I Ararats skugga

Dag 15 och 16. Jerevan.

 

Det är alltid svårt att avsluta en resa som denna. En resa där man är så intensivt på resande fot, tar in så många intryck och möter så många människor som alla ska göra sitt avtryck. De första resorna jag var ute på var allra svårast att avsluta. De medförde alltid ett mörker som jag inte visste hur jag skulle bli av med. Det mörkret har blivit något lättare att hantera nu. Kanske just därför att jag vet att jag tar med mig något hem efter varje resa. En ny livslust, en ny livsglädje, men också en stark vilja att förändra min vardag.

 

Jerevan kan vara den perfekta staden att avsluta en sådan här resa i. Det är en kosmopolitisk stad, samtidigt som den är avslappnad. Det är mängder med gågator som pryds av caféer och vinbarer. Det är något kontinentalt över staden, där män delar en flaska vin på hippa caféer och kvinnor som alla klär sig som om Jerevan vore det nya Paris. Berget Ararats skugga bär upp stadens stolthet med stor respekt. Att inte fler resetidningar och festsuktande ungdomar har upptäckt Jerevan är för mig ett mysterium. I Kaukasien talas det desto mer om Tbilisi och Baku som båda städerna visserligen har viss charm, men i mitt tycke inte är i närheten av Jerevans skönhet.

 

Om ni har läst mina tidigare inlägg så förstår ni att det finns ett stort gap mellan Jerevan och övriga Armenien. Huvudvägen som går från norr till söder är tvåfilig och fylld med gropar vilket gör att bilarna i långsam fart får sicksacka sig fram. Det talas knappt ett ord engelska utanför Jerevan. Städerna är mycket mindre och det finns en viss känsla av att det är Sovjetunionens bortglömda hörn. Det går inte att jämföra med Jerevans puls.

 

Det är lätt att bli rödvinsalkoholist i staden när man i eftermiddagssolen går mellan vinbarerna. Ömsomt tänker jag på resan som varit och ömsomt njuter jag bara av stunden. Jag tänker också på de livsval som jag vill göra när jag kommer hem, men kommer väl inte så långt i tankarna. Jag tänker på det armeniska folkmordet som skedde 1915 där mellan sexhundratusen och en miljon människor dog och förundras återigen av hur vänligt och öppet Armenien är trots den trängdhet som landet känner mellan Turkiet och Azerbajdjan. Folksjälen låter sig inte rubbas över geopolitiska bekymmer.

 

Det var gott att äta något annat än grillspett, ris och grönsaksröror när vi kom till Jerevan. Det levande restauranglivet bjuder på ett bra utbud av vällagade rätter. Under resan är det just det ovanstående som vi har ätit mest. Delvis därför att det är billigare och delvis att det är just vad man verkar äta mest i både Iran och Armenien. Faktiskt så har maten varit det enda jag varit något besviken på i Iran, just därför att den har varit så likriktig.

 

Hur som helst så är denna resan, trots att den inte varit så lång, en av de resor som jag känner mig mest berörd av.  Berörd på så vis att jag har haft tid att reflektera. Det också ha att göra med det terrorattentat som skedde i Stockholm bara dagar innan jag åkte. Jag åkte innan jag hade hunnit ta mig an mitt eget trauma från attacken vilket har gjort att denna resan har fått mig att tänka djupa tankar om mänsklig godhet och ondska. Det låter klyshigt, men det är väl just det som är min roll som filosofisk resebloggare.


På gränsen till limbo

Dag 13 och 14. Nagorno-Karabakh.

 

Nagorno-Karabakh är en sådan plats som man tror att man aldrig kommer tillbaka till. En sådan plats som ligger i minnet och när någon pratar om utbrytarstater eller krigen i Kaukasus så kommer du att kunna säga "jag har varit där". För den orädde resenären är denna lilla utbrytarrepublik tillsynes det perfekta skrytet.

 

Det är å andra sidan inte varför jag kom tillbaka till Nagorno-Karabakh. Väl där så är det inte mycket att skryta över i och med det vardagliga livet är som på vilken annan plats som helst, förutom med ett större kollektivt minne över de blodiga krig som ägde rum för cirka tjugofem år sedan. Detta minne definierar befolkningen till stor del och det väcks till liv med jämna mellanrum. Senast i april förra året var det gränskrig mellan Azerbajdzjan och Nagoro-Karabakh igen. I svensk media bekräftades ett tjugotal döda. Enligt lokala källor, biståndsorganisationer, så rörde det sig snarare om hundratals.

 

Jag vill egentligen inte skriva om krig och elände. Jag vill skriva om vänligheten i bergen, om kyrkorna i bergen och om det vardagliga livet. Men det är svårt att nämna Nagorno-Karabakh utan att säga något om utbrytarstatens historia.

 

Vid frigörelsen från Sovjetunionen så bröt ett krig ut mellan Armenien och Azerbajdjan kring Nagorno-Karabakh. Tre fjärdedelar av befolkningen var armenier och en fjärdedel azerer. Nagorno-Karabakh som region tillhörde, till följd av Stalins politik, Azerbajdzjan vilket gjorde att Armenien inte hade rättsligt anspråk på den. Ett fyra år långt och mycket blodigt krig bröt ut. Det slutade i vapenstillestånd 1994 och samtidigt så deklarerade Nagorno-Karabakh självständighet. Föga förvånande var det inget land som erkände utbrytarstaten.

 

Idag så fungerar Nagorno-Karabakh som en självstyrande satelitstat under Armenien. Man äger medborgarskap i Armenien, men har en egen regering i Nagorno-Karabakh. De flesta välfärdssystem är väl integrerade med den armeniska staten. Man kan inte åka in i Nagorno-Karabakh från något annat håll än från Armenien. Väl inne i landet får man köpa ett visum för femtio kronor. Det är sannolikt mest en procedur för att de vill hålla koll på vilka utlänningar som vistas vid fall av att något ska hända.

 

Nagorno-Karabakh är en sammansättning av ord från tre olika språk. Nagorno betyder "svart(a)" på armeniska, kara betyder "berg" på azeriska och bakh betyder "trädgård" på persiska. Det är sannerligen svarta bergsträdgårdar. Bergen är upp emot tretusen meter över havet och längs dess sluttningar kryllar det av liv. Vid den här tiden på året blommar körsbärsträden som bomullstussar. Det är som små vita och rosa bollar. Mellan dem blommar smörblommor och andra sorter som jag inte ens vet vad de heter.

 

Det bor knappt hundrafemtiotusen människor i regionen och de flesta bor i huvudstaden. Längs den azeriska gränsen är det bördigt slättland som knappt används. Man ser övergivna och förstörda byar. Risken att flytta dit är större än vinsten.

 

Med detta i åtanke så är det fascinerande vänlighet istället för missunsamhet man möts av, eller så är det kanske just därför som man som västerlänning blir väl bemött. Det är en genuin värme som människorna för in en i. När vi kom fram till vårt vandrarhem blev vi inhysta i grannens hus och därefter bjöds det på mat och vin. Mannen i familjen fyllde på mitt vinglas tills petflaskan var tom, så det var med viss berusning som vi åkte upp till den gamla huvudstaden, Shushi.

 

Shushi ligger vackert belägen på ett bergsmassiv. Det är en enastående utsikt. Gatorna är så gott som tomma i staden och det är märkbart att större delen av befolkningen har flyttat ner till huvudstaden, Stepanakart. Därför står de flesta av stadens sovjetiska höghus tomma. Men om man går mot bergskanten så möts man av, liksom överallt i Nagorno-Karabakh, av enastående utsikter.

 

På kvällen träffade vi en amerikan-armenier som bor i Stepanakert. Han arbetar för en biståndsorganisation som har som mål att röja undan minor och annat otyg som ligger i marken. Han berättade att det i princip bara finns två biståndsorganisationer i Nagorno-Karabakh, varav Röda korset är den andra. Faktiskt så är min arbetsgivare, Röda korset, ofta en nyckel till att bygga relationer. Det finns en stor respekt för organisationen i Nagorno-Karabakh. De arbetar med sjukvården vid fronten och familjeåterförening av soldater. Det gör att när jag berättar om mitt yrke så bjuds det på mat och vin.

 

Lustigt nog så känner jag en ganska stark samhörighet till Stepanakert. I mycket påminner gästfriheten om den jag upplevt i Shillong i nordöstra Indien. Det förefallit väldigt naturligt att delta i diskussioner och bli bjuden av människor. Kanske är det just därför som jag tycker om Armenien så mycket. Det är ett land som jag gärna återvänder till. Ett land som jag kan tänka mig att vistas i en längre tid.

 

 

 

 


Till bergen

Dag 10, 11 och 12. Gränsövergången.

 

Vi hade två ganska intensiva resedagar för att ta oss från Shiraz till Kapan i södra Armenien. Först så flög vi inrikes mellan Shiraz och Tabriz. Som ett resultat av internationella sanktioner mot Iran så flög vi ett trettiofem år gammalt plan mellan städerna. För att kompensera för eventuella säkerhetsrisker så bjöd de på mat p på planet, kebab med ris. Jag har skrivit det förr, det är spännande att passera gränser och snart skulle vi passera den mellan Armenien och Iran.

 

Men innan jag ger mig in på det så är det värt att nämna ett par ord om Tabriz. Till skillnad från övriga Iran så är befolkningen i Tabriz turkfolk, närmare bestämt azerer. Faktiskt så bor det nästan dubbelt så många azerer i Iranska Azerbajdjan än i landet med samma namn. Där var jag i somras förra året. För den som är beläst på geopolitik i regionen så förstår den att relationerna kan vara spända. Armenien och Azerbajdjan är sedan 1990 i krig med varandra om utbrytarregionen Nagorno-Karabakh. Det går inte att resa in i Armenien från Azerbajdjan, men det gör det från Iran, vilket kan te sig lustigt i och med den delen av Iran som gränsar mot Armenien är just iranska Azerbajdjan.

 

Nåväl, jag ska inte tråka ut er med politiska utläggningar om regionala konflikter i Kaukasiens berg. Vi kom fram sent till Tabriz och hittade ett billigt hotell. Det var första natten med privat rum. Mitt rum hade säkert fyra meter upp till taket där det hängde en enslig och ensam glödlampa i en lång sladd. Mellan sprickorna i taket hade möglet börjat tränga sig fram. Det var inget vackert rum, men vad gjorde det. Det var mitt eget. Jag somnade gott och vi vaknade upp tidigt.

 

Det tog oss cirka tre timmar att ta oss till den ödsliga gränsposteringen. På vägen åkte vi längs floden som först avskärmar Iran från den azeriska enklaven Naxcivan och sedan Armenien, därefter Nagorno-Karabakh. Vi tog oss över gränsen utan några större besvär. Som alltid i sådana här länder är systemen löjligt överbyråkratiska. Förra gången jag åkte in i Armenien blev jag förhörd på min vistelse i Azerbajdjan, men denna gången vred och vände de bara på passet.

 

Skillnaderna länderna emellan var slående. Så fort vi var över på den armeniska sidan så var det kvinnliga gränsvakter som visade håret och alkoholreklamen var överallt. Jag förhanlade taxipriset med ett gäng män som verkade ha slagit ihop sig i en kartell. Det gick inte att förhandla ner priset. Men då kom räddningen, en gammal gubbe med sovjetiska fängelsetatueringar och ett brokigt utseende. Han hyste in oss i sin gamla orangea Lada och bjöd på konjak och vodka.

 

Vi hade inte mycket annat till val än att dricka. Han tillät inget annat. Jag försökte att bara smutta lite försynt för att bibehålla mitt så gott som nyktra leverne från Iran. Jag och föraren började snart bråka över diverse saker. Han hade vad man kan kalla ett jävla humör. Inte förstod han engelska och envisades med att skrika dumheter. Jag var hetlevrad i stunden och skrek tillbaka. Konflikten nådde sin topp när jag ville att han skulle stanna bilen så att jag kunde ta en bild på de oförglömligt vackra bergen, varav han svarade med att ta min guidebok och försöka kasta ut den ur fönstret.

 

Till sist ville vi bara bli av med honom och bad honom stanna vid första bästa ställe. Han vägrade. Vi ville ta en annan taxi. Han fortsatt vägrade i tron om att han förlorade en kund till en annan förare. Vad jag än sade så vägrade han att släppa av oss i och med han visste att vi egentligen ville till Goris, inte Kapan. Jag lyckades till slut övertyga honom att min intention inte var att åka vidare, utan att övernatta i Kapan. Då stannade han till vid ett litet bed & breakfast längs vägen där han trängde sig på.

 

Sprit och mat dukades fram i mängder. Jag började bli desperat att bli av med gubbjäveln, men lyckades inte att slänga ut honom. Till sist så tittade jag och hotellvärdinnan på varandra och genom denna korta ögonkontakt gjorde vi upp en plan. Jag skulle låtsas betala för hotellet, så skulle han sticka. Hennes plan var kanske snarare att jag skulle övernatta på hotellet för att kunna bli av med honom. Båda fick som vi ville, men det gjorde inte så mycket. Det var ett mysigt ställe. De serverade oss trots allt både mat och alkohol, samtidigt så var väldigt avslappnat. Ett välbehövligt stopp.

 

Värt att nämna är ett par ord om de armeniska bergen. Till skillnad från Irans ofta kala ökenlandskap, där brunröda stenar och berg får en att sakna grönska, så är det armeniska landskapet fyllt med färger. De högsta bergstopparna är ännu snötäckta och de lägre kryllar av liv. Man vaknar upp på morgonen och lyssnar till fåglarnas skönhetssång medan solen sakta kryper upp bakom bergstopparna. Körsbärsträdens vitarosa blommor gör bergsslätterna romantiska. Dofterna som kommer med lövskogens första grönska får en att aldrig vilja lämna landet.

 

Idag sitter jag i Nagorno-Karabakh, men mer om den saken imorgon.


Bakom moralen

Dag 9. Shiraz.

 

Iran har varit en ny upplevelse för mig på många vis. Delvis har jag märkt av moralpolitikens både positiva och negativa inverkan. Positiva på det viset att jag känner en sorts själslig återuppfödelse och negativa på så sätt att jag märker av en genomgripande frustration hos ungdomen som unisont beklagar sig över det teokratiska förtrycket.

 

För min del har denna tio dagar långa vistelse varit nyttig. Jag har inte varit så ren i varken själ eller tankar sedan jag var tolv. Jag har känt en absolut närvaro i de flesta stunder. Jag har kunnat föra mig väl i konversationer, tagit bra beslut i resandet och njutit av sunda tankegångar. Jag har varit närvarande i mig själv på ett sätt som jag saknat mycket länge. Jag tror att det är en kombination av min egen längtan efter själslig frihet och moralpolitikens effekter.

 

Jag vill inte dyrka moralpolitiken på något vis. Den går emot allt jag tror på. Den tvingar människor att bete sig och föra sig på ett sätt som den religiösa eliten har bestämt sig för. Säkert är det många som stöttar den. Samtidigt så är det oundvikligt att det uppstår ett motstånd mot sådan politik. Motståndet yttrar sig inte nödvändigtvis i folkskliga demonstrationer, utan den kan yttra sig i situations- och rumsbaserade, ibland tillfälliga, beteenden.

 

Jag skickade Henrik till frisören. Han behövde få sig en klippning. Väl där inne möttes vi av ett tjog killar i vår egen ålder. Alla tränade uppenbart på det intilliggande gymmet vilket man kunde se på deras muskulösa överarmar. Frisören höll på att bli färdig med en kund. Han klippte med perfekt noggrannhet och var mycket mån om frisyren skulle vara precis som han ville. Hela hans kropp, ut i fingerspetsarna, förde sig på så vis att man snabbt insåg att detta var en yrkesman. Frisörsalongen var ett mötesrum för dessa unga män som alla visade en stor fåfänga.

 

Medan frisören tog sig an Henriks frisyr så pratade jag med de andra i rummet. De vanliga frågorna, så som var jag kommer från, mitt namn och vad jag jobbar med kom på tal, men när de började känna sig mer bekväma gick de in på mina alkoholvanor och hur många nattklubbar det finns i Stockholm. "Tycker du mest om whisky eller vodka?" frågade de mig intresserat. Jag svarade att en go whisky sitter väl alltid fint i kistan, men att jag visst föredrar vin eller bara en öl.

 

En till person kom in i salongen. Han hade på sig välvårdade kläder i blå nyans, och en lite för öppen skjorta. Personligen kan jag acceptera att man har öppet de två översta knapparna om det är varmt, men när man närmar sig tredje knappen så ger det ett trist intryck. "Vår regering är piss" sade han och fortsatte "här får vi inte göra någonting och om vi ska resa utomlands så måste vi ansöka om lov".

 

Tidigare på dagen hade vi varit i en Shirazs berömda parker. Det var säkert trettiofem grader varmt och det var svalkande att sätta sig under ett träd. Runtomkring kryllade det av kärlekspar som höll handen, gnuggade sina ansikten mot varandra utan att kyssas och lutade sig mot varandra. Det var en kärleksfull stämning. Men utifrån moralpolitikens premisser strikt förbjuden. Jag betvivlar att moralpolisen inte känner till vad som försiggår i parken, men jag kan bara spekulera i varför den inte ingriper i detta så kallade moraliska förfall. Mitt intryck är att parken användes på samma sätt som nattklubbar och för den delen "Tinder" används i Sverige: för att träffa nya partners.

 

På kvällen, efter klippningen, gick vi till en restaurang varav jag på skämt bad om ett glas rödvin. Vi blev snabbt inhysta i ett eget rum, där värden stängde dörrarna. Han gick iväg och hämtade två ståtliga glas hembrygt vin. Han fnittrade och berättade hur han till producerade vinet. Han var märkbart stolt. Ruset slog till ganska snabbt. Vi var tvungna att dricka vinet snabbt i och med det är olagligt. Vi hade inte heller ätit under dagen och fått mängder med sol. Nu var klockan nästan tio på kvällen. Vi blev gladlynta och livet kom tillbaka till våra kroppar när vi sjöng svenska sånger.

Det var sannerligen en dag av tydligt motstånd mot den rådande moralpolitiken. Detta motstånd ser man varje dag och på många platser.

 

Värt att nämna är att vi under förmiddagen besökte Perspepolis. Ett 2500 år gammalt världsarv som byggdes av dåtidens kungar, Darius, Xerxes och ett gäng andra storheter. Det plundrades och förstördes sedermera av Alexander den store. Det är ett stort palats som på sin tid förmodligen var väldigt imponerande. Idag är det mest ruiner, men nog så fascinerande när man föreställer sig hur det en gång såg ut.

 

Över och out. Nu drar vi till Armenien och de svarta bergen, Nagorno-Karabakh. Men först ett stopp i Iranska Azerbajdjans huvudort, Tabriz.  


RSS 2.0