för att möta munkarna. Jag satte mig på en bänk i väntan på att något skulle hända. Jag blev serverad mat och hemmabryggt öl som jag efter mycket om och med svalde. Det var ingen fantastisk bryggd. Vi alla reste oss upp då prästen kom. En man i lång lilafärgad klädnad och säkerligen en meter långa rastaflätor. De formas naturligt av det afrokrulliga hår folket har.

 

Som enda utlänning kände jag mig som en profet, Jesus, eller någon ytterst viktig person då jag gick mellan skarorna. Folk skingrade sig för mig och stirrade på mig. Vad jag gillade med denna plats var att alla var troende och var där för att fira en högtid. Det gjorde att jag blev lämnad ifred från det vanliga tiggeriet. Då jag pratade med folk slapp jag dessutom en konversation som normalt alltid slutar med att prata om hur fattiga de är eller om sex. Vi pratade istället om högtiden, deras tro och hur saker och ting gick till. Efter att ha studerat precis dessa saker i ett par veckor var det ytterst intressant att få se allt i praktiken.

 

Det kändes som om uppvärmningen inför en konsert då evenemanget började ta fart vid sjutiden på kvällen. Alla stod upp och sjöng med i sånger som framträddes. Folk klappade händerna och olika peppande ramsor löd över bergen. Stämningen artade sig. Man började klappa händerna och blåsa i tutor. Folk skrek ut det typiska ”lulululululu” som man hör i Afrika under glädjerika tillställningar.

 

Då prästen satte igång med gudstjänsten, som skulle vara i femton timmar, jublade alla. Det var inte 5000 människor som Yohannes sagt, men åtminstone 2000. Denna skara gjorde nog lika mycket oväsen ifrån sig som 50 000 gör under en konsert på Nya Ullevi i Göteborg. Jag stod först ovanför alla för att ha en bra sikt, men efter en stund flyttade vi oss ner till samma nivå som kyrkan.

 

Ceremonin fortsatte med mässande, sjungande och predikande. Hela tiden var stämningen hög. Det var bara män som höll i själva tjänsten, men en och annan kvinna fick äran att spela trumma och sjunga. Denna religiösa musik som jag annars bara hört timme efter timme under alla de bussresor jag gjort tyckte jag för en gångs skull var bra, annars har jag mer eller mindre enbart sett den som långdragen monoton tortyr.

 

Mörkret föll, långt borta lystes himlen upp av blixtar, stjärnor började dyka fram och ceremonin fortsatte. Som mäktigast blev det när man klockan halv tolv om kvällen tände över 2000 ljus som alla gungade fram och tillbaka med samtidigt som sången för varje vers ökade sin styrka. Området var upplyst av levande ljus och inte någonstans såg jag ett dystert ansikte. Efter detta somnade jag gott i min sovsäck, och under hela min resa har jag inte sovit så gott som jag gjorde under bar himmel vid St Gabriel-kyrkan.

 

Då solen gick upp klockan sex om morgonen började prästen sjunga. Det var en ljuv melodi för att väcka alla de troende som samlats på denna plats. Man gjorde ordning sig, åt frukost och sköljde ansikten. Somliga hämtade vatten från de heliga bäckar som rinner i området, men jag nöjde mig med att dricka av det jag hade köpt.

 

En av faserna under denna morgonceremoni var att jaga bort demonerna ur de djävulsbesatta kvinnor som i total extas kved och skrek ut de synder de gjort. Plötsligt kunde man höra en kvinna mitt i publiken skrika av fasa och snart därefter se henne springa fram till prästen som frågade henne var hon gjort. Jag fick översatt för mig att en kvinna mördat sin syster för trettiofem år sedan, en annan hade tvingat en munk att stjäla från kyrkans kaffe och en tredje hade haft samlag med en munk. I den ortodoxa kyrkan får präster men inte munkar vara gifta.

 

Man avslutade denna ceremoni med att ta fram den heliga arken. Denna ark symboliserar originalmanuskripten som finns i Aksum för att påvisa att det etiopiska folket är Guds utvalda och inte det israeliska. Detta är det viktigaste fundamentet inom etiopisk-ortodox tro. Jag gick fram till kyrkan och tillsammans med alla andra gick jag runt kyrkan två varv samtidigt som jag trängdes för att komma fram så långt som möjligt. Folk sjöng, dansade, klappade händerna och jublade. Det var den lyckligaste stunden i deras liv.

 

Jag var otroligt tacksam för att Yohannes tagit med mig till denna plats. Då vi gick tillbaka ville han öka tempot. Vi så gott som sprang för att komma tidigt till bussarna som skulle ta oss till Bahir Dar. Då jag inte hann med skrattade han åt mig istället för att sänka tempot. Vi sprang förbi alla på vägen vilket i mitt tycke var bra nog, men en av de som vi gick tillbaka med tyckte att jag var en långsam utlänning. Inte kan jag hjälpa att de är världsledande inom maraton! I Etiopien går man som ett transportmedel, ju fortare desto bättre. I Sverige gör vi det för en avslappnande promenad.

 

I Bahir Dar gick jag nerför huvudgatan för att hitta en bankomat. På vägen stötte jag ytterligare en gång in i David, den amerikanska professor jag träffat i Aksum och Gondar. Han bjöd mig på fika. Jag frågade honom var han hade sin resekompis. Han sade att hon blivit sjuk. Hon hade varit sjuk av och till från det de varit i Tanzania ett par veckor tidigare. Nu skulle de uppsöka en läkare igen, antagligen i Dubai då de skulle flyga dit ett par dagar senare.

 

Jag bokade senare en plats i en minibuss till Addis Ababa som skulle föra mig dit under natten. Planen var att i huvudstaden hitta en annan buss till Nazreth för att där hitta en buss till Harar i östra Etiopien. Mer om det i nästa kapitel.


En resenär i Gondar

En ny dag nalkades i Gondar. Molnen låg som ett täcke över staden, ingen ovanlighet under regnsäsongen. Människor vaknade upp med solen, likaså gjorde jag som anpassat mig efter denna vana. Jag satte mig för att äta frukost på ett av de finare hotellen i staden som ligger beläget något upphöjt över de sluttande gatorna. Från hotellets balkong kan man se hela vägen till Simaen-berget.

 

Idag var det tid för att ägna mig åt historiska och kulturella aktiviteter igen. Gondar är berömt för sitt slottsområde var fem-sex slott byggda från 1630-talet till mitten av 1700-talet står, varav det mest berömda är Kung Fasilades (ca: 1630-1665). Jag antar att det är det mest berömda just för Kung Fasilades grundade slottet i Gondar och flyttade huvudstaden från det svåråtkomliga Lalibela till det mer centrala Gondar.

 

Området kring Lalibela har jag i tidigare kapitel beskrivit som extremt kuperat, så gott som avskilt från övriga världen. Man kan tänka sig att man flyttade huvudstaden dit slutet av 1000-talet av rent religiösa skäl, att det var en helig plats, men antagligen främst i skräck av den muslimska erövringen som utkonkurrerat det Aksumitiska imperiet. Då den spanska reconquistan ägde rum i slutet av 1400-talet och länderna på den iberiska halvön inledde enorma kristna missionskampanjer över hela världen uppstod dock ett nytt hot att anpassa sig efter: Portugal.

 

Då den portugisiska upptäcktsresanden, Vasco Do Gamos, kom till Etiopien imponerades han djupt av denna kristna högkultur, men felet var att dess syn på kristendomen. Då han anlände till Lissabon med en rapport om dessa högländer beslöt man att inleda en mission i enlighet med reconquistans uppdrag. Till en början välkomnades missionen som förde med sig ny spännande vapen-, jordbruks-, medicin- och konstruktionsteknik.

 

Sedan hände något. Detsamma som hände under nästan exakt samma period i både Kina och Japan. Syftet med denna hjälp visade sig allt tydligare, portugisernas avsikt var att konvertera folket till katolicismen och därmed göra dem underställda Påven i Rom. Påven i Rom var i sin tu patriark för den habsburgska ätten som styrde det Spanska imperiet som Portugal vid denna tid ingick i, det skulle innebära att man skulle bli en lydstat under europeiska makter, precis som Filippinerna, Mocambique och handelspartnern, Goa, blivit.

 

Kung Fasilades gjorde detsamma som Tokugawa i Japan gjorde, satte stopp för denna mission. Han flyttade huvudstaden till det mer centralt belägna och mycket bördigare Gondar var han för att visa sin makt över Abyssien (Etiopien vid denna tid) byggde ett av Afrikas mäktigaste slott. Han inledde vad man kallar en protektionistisk politik som går ut på att man helt och hållet förbjuder utländska influenser, med vissa undantag, att nå landet.

 

Han anses vara en av de största kungarna då han genom politik lyckades stärka den inhemska makten och kasta ut erövrarna. Arabien hade samtidigt genom dåligt uppbyggd byråkrati splittrats upp i en mängd emirat och kalifat för att sedan erövras av turkarna, Ottomanerna, vars intressen inte låg i Afrika då de samtidigt var tvungna att kämpa ett ekonomiskt krig mot Europa som funnit nya vägar istället för Silkesvägen till Asien. Därmed var muslimerna inte längre ett hot.

 

En ytlig genomgång om hur världspolitiken nådde hela vägen till Afrikas kärna och påverkade dess inrikespolitik under den europeiska renässansen.

 

Slottsområdet i Gondar är mycket imponerande. Det ligger uppe på en kulle där man kan tänka sig under 1600-talet fick slottet att se mäktigt ut, men trots att man fått utökad konstruktionsteknisk kunskap verkar det inte som om den var tillräcklig. Arkitekten har gjort ett bra jobb med att utforma ett modernt slott efter sin tid. Man finner influenser från araberna i form av avrundade torn, från portugiserna i form av dess skepnad med höga tak med mera och från klassisk Abyssiansk design i form av dess konstruktion.

 

För trots att slotten inte är äldre än 350 år har de till viss del redan fallit i ruiner. Detta kan bero ett par olika orsaker, att slottet glömdes bort i takt med att det förlorade sin funktion under 1800-talet, att väderförhållanden i regionen brutit ner det eller att man helt enkelt hade en taskig konstruktionsteknik. Antagligen är det en blandning mellan de alla. För slott i Europa som är byggda under samma period har i de flesta fall bevarats på helt annat sätt.

 

Nog var det intressant att vandra omkring på området för att känna smak av en forna högkultur. Jag mötte en dansk familj som jag hade ett roligt möte med, de var där med en etiopier – antagligen en kollega till en av föräldrarna för han kunde ingen historia om slottet. Jag hade hört dem prata danska och efter en stund började de fråga ut mig om platser i Gondar på engelska. På grund av etiopiern svarade jag på engelska, efter tjugo minuter frågade mig var jag kom från varav jag svarade att jag var dansk, på danska. Vi alla fick ett gott skratt.

 

Dessutom mötte jag den David, den professor jag mött i Aksum. Han hade i Aksum sagt att han reste med sin styvdotter genom Afrika, men det visade sig att det var hans gamla elev. Han berättade att de var de enda som vågade och ville resa som han gjorde. Vi avtalade att vi skulle äta middag tillsammans senare under kvällen.

 

Efter slottet träffade jag danskorna från föregående dag för att promenera ut till den judiska by som finns utanför Gondar. Somliga säger att det enbart finns en jude kvar där medan de i byn påstår att det finns runt 500 stycken kvar, i Addis Ababa stod det på nationalmuseet att det fanns 3000 kvar. Den sistnämnda siffran tror jag dock är ett par år gammal, för de senaste åren har nästan alla flyttat till Israel. För trettio år sedan fanns det omkring 20 000 judar i landet. Över hälften av dessa hämtades av israeliska staten hem först 1986 och sedan 1991 under två massiva flygoperationer. Det sägs att detta gjordes på enbart en natt vardera gång och att nästan alla flygplan i Israel användes för detta ändamål.

 

Ute i byn finns det tre saker att se. Ett kollektiv för judinnor var de tillverkar textilier och porslin, en synagoga och en begravningsplats. Efter att ha gått de fem kilometer ut till byn besökte vi dem alla. Jag fick veta vid kollektivet att de judar som finns i byn kom under reconquistan till Etiopien. Muslimer och judar blev nämligen så gott som utschasade från den iberiska halvön under 1500-talet, de flesta flyttade då till Marocko eller det protestantiska Europa, men en liten minoritet sökte bostad i Abyssien.

 

Synagogan var rund i Etiopisk anda. Jag fick gå in i den, vilket bara var ett rum. Det var inte mycket till en klassisk synagoga, men det fanns en del symboler osv. Efteråt gick vi vidare mot begravningsplatsen. Vägen dit var genom byn. Överallt hälsade människor och barn sprang efter oss. Några försökte sälja saker medan andra bara var nyfikna. Begravningsplatsen i sig var mer imponerande än synagogan. Den var inmurad och på de äldsta gravarna fanns det inskriptioner på hebreiska. Jag antar att inte ens rabbinen i byn behärskar detta språk dock, om det ens finns några judar kvar.

 

Vi kom tillbaka till Gondar i tid med att jag skulle möta David. Jag bjöd med danskorna. Det var en trevlig kväll. David och hans medresenär visade sig vara några riktigt glada typer. Jag fick pratat en del historia, mest spekulation om Gondars vikt för Etiopien. Han uppmanade mig att söka till särskilda universitet för att kunna specialisera mig på yttre influenser som påverkat Afrika.

 

 


Bergen utanför Gondar

Jag anlände till centrum i en minibuss fylld med britter som skojade om all öl de skulle dricka i Gondar. Möjligtvis är det fel att inleda presentationen om Gondar med att beskriva dess alkoholkultur, men ett av landets största bryggerier, Dashen, ligger här och onekligen har det blivit till en turistattraktion.

 

Däremot var det för ett etiopiskt öl jag kommit till Gondar för. Det är en av de städer man ska besöka i Etiopien, detta för dess vackra närliggande natur, dess historiska platser och om man har tid besöka den judiska by som finns utanför staden.

 

Det är söndag morgon, den heliga dagen. Jag vaknade upp till ljudet av att en tidig gudstjänst började. Man har varit tydliga med att hela staden ska höra klockan fem om morgonen då bedjandet börjar. Kanske försöker man att konkurrera ut moskén som ligger bredvid kyrkan. Jag somnade dock om trots att prästernas sjungande intensifierades för att två timmar senare vakna upp av att familjen som äger det hotell var jag bott i Gondar ville förklara att det var dags att vakna genom att slå på etiopisk popmusik mitt på den lilla gård som rummen omger.

 

Det gjorde inte så mycket, för jag hade efter förra nattens minimala sömn och gårdagens strapatser sovit mycket gott. När jag kom till hotellet, som ligger något utanför stadskärnan, bland blommor uppe på en kulle blev jag tilldelat ett rum för 80 birr (ca: 30 kronor). Det såg helt utmärkt ut, men när jag skulle lägga mig för att sova kände jag hur saker och ting bet mig. Först trodde jag att det var myggbett, men det visade sig efter en stund att min säng innehöll en familj blodsugande insekter som bet mig över hela kroppen.

 

Efter att jag slitit av alla sängkläder och lagt mig i min sovsäck utan verkan så knackade jag vid halv ett om natten ursinnigt på hotellägarens dör. Han gav mig först toalettpapper och pekade på toaletten varav jag tog tag i honom och drog honom in i mitt rum. Jag visade de otaliga bett jag fått över hela kroppen och pekade på sängen. Det slutade med att jag fick sova i deras vardagsrums soffa för natten. Nästa dag fick jag ett nytt rum som jag såg till att de sanerade ordentligt. Faktiskt så har jag inte haft ett så rent rum sedan jag kom till Etiopien.

 

Jag frågade senare på ett apotek om jag behövde någon typ av medicin mot eventuella sjukdomar jag kunde få av dessa blodsugande insekter. Apotekaren förklarade vänligt att allt de gör är att bitas, men hotellet skulle nog kunna behöva experthjälp för att ta död på alla insekter. Det var alltså inte löss det handlade om.

 

Dagen jag anlände till Gondar regnade det som det alltid verkar göra här. Staden ligger nämligen på foten av det heliga Simaen-berget och inte alltför långt bort från Tana-sjön. Allt vatten som molnen släpper innan de når Simaen rinner därmed igenom Gondar för att komma till Tana. Man kan tänka sig att jorden är otroligt bördig här, men invånarna tittar med avund på områden mot den Sydsudanesiska gränsen var man kan tjäna miljontals birr på sina effektiva sesamodlingar.

 

Jag hade inte planerat att besöka Simaen-berget, mest för att jag inte riktigt insett att det låg så pass nära Gondar, men då jag fick en förfrågan och fått ner priset fick jag lov att tacka ja. På lördagsmorgonen, efter min insektsbitande natt, blev jag upplockad av en minibuss var två danskor och en amerikan också satt. Det var kul att få öva min danska med andra än mina släktingar som anpassat sig efter min hemmagjorda dialekt.

 

Simaen-berget är berömt för att vara helt grönt, för sin babianflock och mycket vacker utsikt. Alla dessa tre fick jag uppleva. Vi promenerade inte särskilt långt, men mycket fick vi se. Bönderna som brukar jorden på berget verkar inte vara rädda för babianerna. De är mest arga för att de under skördetid kommer upp till jordbruken för att länsa dem på dess grödor. De har numera en taktik för att skrämma babianerna. Hela dagarna och nätterna står det folk runtomkring med speciella piskor som låter som pistolskott då de slår med dem.

 

Babianflocken i sig har vant sig vid att leva nära människor och anfaller sedan hundratals år tillbaka inte sina grannar. Jag kom ganska nära dem utan att de verkade bry sig avsevärt. Vi gick vidare mot klippavsatserna för att beundra utsikten. Till en början var det bara helt vitt av de moln som äntrat bergsområdet, men då tiden fortlöpte luckrades utsikten upp. Dessa gröna berg sken av grönska, och djurlivet bestående av främst fåglar verkade trivas i klipporna.

 

Jag och danskorna kom överens om att träffas för middag senare under kvällen. Då vi anlände i Gondar igen började guiderna bråka om priset med mig. De ville att jag skulle betala ett högre pris än de andra för att jag bokat turen separat medan de andra bokat i grupp. Det slutade dock väl, men då de sedan frågade om de kunde få extra pengar, en tredjedel mer, i dricks blev jag förbannad och sade att om driver ett företag var man tar hand om utländska turister får man också anpassa sig efter dessa. Nej, inte fick de någon dricks.

 

Till middagen om kvällen ackompanjerades vi av tre nyanlända vilsna schweiziska tjejer som verkade nervösa inför säkerheten i landet. De skulle vara sex veckor på ett uppdrag på ett sjukhus i Gondar. Något de verkade obekväma med. Visserligen finns det i Etiopien bara ett minimalt socialt skyddsnät i form av polis och sjukhus, men människorna är mycket välkomnande. Liksom i Kambodja gick man under kommunisttiden (Derg-tiden) igenom en mycket svår period med massmord och hungersnöd men numera har man ett stabilt läge som man är mycket stolta över att visa upp. Man är stolta över sitt land.

 

 


Vid Etiopiens födelse i Aksum

Man talar om Aksum som urstaden i det etiopiska riket. Det var under Drottning Shebas tid som landet föddes. Över tusen år höll det Aksumitiska imperiet samman vilket gör det till ett av de längst existerande länder i historien. Jag kom hit för att se resterna av det en gång ståtliga riket.

 

Den etiopiska versionen av historien om Drottning Sheba ligger som grund för den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Den går ut på att drottningen över riket Sheba, dagens norra Tigray, Eritrea och Yemen, hörde talas om den mäktiga Kung Salomon, regent över de judiska stammarna i Kanaans land (Israel). Han sades vara den största av alla kungar, son till Kung David som besegrade Goliat med en stenslunga.

 

Hon begav sig med otaliga kameler, åsnor och undersåtar som alla bar på gåvor till Kung Salomon. Detta för att visa Shebas makt, men också respekt inför Israel. Väl framme mottogs hon med omsorg, hon och hennes undersåtar bjöds till Kung Salomons palats. Kvällen fortlöpte och Kung Salomon, som är berömd för alla de fruar han hade, kan man tänka sig började känna sig attraherad av Drottning Sheba.

 

Han försökte först att överlista henne med list, genom att ställa gåtor, om hon misslyckades skulle hon gå till sängs med honom. Hon besvarade gåtorna klanderfritt. Slutligen sade Kung Salomon att om hon tog något utan tillåtelse från hans palats skulle hon i gengäld bifalla hans önskan. Han bjöd på mer vin och mat. Då det var dags att gå till sängs lät han ställa ett krus vatten bredvid hennes bädd.

 

Under natten vaknade Drottning Sheba av törst, hon drack det vatten som fanns bredvid sängen. Kung Salomons plan fungerade. Han konfronterade henne varav hon svarade att dricka av ett krus vatten inte var att stjäla. Kung Salomon svarade att Gud inte givit människan något heligare än vatten, vatten är liv, därmed har hon stulit av det mest dyrbara han har. Vad som hände sedan kan man räkna ut, och Drottning Sheba återvände gravid till Aksum.

 

Hennes son, Menellik, återvände vid vuxen ålder till Jerusalem med den ring som Kung Salomon givit Drottning Sheba. Detta för att han skulle bevisa inför Kung Salomon att han var hans son. Tillbaka återvände Menellik med vad som jag redan nämnt 3000 judar, men det sägs också att Menellik upptäckte under färden tillbaka att originalmanuskripten av tio Guds budord kommit med.

 

I Aksum kröntes Menellik under judisk tro till kung över de judiska stammarna, detta på grund av att originalmanuskripten måste ha varit ett bevis på att Guds utvalda folk valt Menellik som dess patriark och ledare. Det Shebaitiska riket enades nu under en Gud och under en ledare, med Menellik I som regent döptes det nu om till det Aksumitiska imperiet. Detta skedde cirka 650 f.kr. Den världsberömda kejsaren Haile Selassie anses vara i direkt nedstigande led, 255 generationer senare, släkting med Menellik och därmed Kung Salomon, därmed anser de flesta etiopier honom vara en gud.

 

Hela den etiopiska tron grundar sig på denna historia, och nog var Aksum ett imponerande rike för sin tid. Faktiskt så finns det i Aksum en kyrka var det sägs att originalmanuskripten fortfarande bevaras idag. Dit har bara en munk tillträde, när han dör så väljs en ny. Jag fick se denna kyrkan utifrån. För att innehålla en av världens mest värdefulla ark måste jag påstå att säkerheten var påfallande dålig. Då jag frågade någon som arbetade där svarade han att om man tror på Gud så beskyddar han allt de bevarar av värde.

 

Det Aksumitiska imperiet livnärde sig helt och hållet på det monopol man hade över handeln vid Röda Havet. Detta kunde man göra fram till 600-talet. Det finns två huvudteorier till varför detta imperium föll. Den första förtäljer om att fertiliteten i jorden försvann i samband med att man högg ner all skog i Tigray, människorna var därmed tvungna att fly undan missväxt och hungersnöd. Den andra teorin talar om den muslimska expansionen under Mohammeds tid, början av 600-talet, då man erövrade Yemen, Somalia och Djibouti. Därmed konkurrerade man ut det aksumitiska monopolet. På bara ett par år föll riket i dvala och återhämtade sig inte förrän Kung Lalibelas tid (se kapitel om Lalibela).

 

Jag inledde en dagsvandring i staden tillsammans med en guide. Jag fick först besöka ett par gamla kyrkor med originalmålningar från 800-talet kvar, därefter ett mindre museum var de förvarar innanför icke-larmade glasmontrar alla de guld- och diamantbesmyckade kronorna som kungar använt sedan 800-talet. De förvarade även guldbiblar och silverföremål i mängder. Prylar värda... Gud vet hur mycket! Inte ens en vapenförsedd vakt fanns där, bara en halt munk tittade till turisterna.

 

Vi fortsatte mot de mer intressanta arkeologiska platserna. Den första är obelisk-parken. Här finns det ett tjugotal obelisker, pelare uppförda i ett stycke sten. Den största av dessa var innan den rasade 33,5 meter hög. Den näst största är imponerande den också, en tjugofyra meter hög obelisk med inristningar i tre olika språk (ge'ez, grekiska och hebreiska). Denna fördes under Mussolinis tid till Rom men återbördades för bara ett par år sedan.

 

Under dessa obelisker har man byggt underjordiska gångar i geniala arkitektoniska konstruktioner. Jag fick gå ner i några av dessa var jag fick förklarat för mig att de flesta varit skattkammare och några gravar till gamla kungar. Det sägs att knappt fem procent av Aksums hemligheter har upptäckts.

 

Jag började att känna mig dålig i magen, men vi fortsatte att kämpa. Vi gick upp för ett mindre berg förbi Drottning Shebas privata badrum och vidare till hennes palats. Numera finns det inte mycket mer kvar av palatset än de underjordiska rum och gångar som kunnat bevarats i 2600 år. Väl här uppe började jag må riktigt dåligt, och jag hörde mina föräldrars varnande ord eka i mitt huvud ”ta det lugnt, var försiktig”. Istället för att köra slut mig totalt genom att gå ner för berget lyckades jag ordna med en skjuts.

 

Resten av eftermiddagen och kvällen spenderade jag magsjuk på mitt hotellrum. Då jag pratade med några andra gäster nästkommande morgon var det fler som blivit magsjuka. Kvalitén på maten på det hotellet vi bodde på var nog inte den bästa, detta till trots att jag valt hotellet just för att det var det enda hotell i Aksum anpassat för min typ av turism. Hur som helst är sjukdom något man får räkna med då man reser.

 

Under några friska morgontimmar pratade jag med en amerikansk professor med inriktning Islam och arabiska. En trevlig man som berättade, vad jag redan skrivit, att språket tigray härstammar från hebreiskan men att det skriftspråk som finns idag, ge'ez, har en mycket närmare anknytning till arabiskan. Detta kunde han med stor säkerhet säga då han var expert på både arabiska och hebreiska. Jag antar att detta beror på att Etiopien rent geografiskt och relationsmässigt sätt legat närmre arabvärlden de senaste 1400 åren.

 

Jag hade gärna stannat i Aksum ytterligare en dag för att se allt jag inte hunnit med, men för en gångs skull hade jag efter många uppmaningar bokat en flygbiljett istället för att åka buss. Det berodde på att den väg som går mellan Aksum och min nästa destination, Gondar, är ökänd för att vara otroligt dålig, speciellt under regnsäsong. Den går på en mycket smal lerväg bredvid djupa stup. Om förmiddagen går det an, men då det börjar regna kan bussarna knappt ta sig fram. Istället för att åka en och halvdag med buss kunde jag för 250 kronor flyga till Gondar med ett stopp i Lalibela på fyrtiofem minuter.


Religionerna möts i Wukro

Min plan var att på samma dag ta mig från Mekelle till de för regionen berömda religiösa platserna utanför byn Wukro och sedan vidare till landets födelseplats, Aksum. Det gick snett då inga bussar gick dagtid från Wukro till Aksum, därmed återvände jag till Mekelle.

 

Wukro är i sig inget speciellt. Det är en liten landsvägsby med en sömnig befolkning. Det mest uppseendeväckande är nog de fyra spanjorer som bott där i ett flertal år. Jag antar att de arbetar för en biståndsorganisation. Vägen som delar byn i två är asfalterad, men liksom i Mekelle ligger ett tunt lager röd sand över marken. Längs trottoarerna finns diversebutiker och caféer som är fyllda av kaffedrickande etiopier i väntan på bättre tider.

 

Däremot är omgivningen desto mer berömd. Här finns några av landets – om inte världens – äldsta fortfarande existerande kyrkor, men vad jag främst kom för var den första moské som byggdes i de etiopiska högländerna. Den ligger drygt tolv kilometer norr om Wukro i en ännu mindre by vid namn Negash.

 

Jag hade lite svårigheter att komma dit, mest på grund av prisförhandlingar. Innan jag visste att minibussar gick med tio minuters intervall pratade jag med en chaufför som krävde 160 kronor, vilket är fyrtio gånger mer än vad det normala priset borde vara. Jag satte mig istället på ett café tillsammans med alla andra bybor i väntan på bättre tid. Efter en stund gjorde jag ett till försök vilket resulterade i att jag kom till Negash för fyra kronor istället.

 

Jag fick erfara denna girighet gentemot ”ferench” ett flertal gånger i Wukro. I kyrkorna krävde de tio gånger mer betalning av mig än av ortsbefolkningen och i moskén hade de helst velat ha ett par hundra av mig som tack för att de visade in mig. Jag lyckades dock komma in mycket billigare varje gång. De tror verkligen att man är gjord av pengar om man har blåa ögon, nej det är inte smaragder jag tittar med.

 

Jag kom till Negash i slutändan, en femton minuter lång färd. Det är en mycket liten by bestående av bara ett par hus, men ändå var marknadsplatsen helt fylld av människor. Det var så pass mycket att jag hade stora problem att tränga mig fram med min ryggsäck. Man sålde allt från höns till kaktusfrukt och skinn från nyslaktade djur. En muslim tog tag i mig och sade till mig att följa efter.

 

Vi kom fram till porten som för oss in mot först den nya moskén och sedan den gamla. Den gamla ligger mycket vackert längst ut på en klippa omgiven det karaktäristiska etiopiska bergslandskapet. En fridfull plats där man kan tänka sig att de första muslimska missionärerna imponerats av naturen.

De kom dit redan under Mohammeds tid, alltså tidigt 600-tal. Det sägs att det var en av Mohammeds närmsta män som grundade moskén i Negash.

 

Imamen visade stolt upp de gamla artefakter man bevarat. Där finns en gammal koran och några äldre tyger med arabiska inskriptioner. Då ingen av de tre män som följde mig in kunde någon engelska vill jag inte åldersätta något av dessa föremål. Däremot misstänker jag att de snarare var från medeltiden än så tidigt som 600-talet. Utanför fanns det en begravningsplats där, om jag förstod det rätt, bara de som jobbat för moskén blivit begravda sedan Mohammeds tid.

 

På bussen tillbaka från Negash började en kille, Alew, prata med mig. Han hade på sig en tröja var det stod UNMIL (United Nations Mission in Liberia). Det visade sig att han under sin tjänstgöring blivit skickad till Liberia för att hjälpa de flyktingar som farit illa under Charles Taylors diktatur. Han hade under en kamp skadat sitt ben och var därmed halt, men ändå ville han visa mig vägen till kyrkorna.

 

Vi gick till en av dem. Den byggdes redan på 300-talet berättade han. Det var en kyrka så som de mer klassiska ser ut. Jag fick inte komma in i den, men jag kan tänka mig att det skulle kunna finnas gamla målningar och träsmiden som berättar om influenser från dåtiden. I Mekelle hade jag nämligen sett kopior på smiden som finns utanför Wukro.

 

På den tiden var judendomen och olika paganistiska läror störst i regionen. Detta innebär att influenserna bör synas i de målningar man gjort. Till exempel kan man att man i Sverige gjorde en leende Jesus på korset i tidig medeltid för att göra tron mer attraktiv för hedningarna, liknande saker borde man finna här.

 

Vad jag såg i Mekelle var träsmiden var man visserligen har avbildat kyrkor och kors, men detta mest i skymundan. Det som fokusen legat på är olika djur som imponerat folket, de djur som jag misstänker varit heliga inom paganismen. Det var antiloper, lejon och elefanter, men även klassiska boskapsdjur som försett folket med mat.

 

Jag har tidigare presenterat tanken bakom att man fastar, den religiösa förklaringen. Att man sörjer att judarna förnekar Jesus som Messias och hans korsfästelse. Den kulturella förklaringen skulle kunna vara att boskapsdjuren betytt väldigt mycket för befolkningen, allt vad de kunnat förse har man älskat; man har dyrkat dem inom paganismen. För att locka folk till att konvertera har man fortsatt göra boskapens betydelse stor genom att helga vad de kan förse. Man har därmed kompromissat mellan paganismen och kristendomen, något som skett i alla kulturer. Fastandet i Etiopien innebär att man inte äter något som kommer från djuren (kan likställas med veganism). Jag vill förtydliga att detta är ren spekulation från min sida.

 

Efter det att jag och Alew sett denna kyrka berättade han på ett rent vänskapligt vis att det var hans födelsedag, så jag sade till honom att jag bjuder på en kaffeceremoni. Ett vänskapstecken i typisk etiopisk anda. Vi satte oss vid ett café och drack tre koppar kaffe var, i enlighet med etiopisk sed (jag antar att det kommer från treenigheten som prisas högt). Han berättade då att han skulle börja på universitet i Addis Ababa.

 

Han hade fått ett scholarship för goda betyg som skulle finansiera hans flytt dit. Han skulle studera litteratur och ge'ez, skriftspråket. Han talade om för mig att han hade skrivit en bok och höll på med sin nästa, jag var tvungen att avbryta och säga att så var precis fallet med mig. För det behövde han dock lite mer pengar, antagligen för att komma åt en dator. Han skulle senare samma dag gå till byns rikaste man för att be om detta. Det kändes skönt att han undvek att fråga mig, att han faktiskt såg mig som en intressant eftermiddagskonversation snarare än pengar.

 

Innan jag gick till busstationen gav jag honom ytterligare en liten present (10 kronor) som tack för hjälpen och som en gåva på födelsedagen. Ibland är det bra att vara ”ferench” visade det sig då jag skulle med bussen hem. Det var en lång kö, men alla lät mig gå före och få den bästa platsen i nästa minibuss som kom. Ibland får jag betala mer, men jag får oftast något bättre service än andra också.

 

Väl i Mekelle gick jag till ett närliggande hotell, bara för att kunna komma fort till busstationen nästa morgon (natt). Jag åt en middag på Yohannes-hotellet vilket förvånade personalen som trodde jag åkt. Mitt hotell kunde ha varit ett misstag om det inte legat så nära stationen. Varenda steg och andetag någon tog ekade i hela byggnaden. Jag fick inte mycket sömn, och klockan fyra då alla började vakna för att hinna med bussar lät det som ett krig.

 

Väl vid busstationen väntade ett drygt hundratal personer på att grindarna skulle öppnas. Mer folk strömmade det dit. Då grindarna öppnades såg jag hur ett par bussar blinkade med alla sina ljus och satte på högsta musik samtidigt som alla människor hektiskt började springa så fort de kunde mot bussarna. Det var kaosartat. Jag kom dit och fick en bra plats. Bussarna får inte börja gå förrän klockan slår 00.00 (06.00 europeisk tid), vilket gör att man sitter still i en timma trots att bussen är full.

 

Liksom i Asien ska bussar gå när de är fulla till skillnad från Europa där de går vid utsatt tid, därmed måste man komma en timme innan bussens avsatta tid är, för annars kan man riskera att bussen redan åkt. Iväg kom jag i alla fall, och vaknade gjorde jag inte förrän bussen nådde Aksum.

 

 


En ny dag i Mekelle

Jag började att göra mig hemmastadd i Mekelle. Jag fann mina ”hak” och gjorde mig vän med personalen. Gatorna var lika fina och människorna lika trevliga. Problematiken med tiggeri och hemlöshet visade sig inte alls vara lika utpräglat som i Addis Ababa.

 

Enligt en kypare jag pratat med på Yohannes-hotellet mitt i staden är Mekelle en stolthet för regeringen. Här har man lyckats bättre än i andra städer. Man har rustat upp gator och fått ordning på laglösheten. Jag spekulerar gärna kring om detta är regeringens eller andra faktorers förtjänst. Jag förnekar inte att regeringen gjort ett bra jobb, för det syns, men vägarna är byggda av kineser och tyskar. Hjälporganisationer som Röda Korset har likaså en betydande närvaro.

 

När jag sitter på balkongen vid Yohannes-hotellet och tittar ner över allt som händer ser jag en hel del bilar som bär logotypen för FN eller specialinriktade utvecklingsorganisationer. Faktiskt så har FN anlagt sitt huvudkvarter för Etiopien i Mekelle. Detta beror på att regionen under först inbördeskriget och sedan kriget mot Eritrea totalförstördes. Samma kypares familj dog under en missilattack då han var borta.

 

Jag som lyckades göra mig god vän med denna kypare fick extra bra service. Då jag om kvällen kom tillbaka var alla bord upptagna på balkongen. Då hämtade han ett nytt bord och placerade det på bästa platsen. Vid lunch nästa dag gick jag dit igen, och då hör det till att jag ätit frukost på ett annat hotell morgonen dessförinnan var jag pratat med en annan kypare. Det visade sig att denna kypare jobbade vid två ställen, därmed fick jag gratis förrätt och dryck. Det lönar sig att vara vänlig!

 

Jag spenderade nog många timmar vid att sitta på balkongen, men däremellan hann jag göra annat. På tisdagsmorgonen klev jag upp tidigt. Folket här kliver upp då solen går upp, klockan sex. I afrikansk tid är detta då klockan börjar. Tidsystemet man har här baseras på när solen är uppe. Det gör att mellan klockan 6-18 europeisk tid är detta 0-12 afrikansk tid. När mörkret kommer börjar klockan om.

 

Jag drack kaffe och åt bröd till frukost på ett lokalt ställe i en gammal stenbyggnad. Min plan var att sedan bege mig mot ett vattenfall jag läst skulle ligga åtta kilometer söder om staden. Jag frågade för säkerhets skull vid ett turisthotell var de sade att det var sjutton kilometer. Jag ignorerade detta och började gå söderut. Det var längs en sandväg med mängder av mötande jordbrukare och boskapsinnehavare. Det var både kossor, får och dromedarer jag såg. Alla människor hälsade nyfiket på mig och jag nickade tillbaka.

 

Antagligen var de på väg mot antingen sina marker eller mot Mekelle för att sälja av sina varor. Några hade bundit fast höns vid de klassiska käpparna. Landskapet var kargt men uppenbarligen hyfsat bördigt. Detta till trots de stenar som finns i jorden. Över hela Etiopien finner man stenar i mängder på marken.

 

Jag vandrade längs denna väg i en och en halvtimma tills jag började känna mig lite trött i benen. Jag hade nog kommit långt, för staden skymtade jag inte längre. Jag gick upp för en liten kulle för att beundra utsikten över bergen runtomkring. Då jag satte mig kom det fram ett par stycken unga män som jobbade med att bygga kinesiska vägar. En av dem kunde lite engelska.

 

Han sade att Chele Anka, vattenfallet, låg åt ett annat håll. Efter en stund ville han visa mig vägen. Vi gick västerut över jordbruk och berg i någon timme. Sedan kom vi fram till en by där alla hus var byggda på det klassiska viset: i sten. Inte såg det så fattigt ut här, husen hade nämligen elkabel dragna till taken. Här och var byggdes till och med ganska fina hus.

 

Då vi kom in i byn började fler nyfikna förfölja oss. Vi kom fram till en enorm betesmark som sträckte sig ett par kilometer mot Mekelles utkanter, ett stort träd som de var mycket stolta över och slutligen en gammal kyrka, Sankta Maria-kyrkan fick jag förklarat för mig på dålig engelska. Vi gick sedan mot ett stup var de alla pekade och sade ”Chele Anka, Chele Anka!”.

 

Det var ett smalt men högt vattenfall som föll nedför en helt lodrät femtio meter hög klippa. Om inte ännu högre. Fåglar häckade i de små sprickorna i klippan och rovfåglar seglade ovanför i jakt på byte. Det var mycket vackert.

 

Vi gick en bit bort för att klättra nerför berget så att vi kunde komma till foten av vattenfallet. De hade ingen pardon för den där vitingen som aldrig varit i närheten av dessa berg. De så gott som sprang nerför klipporna och jag gjorde allt för att hänga med. Då jag halkade någon gång skrattade de åt mig snarare än att sakta ner, men ner kom jag. Och det med en viss stolthet i behåll, för jag tror att jag klarade tempot ganska väl.

 

Efter en stund skulle vi upp igen, detta den jobbigare vägen. Vi så gott som klättrade längs klippkanten upp. Detta fortfarande i högt tempo samtidigt som solen låg på. Jag tömde min vattenflaska när vi väl var uppe. Jag försökte ge lite dricks till han som visat mig vägen, men han var inte nöjd med min betalning. Detta till trots att jag gav honom vad som motsvarar tre dagslöner. Han ville ha en halv månadslön. Hans resonemang gick ut på att jag var rik och han fattig. Jag blev grinig men dubblade till slut betalningen.

 

Så fort han lämnat mig vid grässlätten började barnen komma mot mig, bara pojkar. De alla skrek efter mig och jagade mig ”money money money MONEY”. Jag ökade tempot och kom bort från dem, men de fortsatte att jaga. Jag väntade istället in dem och då de kom sade jag mycket bestämt nej och så gott som schasade bort dem vilket de förstod. Inne i städerna är man vanare vid utlänningar, på landsbygden ser man ”ferench” som en möjlighet till pengar. Aldrig känner jag mig hotad, men det är synd att behandlas som en apa. Detta är å andra sidan ett vanligt fenomen i områden var man inte är vana vid turister. Detsamma hände mig i Takengon (Aceh, Indonesien).

 

Jag gick över grässlätten tillbaka. Den ledde mig en bra bit på vägen mot Mekelle. Jag gick bland boskapsdjuren; kossor, oxar, får, hästar, åsnor och kaniner. Jag fick korsa ett vattendrag på ett par stenar och ta emot nyfikna blickar från de få människor som arbetade där. Efter mina långa strapatser och klättrande började jag känna mig trött. Därför tog jag med glädje emot hjälpen från den man som körde en fyrhjulsdriven Lada. Det finns en del bilar av märket Lada från kommunisttiden då Sovjetunionen var största bidragsgivare.

 

På kvällen gick jag tillbaka till balkongen på Yohannes-hotellet. Jag satte mig för att skriva, men avslutade det ganska snart då mannen bredvid mig började prata. Det var en etiopier som numera är delvis bosatt i USA. Han jobbar med att exportera och importera byggmaterial mellan väst och Afrika. Han tjänar nog ganska bra, för hela hans familj var med honom denna gången. De planerar att flytta till Addis Ababa i och med hans företag expanderar där.

 

Jag beställde dryck och mat. Efter en stund skulle familjen hem till hans föräldrarhem. Hans far var för övrigt 99 år gammal vilket måste vara en av de äldsta i landet. När jag bad om notan för maten visade det sig att han redan betalt för den. Gästfriheten i det här landet har inga gränser!


På andra sidan bergen

Etiopien delas i två av delvis Great Rift Valley och delvis en bergskedja i norr. Bergen sträcker sig upp till 4800 meter över havet vilket skapar stora obeboeliga områden. Därmed delas landet i två. Detta har skapat en unik situation inte bara rent modernt utan även för mänskligheten.

 

En av de mest populära evolutionsteorierna till mänsklighetens födelse går ut på att den afrikanska kontinenten splittrades i två delar. Från att ha varit helt täckt i djungel så dog denna skog ut och ersattes med savann och öken. Att det forna skyddet, träden, var borta gjorde att rovdjuren blev allt farligare. Det blev viktigt att resa så fort som möjligt över savannen, ganska fort lärde sig människornas förfäder att gå. Denna förklaring presenteras på nationalmuseet i Addis Ababa var Lucy ligger.

 

Inte är detta det enda som delningen av Afrika har skapat. Efter att ha åkt en överfylld buss var folk bokstavligen satte sig på varandra i ett par timmar anlände jag på östra sidan av bergskedjan. Det var ett helt annat land som mötte mig. Ett smakprov på den omtalade torkan i regionen (främst Somalia) fick jag. Små bäckar och floder som under regnsäsongen brukar vara fyllda var fortfarande torra. Jag vet inte om det beror på att det är början av regnsäsongen eller om det beror på torkan, men somliga människor har sagt att det regnat ovanligt lite i år.

 

Bussen österut stannade först i korsningen var jag två dagar tidigare väntat i ett par timmar på en buss mot Lalibela. Då jag klev av bussen möttes jag av den guide jag tidigare träffat på samma plats. Han hade varit i Lalibela. Tillsammans gick vi till kaffehuset för att se om Kalayu fortfarande var kvar vilket han var. Vi hälsade leende på varandra. Han hade nu väntat i fyra dagar på en buss mot Addis Ababa, ett samtal med honom dagen därpå förtäljde att han fortfarande väntrade.

 

Det tidigare alldeles gröna berglandskapet byttes ut mot torra platåberg lika dem i Utah och Arizona. De som i Amhara-regionen vanliga åsnorna blev allt färre och istället vinglade det dromedarer längs vägkanterna. Den lilla stad jag kommit till kändes som vilda västern. Vägarna var torra och mina fötter skrapade mot det tunna sandlager som blåst in över staden. Här och var gick sjalförsedda män omkring med vapen på ryggen, somliga med kalisjnikovs, somliga med bössor från före andra världskriget.

 

Det var Tigray-regionen jag nått. Den är berömd för främst tre saker. Det var här det etiopiska riket föddes under Drottning Shevbas tid, det var här kriget mot Derg-regimen mellan åren 1974-1991 drevs och det var här slaget vid Adwa 1896 bekämpades mot italienarna. Dessa italienare hade under sin nationalism efter föreningen 1861 liksom många andra länder i Europa inlett en kamp om kolonierna. Deras inflytande i Afrikas horn var stort.

 

De tog ett steg för långt då de under 1890-talet inledde ett krig mot Etiopien, det enda landet i Afrika som inte vara koloniserat (om man inte räknar Liberia som gavs självständighet 1828). Etiopien bestod vid denna period av dagens Etiopien, Eritrea, Djibouti och delar av Somalia. Intressant nog talar man i historien ofta om kriget mellan Ryssland och Japan som det första där en västerländsk makt förlorat mot ett land från den nya världen, detta är en sanning med viss modifikation.

 

För slaget vid Adwa 1896 var en enorm propagandaseger för Etiopien. Visserligen stoppade man italienarnas framfart i Afrika, detta till trots en materiell underlägsenhet, men man förlorade Eritrea till italienarna tillsammans med italienska Somaliland och Djibouti som gavs till fransmännen; men man var det första land från den nya världen att vinna ett slag om självständighet mot ett europeiskt land.

 

Medan Japan vann ett helt krig mot Ryssland sju år senare så vann Etiopien snarare ett halvt krig mot Italien, men nog värt att nämnas. Som förkunnat lyckades dock Benito Mussolini att ockupera Etiopien 1936-1941. Eritrea gavs senare tillbaka till Etiopien som en gåva efter andra världskriget, därmed startades en lång och utdragen frihetskamp fram till 1994 som utspelade sig i Tigray-regionen som sträcker sig in i dagens Eritrea.

 

Det var kort om modernare etiopisk historia. Väl i ökenstaden Wuldya var jag anlänt med bussen försökte jag få fatt på något transportmedel norrut till regionens huvudstad, Mekelle. Någon kastade in mig i en tuk-tuk som förde mig till ett hotell, här sade någon annan åt mig att vänta. Jag väntade en stund. Beställde lunch. Väntade lite till. Sedan sade någon tredje part åt mig att åka med en annan tuk-tuk som förde mig ut ur staden var jag blev avkastad bredvid en åsna vid vägen. Efter en liten stund kom ännu en man och sade att bilen väntade på mig. Slutligen betalade jag en chaufför nästan ingenting och var på väg med fem andra passagerare mot Mekelle.

 

Jag tror att detta är ytterligare ett bevis på att folk vill hjälpa till. Ingen ville heller ha någon dricks. Kanske får de alla lite betalt av chauffören, vad vet jag? I och med de inte kunde engelska förstod jag inte situationen, men man vänjer sig efter en stund över att inte ha full koll på allt. Över bergen mot Mekelle for bilen i alla fall. Det var kala berg med småbuskar och kaktusar, otroligt vackra vyer och dromedarer. Jag njöt vid mitt öppna fönster och tänkte att Tigray var något för mig.

 

Fram kom vi till slut. Bilen släppte av oss på en höjd utanför staden. Nedanför solnedgången spred sig husen runtom dess kärna, ett enormt krigsmonument som tack för invånarna i Tigrays kamp mot Derg-regimen. De jag åkte med insisterade på att jag skulle checka in på ett särskilt hotell. De sade att det är där alla ”ferench” bor då de kommer till staden. Det var ett fyrstjärnigt var ett rum kostar femdubbelt av vad jag brukar betala. Istället hittade jag ett hotell vars skylt var skrivet på ge'ez för 50 birr per natt (ca: 20 kronor).

 

Mekelle verkade vara en bra stad att vistas ett par dagar i. Visserligen finns det inte så mycket att göra men stämningen är behaglig. Staden känns både öppen och vänlig. Att vandra på dess små kullerstensgator mellan sandfärgade stenhus är ett charmigt nöje. Här och var hälsar folk på mig och vid ett tillfälle blev jag bjuden på kaffe.

 

Jag pratade med de två männen i ett par timmar. Det var söndag, alltså vilodag. De berättade att de jobbade med ett vindkraftsprojekt drivet av fransmän. De tyckte att förhållanden var okej, men de där fransmännen stod de knappt ut med! De rökte och drack, skrek och var arga. Dessutom tyckte de att fransmännen gjorde mycket annat än att jobba, så de fick en stor arbetsbörda. Inte gick de ner sig alldeles för mycket för detta, de var nöjda med vardagen och speciellt siestatimmarna på eftermiddagen njöt de av.

 

Jag besökte under dagen ett mindre palats som Abyssiens ledare, Yohannes IV, i slutet av 1800-talet byggt. Han flyttade huvudstaden från Gondar till Mekelle i och med staden låg bättre till för salthandeln. I samma veva som han blev deprimerad över sin sons död förklarade Nubien (Norra Sudan) krig med Abyssien och ett par månader dog han i strid. Hans general, densamma som besegrade Italien 1896, lyckades dock vända kriget mot nubierna.

 

Jag hann även med att besöka det stora krigsmonumentet. Då jag kom dit sade de att jag det var stängt trots att portarna var öppna och en skylt indikerade att det skulle vara öppet. Det visade sig att de ville ta betalt av mig men hade slut på kvitton. De bad mig vänta. Efter att jag sett etiopier komma och gå som de ville i tjugo minuter reste jag mig i protest och sade att det var deras problem om de vägrade låta mig in och samtidigt inte vill ta betalt av mig. Så jag gick in. De protesterade lite lätt men kom väl fram till att jag skulle komma tillbaka och betala senare. Det är inte alltid lätt att vara ”ferench” i Afrika. Ibland måste man protestera mot orättvis behandling.

 

Mekelle är en stad jag njuter av. Den är charmig samtidigt som tempot inte är alldeles för fort. Befolkningen ler mot mig och jag ler gärna tillbaka. Jag stannar här ett par dagar för att utforska området, kanske får jag se lite fler dromedarer.


Ett heligt centrum i Lalibela

Molnen skingrade sig i bergen då morgonsolen visade sig. Ljudet från alla de djur som finns i denna lilla by ljöd över dalarna. Präster, munkar och pilgrimer vaknade tidigt för att bege sig till gudstjänst. Det var fredag och därmed fastedag. Morgonbönen skulle läsas i en halvt sjungande form lik den som judar utför då de läser ur torah.

 

Jag hade eftermiddagen innan stött in i en sextonåring vid namn Maragou. Han hade då berättat att han bodde tillsammans med sin nittonåriga syster ganska nära mitt hotell. Båda två studerade för att i framtiden hoppas på att bli antagna till universitet i städer som Gonder och Aksum. Han ville bjuda in mig på en kaffeceremoni i sitt hem. Vad han hade i baktanke det visste jag inte, men att neka en etiopier en inbjudan är att förolämpa dem; därmed accepterade jag detta och sade att vi kunde ses efter att jag sett kyrkorna på fredagen.

 

Jag hade kommit överens med två engelsmän om att vi skulle ses klockan halv nio morgonen därpå för att dela på priset till en guide. Mest var jag intresserad av de små detaljer och namn som han kunde berätta om. Lalibelas allmäna historia har jag läst mig till. Det är en mycket speciell plats som lätt skulle kunna ta plats i ett av världens under.

 

Denna kyrkby etablerades under kung Lalibelas tid (andra hälften av 1100-talet) och det sägs att dess första del klarställdes på bara tjugotre år vilket är mycket imponerande baserat på hur kyrkorna är byggda. Lalibela är en plats som ligger mycket svåråtkomligt till uppe i bergen. I brist på material var man tvungen att finna en annan väg att bygga kyrkorna två. Man fick kompromissa med marken och med arkitekturen. Alla kyrkor består av kantiga byggnader istället för de ordinärt runda.

 

Det som är imponerande är det vis kyrkorna är byggda på. Området består mestadels av berg, så vad man gjorde var att gröpa ur bergen. Man beskar berget i enorma konstruktioner. Man har gjort stora hål var man sparat en mittenkoloss. Denna koloss har man i sin tu format och urholkat till en stor kyrka. Det finns elva av dessa, och de är inte små. Ett hål kan vara upp till femton meter djupt vilket innebär att kyrkan i sig är femton meter hög i och med taket är på marknivå.

 

Fast mest av allt är det inte arkitekturen som är det mest fascinerande, utan den intensiva spiritualitet som finns överallt. En man utanför Bahir Dar sade till mig att om man inte är religiös innan man kommer till Lalibela så är man besatt av Gud då man åker därifrån. Jag imponerades mycket av den kraft religionen utstrålar. Var man än vänder sig möts man av en speciell känsla som är svår att ignorera.

 

Vår guide berättar att det finns tre huvudteorier till hur Lalibela blev byggt på så kort tid. Den första är den mest accepterade: att kung Lalibela hade genom sina utlandsresor i Grekland och Israel fått kunskap om dåtida modern konstruktionsteknik och lät vidareutveckla denna. Den andra påstår att mänsklig hand gjorde en tredjedel av arbetet, resten gjorde änglar. Den tredje säger att korsriddare med följe som nyligen misslyckats med kriget mot muslimerna i Jerusalem begav sig till det nästheligaste landet, Abyssien, för att bygga ett nytt Jerusalem.

 

Denna teori förkastas dock av de flesta då man kan se att influenserna kommer från precis de platser var kung Lalibela tidigare bott. Kunskapen fanns alltså redan i landet och myten om korsriddarna kan inte heller legitimeras då man kollar på europeiskt källmaterial. Dock lever namnet Nya Jerusalem kvar, men inte var det korsriddarna som kom att kalla staden detta.

 

Under tidig medeltid var det mycket vanligt att ortodoxa reste från Abyssien till Israel på pilgrimsresor. Man spenderade månader med att vandra genom öknen för att äntligen nå målet. Då muslimerna erövrade Jerusalem kom nyheterna till kung Lalibela som insåg att pilgrimsresorna i framtiden skulle bli inställda, en stor förlust för religionen och folket. Han beslöt därmed att bygga en symbolisk kopia av Israel. Varje kyrka symboliserar alla för kristna heliga platser i Israel. Där finns en golgata (var kung Lalibela är begraven), en urgröpt Jordan-flod och en kyrka som kallas Betlehem. Hela Israel finns på en och samma plats.

 

Varje steg man tar är på mark som symboliserar något, överallt finns det figurer och tecknen. Allt är extremt genomtänkt in i minsta detalj. Man fick inte missa något då kyrkorna byggdes. Den mest populära är Jungfru Marias kyrka, men den ståtligaste av dem är St Görans. St Göran verkar för övrigt i mina ögon tävla med både Jesus och Jungfru Maria om vem som är den viktigaste gestalten inom den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

 

Vi gick efter lunch vidare mot den del som byggdes sist. Teorier säger att det är kung Lalibelas palats. För att komma till kyrkorna i detta område måste man först gå genom helvetet. Det är en femtio meter lång och totalt svart tunnel som är en metafor för allt det onda som händer dig om du är syndig. Av rimliga skäl har de inte heller för nykomna besökare valt att ha ljus i tunneln. Det var en magnifik lättnad att komma ut i ljuset var jag möttes av vackra kyrkor och en fenomenal utsikt över dalen.

 

Man avslutade en gudstjänst inne i Gabriel-kyrkan. Sju stycken grönbeklädda präster och noviser sjöng och mumlade böner. De bockade och visade upp kors mot Gud. I detta fall symboliserade de sju männen, liksom korset med sju små kors i sig (så kallade Gonder-korset), de sju mirakel Jesus genomförde. Deras röster ekade mot de massiva väggarna och lukten från rökelsen kröp sig fram genom det korsformade rummet.

 

Slutligen visades vi till en speciell kyrka var man istället för att ha gröpt ett hål i marken så har man gjort en grotta runtom en kvadratformad kyrka som håller upp bergstaket. Lite likt templen i Petra (Jordanien). Efter det gick vi vägen om klostren var munkarna och nunnorna bor. De tillägnar hela sitt liv till Gud och ska inte tänka på något annat. Jag skämtade med guiden och sade att visserligen var fallet så, men på Tana-sjön hade de åtminstone bra koll på finanserna (femdubbla priser om man är ”ferench”).

 

Då jag kom tillbaka till byn gick jag till mitt hotell för att ordna med lite skriverier och annat allmänt praktiskt som bör fixas. Efter en stund knackade det på dörren och Maragou som jag nästan glömt bort sökte mig. Jag bjöd in honom i rummet. Han sade att han väntade på sina studieresultat från sista examen i skolan, om de var bra skulle han få börja motsvarigheten till vårt gymnasium.

 

Jag följde med honom till hans hem. Ett litet skjul med två madrasser på golvet och med en kaffekanna i mitten. Hans syster hade börjat göra ordning kaffet. Var hans tanke att jag skulle gifta mig med systern? Nej, efter en stund verkade det inte så. Vi pratade ett tag. Han berättade om sina förhållanden.

 

Hans föräldrar som kommer från landsbygden tror inte på utbildning och vägrar därmed hjälpa till med finanserna. Syskonen måste därmed få ihop pengar själva till mat och hyra. Varje månad ska de betala 150 birr (ca: 55 kronor) vilket de med nöd och näppe lyckas tjäna på att putsa skor och tvätta kläder. Efter en stund kom han till poängen, han ville ha någon västerlänning som sponsrar honom och hans utbildning. Jag fick både mat och kaffe vilket gjorde det svårt för mig att säga nej.

 

Jag ville inte vara elak eller låta oförskämd. Slutligen lyckades jag att avvärja förfrågan på ett snyggt sätt. Istället gick jag därifrån efter att ha givit 50 birr till dem, något som båda två faktiskt såg mycket glada över. Det är några som har givit antydningar till att vilja bli sponsrade, men nog var detta den mest raka förfrågan jag fått. Inte för att det krävs mycket pengar för att göra en student som honom nöjd och livet lättare, men det är också svårt att hjälpa dem alla. I detta fallet var de 50 birr jag gav antagligen tillräckligt för en stund framöver.

 

Jag kommer härnäst att ta mig norrut till den första huvudstaden, Aksum, var Abyssiens födelse ägde rum. Det kan ta en dag, men det kan också ta tre beroende på väderförhållanden och om bussar går som de ska.


På väg till himmelen

Jag hade köpt en bussbiljett som skulle ta mig ännu längre upp i bergen till en liten by vid en korsning, där hade jag fått veta att jag skulle byta till en annan buss som skulle föra mig till det som många kallar Nya Jerusalem, Lalibela.

 

Kvällen innan jag for stötte jag in i fyra utlänningar som ville bjuda med mig till Bahir Dars enda ställe för ”ferench”. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att gå dit, så jag bjöd med Yohannes vilket han blev glad för. Vi anlände till baren och mötte två av dem som hälsade på oss båda. Lite senare kom två tjejer som gladeligen hälsade på mig men lämnade Yohannes utanför. I slutändan var det bara en av de fyra som behandlade honom med respekt, de andra sade att de inte orkade med ”en till försäljare”. Jag blev ilsken och vi gick därifrån. Skamset ursäktade jag mig så mycket jag kunde, inte trodde jag att resenärer leker mini-rasister i Afrika.

 

Jag hade fått veta att min buss upp i bergen skulle hämta mig klockan tre på natten, men av tidigare erfarenhet visste jag att det kunde dröja innan den skulle komma. Ändå klev jag lydigt upp och väntade på att chauffören skulle ringa min telefon. Det dröjde till halv fem. Klockan sex åkte vi ut ur staden efter att ha försökt att locka med oss fler passagerare. Det gjorde dock inget, men det tär på krafterna att inte få någon sömn vilket i en minibuss i Etiopien kräver valium. Då jag inte innehar detta får jag nöja mig med att se vackra soluppgångar.

 

Tidigt anlände vi till byn, en 3000 meter högt belägen väggrensby. Det är en korsning varav man åt ena hållet kommer till väst, andra öst och tredje norrut till Lalibela. Molnen låg på marknivå och regnet föll. Det kan inte ha varit mer än tio grader varmt. Invånarna tittade slött på mig, några hälsade medan andra passerade fnittrande denna viting. Jag köpte mig en kopp kaffe och satte mig bredvid en äldre man, han förklarade att bussen skulle komma tidigast klockan fem. Man har ett annat tidssystem i Etiopien vilket innebär att klockan går sex timmar före det europeiska systemet.

 

Efter en stund kom en engelsktalande man förbi, han hälsade på mig och sade att han ville bjuda mig på te. Jag följde med honom över gatan var vi gick in i ett kaffehus. En historialärare satt längst inne i ett hörn och frös. Jag satte mig bredvid honom. Först fick jag mitt te sedan ville läraren bjuda mig på en kaffeceremoni. Vi delade en kanna kaffe som en dam tillagade framför oss, samtidigt kunde vi värma oss över den glöd hon gjorde kaffet över.

 

Det var ett sällsamt möte mellan mig och läraren. Han förklarade på halvbra engelska att han studerat på universitet men vi kunde även dela tankar och idéer angående etiopisk som utländsk historia. Jag berättade att jag till stor del befinner mig i landet för att kunna lära mig av den Afrikanska kontinentens ursprung vilken man finner i Abyssien. Efter en stund såg jag att han i denna kyla gick barfota, så för framtiden gav jag honom ett par sockor jag fått på flygplanet som tack för kaffet.

 

Efter tre-fyra timmar kom äntligen en buss som jag kunde åka med. Den förde mig och mina medpassagerare nedför en otroligt vacker dal vilken påminde om risterrassbergen jag såg utanför Guilin i Kina förra året. Längs bergsluttningarna ser det ut som trappsteg bygger bergen, och på dessa trappsteg odlar man olika grödor. Vägen var dålig, och trots att det bara var strax över sextio kilometer att köra tog det nästan två timmar.

 

Slutligen kom vi fram till Lalibela, denna heliga stad som är belägen 2630 meter över havet. Hela staden var omgiven av ett vitt moln. Överallt såg jag pilgrimer och präster med typiska Moses-stavar. De går oftast klädda i ett tjockt vitt skynke och har en så kallad ”kov” på huvudet, en fezliknande hatt som går strax över öronen. Denna tradition härstammar från den judiska kippan och fyller precis samma funktion – att inte blotta sig inför Gud.

 

Det är inte märkligt att Lalibela är en av jordens mest heliga platser. Det ligger beläget på toppen av ett berg mellan två dalar. Utsikten här uppifrån måste vara fantastisk då vädret tillåter, men nu är det nog så nära himmelen man kan komma då man är vid liv.


En annan värld i Bahir Dar

Vilken lättnad det var att lämna det kaotiska Addis Ababa bakom mig. Stedens intensitet, ogästvänlighet och fattigdom gjorde mig slutkörd, trött. Vad jag hoppades att få uppleva var det Etiopien jag föreställt mig, ett land var natur och människor möter varandra i ett vackert klimax. Var båda lärt sig av varandra och lärt sig att leva med varandra.

 

Jag fick den sämsta platsen i minibussen som hämtade upp mig från mitt hotell klockan halv fyra om morgonen. Det var platsen precis vid dörren var man inte kan luta sig mot något för att sova och var benutrymmet är som minst. Inte hjälpte det att mina medpassagerare tagit med sig allt de äger och har så att utrymmet blir ännu trängre. Jag var tjurig därför att jag var trött och arg över att jag fick denna plats då jag visste att jag betalar det dubbla priset då jag är en så kallad ”ferench”, en ”fransman (utlänning)”. Ordet kommer från att man i grannlandet Djibouti var koloniserade av Frankrike. Dessa byggde en järnväg från Ville de Djibouti till Addis Ababa.

 

Det dröjde två och en halvtimma innan mina onda tankar gick över och ersattes med en av de mest underbara känslor en resenär kan känna. En tillfredsställelse som sprider rysningar över hela kroppen. Jag log då solen gick upp. Denna röda skepnad spred en dovt ljus över de alldeles gyllenegröna slätterna och då minibussen körde ner för bergen i den canyon som formats av Blå Nilen blev jag hypnotiserad av en sagolik natur. En natur var den mytomspunna Nilen ringlade sig fram längst ner i canyonen. Det var första gången jag såg Nilen från land.

 

Vägen till Etiopiens tredje största stad, Bahir Dar (ca: 400 000 inv.) är byggd av Japan och Kina varav det förstnämnda landet har fått den stora äran att anlägga vägen i det kuperade området. Då den japanska vägen slutar är det en fem kilometer lång etiopisk hålig lerväg som sedan går över till den spikraka kinesiska asfalterade vägen över platån.

 

Då jag anlände i Bahir Dar vid lunchtid var jag otroligt trött. På hotellet i Addis Ababa hade ett gäng amerikaner fått tag på lokal gin och en gitarr, en kombination som efter ett par timmar var bedrövlig. Åtminstone var de gladlynta! Jag hade på bussen pratat med en etiopier vid namn Daniel. En trettioårig man som ägde en t-shirtsmanufaktur i Bahir Dar. Jag hade lite svårt för honom till en början, men då vi anlände bad han om mitt nummer.

 

Jag tackade för mig och slant in i Yohannes istället. En journalistikstuderande tjugoettåring som jobbade för ett hotell. Vi pratade en liten stund, till sist gick jag med på att följa med honom till hans hotell. Jag åt lite mat och lade mig för att sova. Vi ägnade sedan eftermiddagen åt att sitta i en park och prata. Han berättade om Bahir Dar.

 

Det är huvudstaden i Amhara-regionen i nordvästra Etiopien. En historisk region som spelar stor roll i landets historia. Det är här den etiopisk-ortodoxa kyrkan är som starkast och det här det största språket har sitt ursprung. Det är ett semitiskt språk som härstammar från tigray i norr. Tigray i sin tu är det äldsta språket i landet vilket etablerades under Drottning Shevbas tid då hennes son skickades till sin far Kung Salomon i Jerusalem och återvände med 3000 judiska arbetare (snickare osv.). På så vis nådde hebreiskan till regionen och tog över den språkliga dominansen i skrift. Denna utvecklades senare till tigray.

 

Då medeltiden begynte flyttades centrum till det mer centralt belägna Gonder i Amhara-regionen. Detta var för att befästa den etiopisk-ortodoxa ställningen gentemot muslimerna som sedan Mohammeds dagar inlett mission i Afrika. Detta skedde dock på till skillnad från islams dåtida ordinära metoder på ett fredligt vis i och med Mohammed lär ha sagt ”lämna Abyssierna (dagens etiopier) ifred”. Det krig som utkämpades mellan Abyssien och Islam var därmed snarare ett mentalt och vetenskapligt än ett blodigt.

 

Varför Mohammed gav denna något märkliga order vet jag inte, men den gäller än idag. Regeln påvisas genom att nästan alla länder runtom Etiopien är idag dominerade av muslimer och läget i Etiopien är respektfullt mellan dessa två olika regioner. Då jag frågar en etiopier om folket i Harar (den islam-dominerade regionen i öst) svarar de att landets bästa människor bor där. Likaså talar de respektfullt om sudanier som påstås ”se dumma ut men vara slugare än något annat folk”. Jag kan tänka mig att denna respekt för Abyssien var redan under Mohammeds tid stor då detta var det rike i Afrika med unikast kultur.

 

Efter att ha upplevt ett enormt åskoväder gick jag till sängs. Nästa dag hade jag bokat en båtplats som skulle föra mig ut på den heliga Tana-sjön. Här finns det kloster och kyrkor var munkar bott sedan 1100-talet. Det kloster jag tyckte bäst om av de fyra jag besökte var det för män. Det var en vacker ö var man fick vandra uppför ett mindre berg för att nå kyrkan. Längs den trädbekantade vägen mötte jag både unga och äldre munkar.

 

Längst upp fanns den arkitekttypiska runda kyrkan. En etiopisk kyrka bygger på att treenigheten ska framhävas. Dess struktur består av två yttre ringar och ett mittenpodium var bara prästen får gå in. Det är ett kvadratformat hus var det allra heligaste finns. Då man ber går man runt i ringarna med rökelse och trummor. Den stora sidan på trumman symboliserar det nya testamentet medan den lilla sidan det gamla testamentet. Liksom inom judendomen använder man sig också av en speciell käpp, Moses som han öppnade upp havet med för det utvalda folket. Då gudstjänsterna tenderar att vara mellan fyra och åtta timmar använder man denna för att vila sig mot. I taket på denna kyrka var världsbilder avmålade, dessa från 1300-talet.

 

Den äldsta boken jag bläddrat i fick jag efter att ha pratat med en äldre munk göra här. Det var en psalmbok som kom som en gåva från kungen i Aksum (Tigray-regionen i norr) från 900-talet. Men detta var inte den enda gåvan. Klostret var fyllt med gåvor från Israel som korsfarare kommit med på 1100-talet. Av dessa föremålen användes minst hälften fortfarande.

 

Daniel som jag träffat på bussen föregående dag ringde mig då jag var på väg tillbaka i land. Han sade att han ville bjuda mig till ett hotell för att prata. Denna speciella man mötte mig vid mitt hotell och förde mig runt hörnet till det som skulle visa sig vara hans fars hotell. Det är det med bäst rykte i staden. Jag var fortfarande osäker på vad han ville. Vi drack en öl och pratade, mest om världen och olika världssyner. Kanske var det bara detta han ville mig. Att få ventilera sina tankar.

 

Han gick plötslig iväg och bad mig vänta. Det tog en tjugo minuter, sedan ringde han mig. Efter vårt samtal var jag inte orolig för att något skulle hända, för han talade så högt om den ortodoxa tro han följde. Då jag gick för att möta honom väntade han med en bil och han sade att vi skulle till hans vän på middag. Han köpte bröd och vin. Bröd för att inte trodde att jag gillade det typiskt etiopiska rullbrödet injera som man använder istället för bestick.

 

Vi kom till huset var grindar öppnades för oss. Det var strömavbrott som vanligt. En familj bestående av tre barn, två tonåringar, tre kvinnor och en äldre dam mottog oss. En man kom senare. Jag fick traditionell mat och etiopiskt vin. Det smakade utsökt. Barnen skämtade med mig och familjen var glada över att ha mig där.

 

Efter maten serverades kaffe som tillagades av en av kvinnorna. Hon började med att rosta de nyplockade bönorna, sedan malde hon dem för hand. Samtidigt spred hon ut röken över rummet för att alla skulle känna lukten, en fantastisk doft som är obligatorisk vid en kaffeceremoni. Efter en stund fick jag först av alla en kaffekopp med det mest fantastiskt välsmakande kaffe man kan tänka sig. Aldrig har jag känt sådan njutning över denna för etiopierna heliga dryck.

 

Daniel är ett av många exempel på den etiopiska gästfrihet jag mött i Bahir Dar. Bakom varje hörn, i varje café och på varje buss pratar människor med mig. De är nyfikna på Sverige och mer än glada över att på god engelska berätta om sitt land. Aldrig har jag mött ett folk som amharerna i Bahir Dar. Varje gäst i deras land är en möjlighet att stolt visa upp sig själva. Enligt Daniel beror detta på religionen, men jag tror snarare att religionen har genom seder skapat en kultur av vänlighet.

 

Nästa dag hjälpte mig Yohannes till busstationen var jag tog en buss norrut till en by jämte den Blå Nilen. Tana-sjön svarar som källa för denna, vid Sudans (beakta att jag talar om Nord, Sydsudan är ett nytt land sedan nionde juli) huvudstad, Khartoum, löper Blå Nilen ihop med Vita Nilen (dess källa är Victoriasjön) som formar det vi kallar Nilen. På amhariska heter den Abay.

 

Väl där fann jag min väg ut på de små vägarna mot de vattenfall som jag kommit för att se. På vägen mot dem möter man en bro från 1600-talet som de första portugisiska missionärerna byggde. Fallen är stora, men har varit fem gånger större för bara fem år sedan. Regeringen byggde nämligen här ett vattenkraftverk som stoppar fallen. Nog var de ändå imponerande, speciellt området som helt formats av dem. På vägen tillbaka går man över en bro som är byggd av svenska missionärer tidigare i år. Under denna bro ser man Blå Nilen, men främst ser man de stenformationer i klipporna som floden skapat.

 

Nästa anhalt denna resa är till det europeiska korsfarare under medeltiden kallade Nya Jerusalem. En stad uppe i bergen vid namn Lalibela. Det är den mest heliga platsen i Etiopien och beroende på väderförhållanden kan det ta upp till två dagar att resa de 250 kilometer som det är dit.


En annan sida av Addis Ababa

Med Addis Ababa som utgångspunkt i Etiopien har jag de senaste dagarna kunna både vänja mig och förbereda mig inför senare äventyr. Jag har ägnat mig åt att knyta kontakter och studier. Den kaotiska staden Addis Ababa vill inte visa sin charmiga sida, men det är åtminstone en nav var regeringen på ett eller annat vis lyckats samla landets historia på museum.

 

Bitter satt jag på hotellrestaurangen min första kväll. Det hade regnat hela eftermiddagen och jag var fortfarande i chock av mina första intryck av Etiopien. Jag var inte besviken, jag var snarare ambivalent, vad skulle jag tycka? Detta framgick antagligen i mitt förra inlägg. Kvällen slutade mycket bra. En etiopier i personalen som hade ledigt för kvällen satt vid baren och drack en lika blaskig öl som jag.

 

Vi började prata och fortsatte med detta i ett par timmar. Hans kompisar kom över, ett gäng unga killar som alla kan mycket bra engelska. Det var en intressant kombination av vänner. De bjöd in mig på en gång, detta mot utbyte av resehistorier – jag drog till med en eller två. Han jag pratade med i baren visade vara sig ”fixaren”, om man behöver något frågar man honom (nästa dag ordnade han ett sim-kort till mig). Fitsum, en annan i gänget, var turistledaren. Han som kan all historik och kultur. Han pappa är för övrigt halvitaliensk, en ”saladato”. Där fanns Ismail, en muslim som ordnar med teknik och är ansvarig för den stora marknaden, Marcato.

 

Namnet Marcato kommer från italienarna som under de sex år de ockuperade landet lyckades influera det etiopiska språket (amhariska), skapa en kaffekultur lik den i Italien och göra pasta till den vardagliga födan. Inte för att den är lika god som i Rom. Dock gjorde nog den fascistiska ockupationsmakten mer ont än gott, och när britterna i ren ilska invaderade Etiopien 1941 välkomnades friheten av folket.

 

Jag följde med Fitsum till Marcato följande dag, här mötte vi upp med Ismail. Denna marknad anses vara Afrikas största. Det är ett enormt område som allt efter åren gått har utvecklats till ett röddammigt slumområde var typiska marknadsstånd flyttat in i plåthus. Det är ingen marknad som man tänker sig att det ska vara, det är snarare ett av de fattigaste kåkhusområden i världen. Polio-drabbade tiggare krälar över marken, getter äter allt vad de finner, bilar accelererar genom området och ägarna till fruktbutikerna vakar efter snattare.

 

Jag vandrade på eftermiddagen upp till den stora katedralen. Det är stadens centrum var religiösa samlas för att kyssa dess portar. Jag fick tag på en guide som jobbade för museet bredvid. Han visade mig in katedralen för en liten slant. Jag vill inte påstå att jag var överväldigad av dess salighet, men nog var det intressant. Guiden berättade med stort intresse om alla målningar som fanns. Det var en etiopisk internationellt erkänd konstnär (Tekele) som för tolv miljoner dollar målat dessa.

 

Den etiopisk-ortodoxa kyrkan skiljer sig som tidigare nämnt mycket från övriga kyrkor. Då judendomen var stor i landet då missionärerna kom till Etiopien har dessa två läror påverkats mycket av varandra. Inom den ortodoxa kristendomen är det absolut viktigaste fastan. Till skillnad från judendomen var man fastar enbart en gång om året (Yom Kippur) så finns det 250 officiella fastedagar i Etiopien, 180 av dessa är obligatoriska. Varje onsdag och fredag fastar man.

 

Det finns en historisk förklaring till detta frenetiska fastandet. Då kristendomen började att forma sig i Etiopien vägrade de flesta judar att konvertera. Man fick alltså inrikta sig på paganisterna. Fastandet på onsdagen är för att sörja att judarna förnekar att Jesus är messias. Fastandet på fredagen är för att sörja att judarna förnekar att Jesus korsfästes och återuppstod. Fastandet i Etiopien beror alltså till stor del på att man sörjer att judarna enligt dem själva inte förstår sanningen.

 

Då jag pratade med Fitsum om den politiska situationen i landet svarade han att det inte fanns särskilt mycket anledning till att bry sig. Situationen blir långsamt bättre, men det beror snarare på att landet stabiliseras än regeringens aktiva roll. Han vill dock inte byta ut regeringen vilket framgick i kommentaren ”de är redan rika, de behöver inte stjäla mer pengar från mig”. Vid en ny regering skulle utsugningen börja igen. Efter denna korta diskussion drack vi kaffe vid stadens mest berömda café. Här stötte vi ironiskt nog in i energiministern som jag fick hälsat på. Hans fru är ägare för caféet.

 

Efter ytterligare en kväll på hotellet med samma killar somnade jag gott. Jag vaknade upp av en familj jamande katter som stod utanför min dörr. Efter frukosten begav jag mig ut på en lång promenad genom staden. Överallt försökte folk säga saker till mig, ”kom hit och köp av mig” eller ”du har tappat din plånbok, jag kan hitta den åt dig”. Det är lätt att ignorera i och med få är särskilt efterhängsna.

 

Jag kom till Etiopiens nationalmuseum som i sig måste vara något påkostat. Den enda avdelning de egentligen lyckats med är den som handlar om mänsklig evolutionslära i Etiopien. Här har de gjort resterna av gamle Lucy till den största attraktionen. En över tre miljoner år förfader till homo sapiens. Den äldsta homo sapiens som hittats betraktas vara 160 000 år gammal, även den funnen i Etiopien.

 

Därefter fann jag vägen till universitetet i staden. Jag hälsade på vakterna vid porten som log mot mig. Efter att inte ha kunnat sitta ner på ett par timmar utan att få massor av tiggare efter mig var det otroligt skönt att äntra den något dåligt skötta universitetsparken. Jag drack en flaska vatten och njöt av att titta på kolibrierna. Universitetet består mest av 60-talsbyggnader i betong, men av sektionerna är Etiopiens förra kejsares palats. Jag fick gå in i Haile Selassies sovrum, arbetsrum och badrum. Palatset i sig har jag läst om i Ryszard Kapuscinskis bok, Kejsaren, var han i intervjuer beskriver palatset i detalj. Därmed var det spännande att föreställa mig alla rum var Selassies undersåtar jobbade eller tiggde efter pengar.

 

Trött är jag nu på denna storstad, därmed far jag vidare norrut imorgon. Min plan är att under två-tre veckor besöka den etiopiska nationens viktigaste historiska platser med start i Bahir Dar vid Tana-sjön. Efter jag varit i norr kommer jag antagligen tillbaka till Addis Ababa i ett par dagar för att umgås med Fitsum, men även för att träffa några studenter jag haft kontakt med.


Det första av Addis Ababa

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Etiopiens huvudstad, Addis Ababa. Trots att staden är en av de yngsta i landet (ca: 130 år) har den växt till att bli en av den afrikanska kontinentents största. Det är en stad var unga män och kvinnor de senaste tjugo-trettio åren flyttat för att finna lyckan, men spåren av denna lycka existerar enbart i ett fåtals ögon.

 

Jag har efter mycket om och med funnit ett hotellrum. Det blixtrar och regnar utanför, från min dusch droppar det vatten och sängens alla fjädrar trycker mot min kropp. Jag bor nu mitt i centrum, bara ett par gator bort från parlamentet. Den spruckna gatan utanför är röddammig, en och annan tiggare sträcker ut handen för de få turister som lämnar hotellet. Det finns elektricitet och rinnande vatten, men lamporna har en förmåga att någon gång då och då blinka till. Det är ingen charmig syn jag mötts av, det finns ingen romantik i den fattigdom jag ser. De lycksökande har fastnat halvvägs tillsammans sina jämlikar.

 

Jag anlände med flyget från Istanbul vid midnatt. Jag hade inget hotell och jag var tveksam till idén att åka in till staden mitt i natten. Tur hade jag som mött en irländsk präst, Sean, på planet. Han skulle besöka Etiopien i ett missionsuppdrag och då han anlände väntade en annan präst på honom. Jag fick förfrågan om jag ville följa med dem till organisationens högkvarter, en stor villa med rum för de som arbetade för dem. Här fick jag både mat och husrum för en natt. Något jag var mycket tacksam över.

 

Sean hade redan tidigt nästa morgon farit söderut, men han hade sett till att frukost fanns framdukat för mig. Här mötte jag en ugandisk missionär på liknande uppdrag. Jag berättade om mina historiaplaner för honom varav han sade att fader Emmanuell som är chef för högkvarteret var otroligt påläst på etiopisk historia. Jag skrev en lapp till honom om att jag gärna skulle vilja komma i kontakt med honom och lämnade den på ett bord. Därefter var ugandiern trevlig nog att hjälpa mig in i centrum och att förklara lite olika saker för mig.

 

Jag kommer de närmsta dagarna ägna mig åt att knyta kontakter i Addis Ababa. Sådana som senare kan hjälpa mig med mina undersökningar. Jag har sedan tidigare haft mail-kontakt med ett par stycken universitetsstuderande som jag ska försöka att träffa. Ett av mina mål är att de närmsta dagarna lära mig det lokala alfabetet, ge'ez, för att på så vis lättare kunna ta mig fram. När jag gjort detta ska jag så fort som möjligt ta mig norrut – bort från denna stad.

 

Addis Ababa är en kaotisk stad som saknar baktanke och logik. Det finns ett par stycken huvudgator som håller ihop stadens stadskärna, men runt dessa splittras systematiken upp i slumpmässiga vägnätverk. Till och med centrum har formats på detta oorganiserade vis. Jag har febrilt vandrat runt för att finna en verklig kärna men funnit ingenting, vad finns det att göra i staden? Vad gör folk i staden? Vem är det som håller ihop Addis Ababa? Vad jag ser är intet annat än kaos, intet annat än förstörda drömmar.


Säkerhetsläget i Etiopien

Jag publicerar ett kort extrainlägg angående säkerhetsläget i Etiopien, något som många - om inte de flesta - visat oro inför eller kommenterat. Detta med anledning av att landet är ökänt för sin moderna historia och av de nyliga händelserna med arresterade svenska journalister.

De två svenskarna som blev arresterade i Etiopien befann sig i den för turister/utlänningar förbjudna Somaliregionen (Ogaden). Ogaden anses vara den enda region i landet som fortfarande står inför instabilitet, hungersnöd och inbördeskrig. Faktiskt har regeringen trots stora framsteg inte lyckats koppla greppet om regionen var somliga städer och "kommuner" styrs av ONLF, en revolutionär gerilla som vill befria Ogaden. Här befann sig svenskarna illegalt genom att med gerillan tagit sig över gränsen från Somalien till Etiopien.. Enligt en intervju med Kjetil Tronvoll i Dagens Nyheter (artikel) har svenskarna brytit mot etiopisk lag på tre punkter:
  1. De befann sig i landet illegalt, därmed har de brytit mot immigrationslagen.
  2. De befann sig i Ogaden illegalt, som utlänning och framförallt journalist får man inte åka dit.
  3. De befann sig tillsammans med den av regeringen terrorstämplade gerillan, ONFL, och kan därmed enligt antiterrorlagarna ses som kollabrotörer.
Ur mitt perspektiv hotas därmed varken jag eller resan då jag försäkrar om att jag inte kommer att åka in i Ogaden eller kommer att utföra några illegala handlingar.

Vidare vill jag diskutera det allmäna säkerhetsläget. Med utgångspunkt i utrikesdepartmentetes rekommendationer (se här) betraktar jag Etiopien som ett relativt säkert resmål. För att citera "Kriminaliteten i Etiopien är låg. Lägre än på många andra platser i Afrika. Våld mot västerlänningar är ovanligt.". UD diskuterar även platser man kan åka till och inte åka till (varav Ogaden kommer på tal) och att man bör anmäla sin ankomst vilket jag gjort.

Viktigt att ha i åtanke är att Etiopien antagligen är det fattigaste landet jag varit i och att småbrott som ficktjuveri eller stöld förekommer i större utsträckning än tidigare - men brott som äventyrar min säkerhet undviker man lätt genom sunt förnuft.

Om det är någon som har frågor så är det bara att fråga.

Etiopien - en introduktion


Det var ett tag sedan jag skrev senast, inte för att jag inte har rest utan snarare för att jag har behandlat minnena av dessa på ett annat sätt (bl.a. Kaunas i Litauen och en resa från Rom till Sverige utan att flyga). Nu är det dags igen för skrivet material och då återvänder jag gladeligen till denna blogg. Nästa resa jag gör går till Etiopien (7/7-16/8 2011).

Jag har funderat en del på vad jag vill få ut av resan. Somliga resor gör jag för det blotta nöjet medan andra för att lära mig något. Jag har det senaste året planera att åka till Afrika, mest för att jag vill studera kultur och historia på plats. Detta för att lägga grunden för ett framtida expertämne. Att det blev Etiopien jag valde beror på olika saker.

Den cyniska förklaringen är priset, vilket nästan var halva priset av de klassiska afrikanska resmålen (Kenya, Tanzania och Sydafrika) - inte bara flygbiljetten utan även boendet. Sedan femton år tillbaka har Etiopien utvecklats från att ett av världens fattigaste länder till att bli ett av de länder med snabbast utveckling i Afrika. Därmed har turismportarna ganska nyligen öppnats upp, man kan nu resa dit och ändå känna sig trygg (förutom i Somaliprovinsen, Ogaden).

Etiopien skiljer sig mycket från övriga Afrika. Det är ett land som ligger mittemellan det arabiska norr och det afrikanska söder. Dessutom är Etiopien det enda land på kontinenten som inte blivit koloniserat - detta med undantag på åtta år av italiensk ockupation under Mussolini. Denna särställning som enda självständiga land har gjort att en redan tidigare blomstrande kultur haft utrymme att under tidig modern tid och modern tid kunna utvecklas.

Kulturen har haft sin utgångspunkt i den otroligt unika kristendomen. Det är det nästförsta landet i världen som införde kristendom, en religion som vid konverteringen puttade undan den tidigare judendomen och paganistiska läror. Med grunden i den monotistiska och lättkonverterbara kristendomen enades det första afrikanska storriket, Aksum (ca: 300 e.kr.). Sedan dess följde dynastierna på varandra för att bilda europeiskliknande storriken med både kloster och slott.

Den gemensamma nämnaren, och det som gemeneman förknippar Etiopien med, är Haile Selassie: den sista kejsaren. Med Haile Selassies död 1974, ett år efter en socialistisk revolution, avslutades en över 2500 år lång kejsartradition som haft rötterna i Kung Salomon och Drottning Shevba. Det sägs nämligen att Drottning Shevba lurades till otukt med Kung Salomon och att de på så vis fick ett barn som drottningen visade upp för kungen efter nio månader. Han svarade med att skicka med en av de tretton judestammarna till dåtidens Etiopien. Samtidigt hade Drottning Shevba på ett eller annat vis fått tag på originalskriften av de tio budorden. På så vis ansåg sig deras barn, med följe, vara det nya utvalda folket och Haile Selassie tillsammans med den etiopisk-ortodoxa kyrkan vara direkt besläktade med Kung Salomon.

Om ni söker runt på internet kan ni hitta mer om detta, vad jag skrev är den mycket förkortade versionen.

På torsdag åker jag. Vad som kan förväntas av denna blogg är ett något annorlunda koncept än tidigare. Jag kommer att inrikta mig desto mer på mina två favoritämnen: historia och sociologi. Jag kommer att använda denna blogg snarare som ett forum för att vädra spekulationer och tankar än en reseberättelse. Givetvis kommer jag nog inte kunna hålla mig från att berätta om somliga möten, men mitt mål är att bilda en klar uppfattning om den etiopiska kulturen och hur den har uppstått.

Jag önskar er god läsning!


En av många kyrkor i Lalibela, ä.k. det nya Jerusalem.


Haile Selassie, landets forna kejsare.

RSS 2.0