Världens vackraste stad

Dag 4 och 5. Esfahan

 

Det sägs att Esfahan är världens vackraste stad. Det kan te sig som ett underligt uttalande för dig som gått längs boulevarderna i Paris eller sökt dig genom de trånga gränderna i Lisabon. Esfahan lär inte göra den skönhetssuktande besviken. Staden har det mesta man kan begära av en vacker stad. Broar som leder över floder, stora parker och gågator som möts runt ett gemytligt torg. Men det är nog inte det som gör Esfahan till världens vackraste stad, det är myllret av människor.

 

I vissa städer känner man livet pulsera. Det är som om stadens rytm bygger på århundranden av kulturarv som gått från generation till generation, men också historiens och nutidens inflyttningar. En stad med puls är den som kan förvalta det gamla samtidigt som den omfamnar det nya. Det är inte bara människor som utgör staden, det är också byggnaderna som man så varsamt har vårdat. Ibland kan en stad hamna i sorg över att ett träd ska fällas eller att kommunen tar ett beslut om att en gammal byggnad ska rivas och bytas ut mot nya.

 

Esfahan har allt det där och lite till. Pulsen i staden består av människorna som sitter i parkerna, på torgen och flanerar längs boulevarderna. Det sitter en stor grupp äldre damer som kokar te åt sig själva på en platsen och inte långt därifrån fnittrar ett gäng tonårstjejer åt killarna som står en bit ifrån. Bara sällan ser man kärleksparen närma sig varandra, men denna spänning som ligger i luften skapar en fascinerande dynamik. Den passar en plats som denna. Det gör platsen destomer romantisk.

 

Vi bodde på ett hotell som inte verkade ha varit redo för omvandlingen från billig iransk turism till backpackers. Rummen vätte mot en innergård med vackra träd, ett par bord med metallstolar och en liten fiskdamm i mitten. De tunna glasskivorna till dörrarna gjorde att allt som någon gjorde på innergården eller för den delen inne i rummen hördes över hela stället. Någon god nattssömn blev det som ni förstår inte tal om..

 

Det gjorde inte så mycket. När man både är på resande fot så tar inte energin slut så lätt. Tvärtom så ger resandet dig energi. Man fylls av livslust och glädjs åt alla de små ting som händer. Iranierna måste tycka att jag är tokig när jag tar bilder på de mest bisarra småsaker. Ibland försöker jag att lägga undan kameran för att bara leva i stunden. Vissa ögonblick behöver inte fångas bild.

 

Jag träffade några andra, en tyska och en polack. Jag och Henrik valde att dela på oss för dagen så att han kunde arbeta och jag kunde göra vad jag nu bäst gör. Vi tog bussen till ett berg som sades ha ett slott på toppen. Jag tittade på berget och insåg att det skulle bli en varm och svettig strapats. När vi väl var uppe så blickade jag ut över staden och såg ett tjockt gult moln hänga över staden. Trots smogen så var det en vacker vandring upp på berget.

 

På kvällen hade vi samlat på oss en anselig grupp människor för att njuta av folklivet på huvudtorget som kantras av en bazar och ett par mosaikprydda moskéer. Vi satt i gräset och pratade. Familjer roade sig med att handla, leka med vattnet i fontänen och åka häst och vagn runt torget.

 

Efteråt gick vi på en träningsuppvisning i zukhani, en klassisk iransk träningsform. Det är en grupp män som står i ring medan en ledare spelar på en trumma och sjunger i olika takter. Det finns en viss uppvisningsfaktor där de duktiga snurrar i ring snabbare än nybörjarna. Det såg ganska lustigt ut, men vad jag gillade är att det var ett brett spann av åldrar. Allt från unga vuxna till de som deltagit hela livet och var i pensionsåldern.

 

Jag somnade gott om kvällen. Jag hade träffat många människor och njutit av vad som kan vara en av världens behagligaste och vackraste städer. Imorgon åker jag, Henrik och tyskan, Maren, till öknen där vi kommer att vara på resande fot i två dagar innan vi når Yazd.   


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0