Till bergen

Dag 10, 11 och 12. Gränsövergången.

 

Vi hade två ganska intensiva resedagar för att ta oss från Shiraz till Kapan i södra Armenien. Först så flög vi inrikes mellan Shiraz och Tabriz. Som ett resultat av internationella sanktioner mot Iran så flög vi ett trettiofem år gammalt plan mellan städerna. För att kompensera för eventuella säkerhetsrisker så bjöd de på mat p på planet, kebab med ris. Jag har skrivit det förr, det är spännande att passera gränser och snart skulle vi passera den mellan Armenien och Iran.

 

Men innan jag ger mig in på det så är det värt att nämna ett par ord om Tabriz. Till skillnad från övriga Iran så är befolkningen i Tabriz turkfolk, närmare bestämt azerer. Faktiskt så bor det nästan dubbelt så många azerer i Iranska Azerbajdjan än i landet med samma namn. Där var jag i somras förra året. För den som är beläst på geopolitik i regionen så förstår den att relationerna kan vara spända. Armenien och Azerbajdjan är sedan 1990 i krig med varandra om utbrytarregionen Nagorno-Karabakh. Det går inte att resa in i Armenien från Azerbajdjan, men det gör det från Iran, vilket kan te sig lustigt i och med den delen av Iran som gränsar mot Armenien är just iranska Azerbajdjan.

 

Nåväl, jag ska inte tråka ut er med politiska utläggningar om regionala konflikter i Kaukasiens berg. Vi kom fram sent till Tabriz och hittade ett billigt hotell. Det var första natten med privat rum. Mitt rum hade säkert fyra meter upp till taket där det hängde en enslig och ensam glödlampa i en lång sladd. Mellan sprickorna i taket hade möglet börjat tränga sig fram. Det var inget vackert rum, men vad gjorde det. Det var mitt eget. Jag somnade gott och vi vaknade upp tidigt.

 

Det tog oss cirka tre timmar att ta oss till den ödsliga gränsposteringen. På vägen åkte vi längs floden som först avskärmar Iran från den azeriska enklaven Naxcivan och sedan Armenien, därefter Nagorno-Karabakh. Vi tog oss över gränsen utan några större besvär. Som alltid i sådana här länder är systemen löjligt överbyråkratiska. Förra gången jag åkte in i Armenien blev jag förhörd på min vistelse i Azerbajdjan, men denna gången vred och vände de bara på passet.

 

Skillnaderna länderna emellan var slående. Så fort vi var över på den armeniska sidan så var det kvinnliga gränsvakter som visade håret och alkoholreklamen var överallt. Jag förhanlade taxipriset med ett gäng män som verkade ha slagit ihop sig i en kartell. Det gick inte att förhandla ner priset. Men då kom räddningen, en gammal gubbe med sovjetiska fängelsetatueringar och ett brokigt utseende. Han hyste in oss i sin gamla orangea Lada och bjöd på konjak och vodka.

 

Vi hade inte mycket annat till val än att dricka. Han tillät inget annat. Jag försökte att bara smutta lite försynt för att bibehålla mitt så gott som nyktra leverne från Iran. Jag och föraren började snart bråka över diverse saker. Han hade vad man kan kalla ett jävla humör. Inte förstod han engelska och envisades med att skrika dumheter. Jag var hetlevrad i stunden och skrek tillbaka. Konflikten nådde sin topp när jag ville att han skulle stanna bilen så att jag kunde ta en bild på de oförglömligt vackra bergen, varav han svarade med att ta min guidebok och försöka kasta ut den ur fönstret.

 

Till sist ville vi bara bli av med honom och bad honom stanna vid första bästa ställe. Han vägrade. Vi ville ta en annan taxi. Han fortsatt vägrade i tron om att han förlorade en kund till en annan förare. Vad jag än sade så vägrade han att släppa av oss i och med han visste att vi egentligen ville till Goris, inte Kapan. Jag lyckades till slut övertyga honom att min intention inte var att åka vidare, utan att övernatta i Kapan. Då stannade han till vid ett litet bed & breakfast längs vägen där han trängde sig på.

 

Sprit och mat dukades fram i mängder. Jag började bli desperat att bli av med gubbjäveln, men lyckades inte att slänga ut honom. Till sist så tittade jag och hotellvärdinnan på varandra och genom denna korta ögonkontakt gjorde vi upp en plan. Jag skulle låtsas betala för hotellet, så skulle han sticka. Hennes plan var kanske snarare att jag skulle övernatta på hotellet för att kunna bli av med honom. Båda fick som vi ville, men det gjorde inte så mycket. Det var ett mysigt ställe. De serverade oss trots allt både mat och alkohol, samtidigt så var väldigt avslappnat. Ett välbehövligt stopp.

 

Värt att nämna är ett par ord om de armeniska bergen. Till skillnad från Irans ofta kala ökenlandskap, där brunröda stenar och berg får en att sakna grönska, så är det armeniska landskapet fyllt med färger. De högsta bergstopparna är ännu snötäckta och de lägre kryllar av liv. Man vaknar upp på morgonen och lyssnar till fåglarnas skönhetssång medan solen sakta kryper upp bakom bergstopparna. Körsbärsträdens vitarosa blommor gör bergsslätterna romantiska. Dofterna som kommer med lövskogens första grönska får en att aldrig vilja lämna landet.

 

Idag sitter jag i Nagorno-Karabakh, men mer om den saken imorgon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0