Som en rockartist i Tehran

Dag 2 och 3. Tehran.

 

Jag vaknade till att höra regnet smattra mot plåttaket utanför fönstret. Himlen var mörkgrå och det hängde en sur lukt av avgaser i luften. Jag tänkte på mina första nätter i Addis Abeba för ett par år sedan. En stad som vid första anlete förnimmer dig om mögel och leriga gator, men när du väl lär känna pulsen och staden visar en annan sida. En bättre sida. Jag hoppades på att Tehran skulle förvåna mig på samma sätt.

 

Vårt rum hade dåligt rosamålade väggar. Man kunde tydligt se penseldragen. Det var som om man fått slut på målarfärg men försökt att spä ut färgen så gott man kunde. Ljuset från rummets lampa blinkade ibland till. Sängarna var ganska gamla och slitna, men det vägdes upp av att rummen var välstädade. Det var fyllt med förväntansfulla backpackers som alla ställde samma frågor till varandra. Som det alltid är.

 

Vi bodde utanför stadskärnan, vart den nu är. Det var en lugn gata där alla husen såg ungefär likadana ut. Husen består av beigefärgade betongblock i fem till sex våningar. Ganska typiska för hur de ser ut i Mellanöstern och Nordafrika. Vi var tvungna att springa över en stor väg och promenera i rask takt i nästan tjugo minuter för att ta oss till tunnelbanestationen. Mängder med små butiker och verkstäder kantrade gatorna och man såg bilmekaniker ligga på rygg för att reparera bilarna. Bagarna skrek ut att nästa omgång bröd var färdigt. Det vimlade av vardagligt liv.

 

Teheran i sig är en ganska ful stad. Jag läste att man efter demonstrationerna för ett par år sedan började att planera staden annorlunda. Stora gator gjordes mindre. Staket sattes upp längs stora torg. Stadens yta att röra sig på krympte. Kvar blev istället gator med stora byggnader och bilar som puttrade ut avgaser i mängder. Stadskärnan framstod i regnet som en grå plats. Det vara bara första anblicken.

 

Vi gick förbi amerikanska ambassaden som 1979 störtades av en stor mobb. Man hade nu gjort om det till ett anti-imperialistiskt museum där bevis efter bevis visades upp på en övervakning som USA utförde i Iran. Förutom uppvisningsmaterialet så hade unga artister målat väggarna i anti-amerikanska karikatyrer och utanför fanns numera en liten park där affischer med anti-semitiska och anti-amerikanska motiv hade hängts upp. Detta museum var i all sin enkelhet ett tydligt ställningstagande mot västerländsk imperialism, ett hån mot USA.

 

Utan att vara expert så vill jag redogöra i korta drag för vad som kan ha föranlett detta västerländska förakt. Det blev tydligare när vi besökte ett annat museum, ett fängelse där man under Shahens tid torterade politiska fångar. Även där blev det mycket tydligt att det var något som inte stod rätt till. USA och Storbritannien samarbete efter andra världskriget för att få till stånd en statskupp i Iran med syfte att tillsätta en västvänligare ledare. Den gamla Shahen byttes ut mot den nya. Under hans tjugofem år vid makten förtrycktes politiska åsikter och överstatlighet utövades i stor grad. Väl på plats i Iran så gick det upp för mig hur stort förtrycket varit.

 

Med det sagt så är det fortfarande legitimt att kritisera nuvarande regeringen för liknande uttryck. Tänk att ett så vänligt land fått utstå så mycket smärta. För det är verkligen vänligt i Iran. Det märkte vi särskilt nästa dag då vi åkte upp till norra Teheran för en dagsutflykt i bergen.

 

Det var en mycket vackrare dag. Solen fyllde staden med värme och det märktes att människor började att fylla gatorna. Ungdomar flydde upp i bergen för att bara hänga. Ett fenomen som jag har sett i många länder. De tog med sig mängder med mat och grillade kebab över öppen eld. Vi skulle inte ha ätit innan vi började vår vandring. För väl uppe i bergen blev vi överrösta med mat och dryck. Givetvis alkoholfritt. Jag fick i mig någon sjaskig alkoholfri öl också. En stor besvikelse.

 

Det var en vacker vandring uppför berget. Längs hela vägen satt ungdomarna i grupper. Sjalen föll lätt nerför huvudet och där lät man den ligga. Kärlekspar lutade sig mot varandra och kände lite kroppslig närhet. Det är ovanligt i Iran. Det krävs att man kommer bort från den kollektiva moralens blickar för att kunna göra sådant. Det var en behaglig stämning. Vi blev stoppade överallt. Av ungdomar som ville bjuda på mat, prata eller bara ta bilder med oss. Jag har lärt mig att mina blåa ögon är nyckeln till många konversationer när jag reser, så jag försöker ha på mig solglasögon. Känner mig som en artist. Som Bono. Saknar bara sångrösten.

 

Uppe på berget var vi tvungna att vada genom en kall ström för att ta oss dit vi ville. Vi tog av oss byxorna och gick ner till några killar som hade gjort detsamma. De spelade poker och drack iransk whisky. Alkoholfri den också. Attans. De satt i kalsonger.  

Trackback
RSS 2.0