I Ararats skugga

Dag 15 och 16. Jerevan.

 

Det är alltid svårt att avsluta en resa som denna. En resa där man är så intensivt på resande fot, tar in så många intryck och möter så många människor som alla ska göra sitt avtryck. De första resorna jag var ute på var allra svårast att avsluta. De medförde alltid ett mörker som jag inte visste hur jag skulle bli av med. Det mörkret har blivit något lättare att hantera nu. Kanske just därför att jag vet att jag tar med mig något hem efter varje resa. En ny livslust, en ny livsglädje, men också en stark vilja att förändra min vardag.

 

Jerevan kan vara den perfekta staden att avsluta en sådan här resa i. Det är en kosmopolitisk stad, samtidigt som den är avslappnad. Det är mängder med gågator som pryds av caféer och vinbarer. Det är något kontinentalt över staden, där män delar en flaska vin på hippa caféer och kvinnor som alla klär sig som om Jerevan vore det nya Paris. Berget Ararats skugga bär upp stadens stolthet med stor respekt. Att inte fler resetidningar och festsuktande ungdomar har upptäckt Jerevan är för mig ett mysterium. I Kaukasien talas det desto mer om Tbilisi och Baku som båda städerna visserligen har viss charm, men i mitt tycke inte är i närheten av Jerevans skönhet.

 

Om ni har läst mina tidigare inlägg så förstår ni att det finns ett stort gap mellan Jerevan och övriga Armenien. Huvudvägen som går från norr till söder är tvåfilig och fylld med gropar vilket gör att bilarna i långsam fart får sicksacka sig fram. Det talas knappt ett ord engelska utanför Jerevan. Städerna är mycket mindre och det finns en viss känsla av att det är Sovjetunionens bortglömda hörn. Det går inte att jämföra med Jerevans puls.

 

Det är lätt att bli rödvinsalkoholist i staden när man i eftermiddagssolen går mellan vinbarerna. Ömsomt tänker jag på resan som varit och ömsomt njuter jag bara av stunden. Jag tänker också på de livsval som jag vill göra när jag kommer hem, men kommer väl inte så långt i tankarna. Jag tänker på det armeniska folkmordet som skedde 1915 där mellan sexhundratusen och en miljon människor dog och förundras återigen av hur vänligt och öppet Armenien är trots den trängdhet som landet känner mellan Turkiet och Azerbajdjan. Folksjälen låter sig inte rubbas över geopolitiska bekymmer.

 

Det var gott att äta något annat än grillspett, ris och grönsaksröror när vi kom till Jerevan. Det levande restauranglivet bjuder på ett bra utbud av vällagade rätter. Under resan är det just det ovanstående som vi har ätit mest. Delvis därför att det är billigare och delvis att det är just vad man verkar äta mest i både Iran och Armenien. Faktiskt så har maten varit det enda jag varit något besviken på i Iran, just därför att den har varit så likriktig.

 

Hur som helst så är denna resan, trots att den inte varit så lång, en av de resor som jag känner mig mest berörd av.  Berörd på så vis att jag har haft tid att reflektera. Det också ha att göra med det terrorattentat som skedde i Stockholm bara dagar innan jag åkte. Jag åkte innan jag hade hunnit ta mig an mitt eget trauma från attacken vilket har gjort att denna resan har fått mig att tänka djupa tankar om mänsklig godhet och ondska. Det låter klyshigt, men det är väl just det som är min roll som filosofisk resebloggare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0