På resa genom öknen

Dag 6, 7 och 8. Öknen och Yazd.

 

Det är alltid något speciellt med att åka till en öken. Landskapet är kargt, små buskar tränger sig upp mellan stenar och sand och varje vindpust skapar en virvel av damm. Solned- och soluppgångarna lyser starkare än på andra platser. Lika fort som att kylan kryper inpå dig när solen går ner så värms dina kinder av strålarna när den går upp. Och stjärnhimlen ska vi inte ens tala om.

 

Jag övernattade i öknen i Israel en gång. Den gången hade jag köpt ett tält för något mindre än tvåhundra kronor. Jag hade inte några pengar att tala om. Taket bestod delvis av ett nät som man kan öppna och stänga. Jag minns att jag låg för mig själv. Jag hade bara kommit halvvägs till Eilat och var tvungen att ta beslutet att fortsätta med att lifta nästa dag. Det var det värt. Jag hade inget liggunderlag och kände varje hård sten under min rygg när jag låg i min sovsäck och tittade upp på natthimlen. Det var ett magiskt ögonblick.

 

Detsamma hoppades jag få uppleva i Iran. Men jag kommer tillbaka till den saken inom kort. Vår, min, Henriks och vår nyfunne vän Marens, ökenfärd började i staden Nain. Det är ett sorts vägskäl för vägarna mellan nordöstra Iran och södra Iran. Nain är känt för två saker, det ena är stadens persiska mattor och det andra är stadens uråldriga undervattensystem som förser jordbruket med vatten från bergen. Ett system som än idag används. Mattorna är till skillnad från andra persiska mattor mycket ljusare i färgen.

 

Här mötte vi en pistagenötsodlare som vinkade in oss till sin jordlott. Han kunde endast teckna med kroppen då han var döv. Med hela sin kropp beskrev denna seniga man med grova jordbrukarhänder sin livshistoria på ett engagerande och fascinerande vis. Av vad jag kunde förstå så hade som barn ramlat ner i en brunn och varit livlös för några ögonblick. Med hjärt- och lungräddning hade de pumpat ut vattnet från lungorna, men skadan han ådrog sig var dövhet.

 

Han visade runt oss bland träden, växterna och teknikerna han använde. Det var som om varje växt, varje träd, var hans vän. Han vidrörde dem med en kärleksfull hand när han pekade och visade entusiatisk på de små detaljerna. Han visade hur han odlade frön inne i träd så att det växte nya sorter ur de befintliga träden. Han visade hur han odlade, hur han skar träden och hur han vårdade jordmånen. Samtidigt så beklagade han sig över alla de olyckor som skett. Han släppte en sten i brunnen. Den föll i ett par sekunder och sedan hördes ett duns mot marken. Pistagenötsodlaren i Nain kan ha varit en av de mest mänskliga människor som jag träffat.

 

Vi spenderade två nätter i öknen och en natt i öknens huvudstad, Yazd. Vi bevittnade två solnedgångar och tre soluppgångar. Det var en intensiv resa då det saknades ordentlig kollektivtrafik och vi fick sova på tunna madrasser på golvet i olika hotell. Första natten var vi de enda gästerna i ett "karavansaray". Ett sorts hotell för handelsmän som numera används för resenärer. Jag bodde på ett i Azerbajdjan förra året också. Den andra natten sov vi på ett litet hotell bland sanddynorna vid världens ände. Den tredje natten sov vi på madrasser på ett tak till ett hotell i Yazd.

 

Att säga att sanddunorna var världens ände är att ta i. Vid världens ände fanns nämligen stora resegrupper bestående av tyskar, ett fint hotell med aircondition och vällagad mat som skulle behaga turisterna som nådde den lilla byn. Det var en oas där man runtomkring odlade sina grödor med grundvattnet som pumpades upp ur marken. Föreställ dig en oas, en sådan som du läst om i Tusen och en natt eller sett på Aladdin, så vet du hur det såg ut. Soluppgången som jag såg från en av sanddynorna klockan halv sju på morgonen fyllde själen med ro.

 

Vi tre kom väldigt bra överens. Maren som reste som ensam kvinna ville ha sällskap när hon tog sig in i öknen var mycket nöjd över att kunna åka med oss. Det var nog snarare så att hennes vilja att åka till öknen inspirerade oss att följa med. Man träffar nya människor när man reser på detta viset och lämnar dem när man inte längre kommer överens eller tröttnar på varandras sällskap. Vi hade nog kunnat resa med Maren under en längre tid än tre dagar.

 

Det var besvärligt att ta sig från den lilla byn till Yazd. Problemet var att det finns två vägar. Den ena vägen går via Nain medan den andra, som på kartan ser mer logisk ut, går rakt söderut från en stad som heter Khur till Yazd. Det var ju den vägen som vi ville ta. Vi anlände i Khur och undersökte våra möjligheter. Morgonbussen hade redan passerat och det fanns inga möjligheter att åka etappvis mellan byarna. Vi bestämde oss för att lifta.

 

Att lifta visade sig ganska snabbt vara omöjligt. Inte för att ingen stannade, utan för att alla stannade. Vi var snart omringade av män på motorcyklar som försökte att förklara det svåra i att ta sig till Yazd. Ortspolisen kom för att bistå oss med hjälp och stannade en bil som de så gott som tvingade in oss i. Den skulle bara ta oss till något hotell. Så fort polisen åkt iväg klev vi ut ur bilen igen för att fortsätta våra försök. Det gick bara inte. Till sist fick vi ge med oss när ortens engelskalärare fick tag på en bil till oss som kunde köra oss till Yazd för trehundrafemtio kronor. Det var ju tredhundra kilometer, så i Iran är det ett rimligt pris.

 

Slutkörda, dammiga och smutsiga anlände vi till ett hotell i Yazd. Det hade varit ett par långa dagar. Vi gick till ett hotell som förklarade för oss att det var fullbokat men att vi kunde sova på deras tak om vi så önskade. Vi gjorde så. Morgonen började klockan fem med att muezzin för stadens stora moské började sjunga ut böner. Dessa spred sig mellan minareterna i hela staden och snart var vi omringade av bönesång. Det var ett av de vackraste ögonblick som jag upplevt. Att hela staden fylldes med sång och det kändes som om vi var i centrum. Soluppgången var rofylld. Staden, fåglarna och katterna vaknade till liv av den. Allt såg vi från taket på detta hotell.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0