På resa igen

Dag 1. Istanbul

 

"Det var flera månader sedan som vi hade ett terrorattentat senast, så nu börjar turisterna komma tillbaka" sade värden på vårt vandrarhem när vi kom fram. Jag svarade med visst vemod att det kanske berodde på att terrordåd inte bara sker i Istanbul numera. Det har gått fyra dagar sedan jag var på Centralbadet på Drottninggatan för att hjälpa behövande. Jag hade försökt att samla mig och mina tankar under helgen för att ta vara på den där förväntan man har inför en resa. Den fanns inte där.

 

Köerna ringlade sig långa på flygplatsen i Istanbul. Det var kvavt. Föräldrar försökte trösta sina skrikande barn. Jag kände hur svetten rann nerför min rygg. Jag ville inte vara där. Jag ville inte vara i Istanbul. En man i fyrtioårsåldern stod bredvid mig i kön. Han tuggade frenetiskt på sitt tuggummi och var femte minut frustade han. Abstinensen efter en cigarett var svår. Han skulle åka till Konya för att ta hand om sin döende mor. En annan kvinna hade samma ärende. Vi blev båda stressade av mannens längtan efter nikotin. Men nog tog vi oss igenom kön.

 

Jag var i Istanbul för ett par år sedan. Det var innan flyktingkrisen, innan Erdogans vansinnesutspel och innan begynnelsen på en våg av terrordåd. Det blev snabbt en av mina favoritstäder i världen. Egentligen hade jag sett fram emot att komma tillbaka, och visst gjorde jag det ändå innerst inne även när jag lämnade flygplatsen tillsammans med min vän Henrik. Värden på vandrarhemmet berättade att det kommer färre turister till Istanbul för varje år som går. Han välkomnade oss varmt.

 

Känslan som jag burit med mig från Sverige tynade långsamt bort. Det var som om tiden i Istanbul blev slutet på mitt omedelbara behov av bearbetning av vad jag, vad Stockholm, var med om i fredags. När man är så långt borta från en händelse så blir det också lättare att stänga av sig från den. Vissa kallar det att fly, men om sanningen ska fram så har jag ofta använt resandet som en slags terapeutisk metod för att så att säga ta mig vidare. Det känns redan bättre.

 

Den gode Oleg tittade försiktigt mot vårt bord och funderade på om han skulle sätta sig. En annan snubbe vände sig mot honom och sade något på ryska. Förmodligen "kom hit och sätt dig". Det var midnatt. Vi satt på takterassen på vårt vandrarhem. Vi var ett gäng backpackers. Det var ganska kliché. Alla var lite för unga och lite för coola för sitt eget bästa.

 

Den gode Oleg stack ut ur gruppen. Inte för att han var särskilt mycket äldre, utan för hans person. Han kom från östra Ryssland, och då menar jag Östra Ryssland. Han berättade mellan de alldagliga backpackerkonversationerna som, med risk för att låta pretentiös, tråkar ut mig, att han reser själv eller med fru och barn över hela världen för att vandra. "Först vandrade jag hela Santiago de Compostella själv och sedan tog jag med min fru och barn och vandrade 120 kilometer". Han gjorde en rörelse vilket gjorde att man förstod att han hade ryggsäcken på ryggen och barnet på magen.

 

Det fascinerande med Istanbul är att samtidigt som staden lever ett eget liv så styrs den upp av en noggrann ordsamhet. Det är städare runt varje hörn och trädgårdsmästarna gör sitt bästa för att grönskan ska vara tyglad. Det finns kaotiska gränder där kvinnor i sjal trängs för att köpa grönsaker och caféer där välklädda par ser varandra djupt in i ögonen medan de skålar sina vinglas. Samtidigt som staden är kosmopolitisk så är den också traditionell. Medborgarna kan enkelt gå från ett kvarter till nästa för att helt klä om. Metaforiskt talat.

 

Jag är nu redo för att ta mig an Iran och den förväntan som jag hoppades ta med mig till Istanbul har jag istället byggt upp i Istanbul. I kväll bär det av till Teheran. Av allt jag har läst så ska Iran vara en av jordens vänligaste och vackra platser. Över and out.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0