På gränsen till limbo

Dag 13 och 14. Nagorno-Karabakh.

 

Nagorno-Karabakh är en sådan plats som man tror att man aldrig kommer tillbaka till. En sådan plats som ligger i minnet och när någon pratar om utbrytarstater eller krigen i Kaukasus så kommer du att kunna säga "jag har varit där". För den orädde resenären är denna lilla utbrytarrepublik tillsynes det perfekta skrytet.

 

Det är å andra sidan inte varför jag kom tillbaka till Nagorno-Karabakh. Väl där så är det inte mycket att skryta över i och med det vardagliga livet är som på vilken annan plats som helst, förutom med ett större kollektivt minne över de blodiga krig som ägde rum för cirka tjugofem år sedan. Detta minne definierar befolkningen till stor del och det väcks till liv med jämna mellanrum. Senast i april förra året var det gränskrig mellan Azerbajdzjan och Nagoro-Karabakh igen. I svensk media bekräftades ett tjugotal döda. Enligt lokala källor, biståndsorganisationer, så rörde det sig snarare om hundratals.

 

Jag vill egentligen inte skriva om krig och elände. Jag vill skriva om vänligheten i bergen, om kyrkorna i bergen och om det vardagliga livet. Men det är svårt att nämna Nagorno-Karabakh utan att säga något om utbrytarstatens historia.

 

Vid frigörelsen från Sovjetunionen så bröt ett krig ut mellan Armenien och Azerbajdjan kring Nagorno-Karabakh. Tre fjärdedelar av befolkningen var armenier och en fjärdedel azerer. Nagorno-Karabakh som region tillhörde, till följd av Stalins politik, Azerbajdzjan vilket gjorde att Armenien inte hade rättsligt anspråk på den. Ett fyra år långt och mycket blodigt krig bröt ut. Det slutade i vapenstillestånd 1994 och samtidigt så deklarerade Nagorno-Karabakh självständighet. Föga förvånande var det inget land som erkände utbrytarstaten.

 

Idag så fungerar Nagorno-Karabakh som en självstyrande satelitstat under Armenien. Man äger medborgarskap i Armenien, men har en egen regering i Nagorno-Karabakh. De flesta välfärdssystem är väl integrerade med den armeniska staten. Man kan inte åka in i Nagorno-Karabakh från något annat håll än från Armenien. Väl inne i landet får man köpa ett visum för femtio kronor. Det är sannolikt mest en procedur för att de vill hålla koll på vilka utlänningar som vistas vid fall av att något ska hända.

 

Nagorno-Karabakh är en sammansättning av ord från tre olika språk. Nagorno betyder "svart(a)" på armeniska, kara betyder "berg" på azeriska och bakh betyder "trädgård" på persiska. Det är sannerligen svarta bergsträdgårdar. Bergen är upp emot tretusen meter över havet och längs dess sluttningar kryllar det av liv. Vid den här tiden på året blommar körsbärsträden som bomullstussar. Det är som små vita och rosa bollar. Mellan dem blommar smörblommor och andra sorter som jag inte ens vet vad de heter.

 

Det bor knappt hundrafemtiotusen människor i regionen och de flesta bor i huvudstaden. Längs den azeriska gränsen är det bördigt slättland som knappt används. Man ser övergivna och förstörda byar. Risken att flytta dit är större än vinsten.

 

Med detta i åtanke så är det fascinerande vänlighet istället för missunsamhet man möts av, eller så är det kanske just därför som man som västerlänning blir väl bemött. Det är en genuin värme som människorna för in en i. När vi kom fram till vårt vandrarhem blev vi inhysta i grannens hus och därefter bjöds det på mat och vin. Mannen i familjen fyllde på mitt vinglas tills petflaskan var tom, så det var med viss berusning som vi åkte upp till den gamla huvudstaden, Shushi.

 

Shushi ligger vackert belägen på ett bergsmassiv. Det är en enastående utsikt. Gatorna är så gott som tomma i staden och det är märkbart att större delen av befolkningen har flyttat ner till huvudstaden, Stepanakart. Därför står de flesta av stadens sovjetiska höghus tomma. Men om man går mot bergskanten så möts man av, liksom överallt i Nagorno-Karabakh, av enastående utsikter.

 

På kvällen träffade vi en amerikan-armenier som bor i Stepanakert. Han arbetar för en biståndsorganisation som har som mål att röja undan minor och annat otyg som ligger i marken. Han berättade att det i princip bara finns två biståndsorganisationer i Nagorno-Karabakh, varav Röda korset är den andra. Faktiskt så är min arbetsgivare, Röda korset, ofta en nyckel till att bygga relationer. Det finns en stor respekt för organisationen i Nagorno-Karabakh. De arbetar med sjukvården vid fronten och familjeåterförening av soldater. Det gör att när jag berättar om mitt yrke så bjuds det på mat och vin.

 

Lustigt nog så känner jag en ganska stark samhörighet till Stepanakert. I mycket påminner gästfriheten om den jag upplevt i Shillong i nordöstra Indien. Det förefallit väldigt naturligt att delta i diskussioner och bli bjuden av människor. Kanske är det just därför som jag tycker om Armenien så mycket. Det är ett land som jag gärna återvänder till. Ett land som jag kan tänka mig att vistas i en längre tid.

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0