På resa genom öknen

Dag 6, 7 och 8. Öknen och Yazd.

 

Det är alltid något speciellt med att åka till en öken. Landskapet är kargt, små buskar tränger sig upp mellan stenar och sand och varje vindpust skapar en virvel av damm. Solned- och soluppgångarna lyser starkare än på andra platser. Lika fort som att kylan kryper inpå dig när solen går ner så värms dina kinder av strålarna när den går upp. Och stjärnhimlen ska vi inte ens tala om.

 

Jag övernattade i öknen i Israel en gång. Den gången hade jag köpt ett tält för något mindre än tvåhundra kronor. Jag hade inte några pengar att tala om. Taket bestod delvis av ett nät som man kan öppna och stänga. Jag minns att jag låg för mig själv. Jag hade bara kommit halvvägs till Eilat och var tvungen att ta beslutet att fortsätta med att lifta nästa dag. Det var det värt. Jag hade inget liggunderlag och kände varje hård sten under min rygg när jag låg i min sovsäck och tittade upp på natthimlen. Det var ett magiskt ögonblick.

 

Detsamma hoppades jag få uppleva i Iran. Men jag kommer tillbaka till den saken inom kort. Vår, min, Henriks och vår nyfunne vän Marens, ökenfärd började i staden Nain. Det är ett sorts vägskäl för vägarna mellan nordöstra Iran och södra Iran. Nain är känt för två saker, det ena är stadens persiska mattor och det andra är stadens uråldriga undervattensystem som förser jordbruket med vatten från bergen. Ett system som än idag används. Mattorna är till skillnad från andra persiska mattor mycket ljusare i färgen.

 

Här mötte vi en pistagenötsodlare som vinkade in oss till sin jordlott. Han kunde endast teckna med kroppen då han var döv. Med hela sin kropp beskrev denna seniga man med grova jordbrukarhänder sin livshistoria på ett engagerande och fascinerande vis. Av vad jag kunde förstå så hade som barn ramlat ner i en brunn och varit livlös för några ögonblick. Med hjärt- och lungräddning hade de pumpat ut vattnet från lungorna, men skadan han ådrog sig var dövhet.

 

Han visade runt oss bland träden, växterna och teknikerna han använde. Det var som om varje växt, varje träd, var hans vän. Han vidrörde dem med en kärleksfull hand när han pekade och visade entusiatisk på de små detaljerna. Han visade hur han odlade frön inne i träd så att det växte nya sorter ur de befintliga träden. Han visade hur han odlade, hur han skar träden och hur han vårdade jordmånen. Samtidigt så beklagade han sig över alla de olyckor som skett. Han släppte en sten i brunnen. Den föll i ett par sekunder och sedan hördes ett duns mot marken. Pistagenötsodlaren i Nain kan ha varit en av de mest mänskliga människor som jag träffat.

 

Vi spenderade två nätter i öknen och en natt i öknens huvudstad, Yazd. Vi bevittnade två solnedgångar och tre soluppgångar. Det var en intensiv resa då det saknades ordentlig kollektivtrafik och vi fick sova på tunna madrasser på golvet i olika hotell. Första natten var vi de enda gästerna i ett "karavansaray". Ett sorts hotell för handelsmän som numera används för resenärer. Jag bodde på ett i Azerbajdjan förra året också. Den andra natten sov vi på ett litet hotell bland sanddynorna vid världens ände. Den tredje natten sov vi på madrasser på ett tak till ett hotell i Yazd.

 

Att säga att sanddunorna var världens ände är att ta i. Vid världens ände fanns nämligen stora resegrupper bestående av tyskar, ett fint hotell med aircondition och vällagad mat som skulle behaga turisterna som nådde den lilla byn. Det var en oas där man runtomkring odlade sina grödor med grundvattnet som pumpades upp ur marken. Föreställ dig en oas, en sådan som du läst om i Tusen och en natt eller sett på Aladdin, så vet du hur det såg ut. Soluppgången som jag såg från en av sanddynorna klockan halv sju på morgonen fyllde själen med ro.

 

Vi tre kom väldigt bra överens. Maren som reste som ensam kvinna ville ha sällskap när hon tog sig in i öknen var mycket nöjd över att kunna åka med oss. Det var nog snarare så att hennes vilja att åka till öknen inspirerade oss att följa med. Man träffar nya människor när man reser på detta viset och lämnar dem när man inte längre kommer överens eller tröttnar på varandras sällskap. Vi hade nog kunnat resa med Maren under en längre tid än tre dagar.

 

Det var besvärligt att ta sig från den lilla byn till Yazd. Problemet var att det finns två vägar. Den ena vägen går via Nain medan den andra, som på kartan ser mer logisk ut, går rakt söderut från en stad som heter Khur till Yazd. Det var ju den vägen som vi ville ta. Vi anlände i Khur och undersökte våra möjligheter. Morgonbussen hade redan passerat och det fanns inga möjligheter att åka etappvis mellan byarna. Vi bestämde oss för att lifta.

 

Att lifta visade sig ganska snabbt vara omöjligt. Inte för att ingen stannade, utan för att alla stannade. Vi var snart omringade av män på motorcyklar som försökte att förklara det svåra i att ta sig till Yazd. Ortspolisen kom för att bistå oss med hjälp och stannade en bil som de så gott som tvingade in oss i. Den skulle bara ta oss till något hotell. Så fort polisen åkt iväg klev vi ut ur bilen igen för att fortsätta våra försök. Det gick bara inte. Till sist fick vi ge med oss när ortens engelskalärare fick tag på en bil till oss som kunde köra oss till Yazd för trehundrafemtio kronor. Det var ju tredhundra kilometer, så i Iran är det ett rimligt pris.

 

Slutkörda, dammiga och smutsiga anlände vi till ett hotell i Yazd. Det hade varit ett par långa dagar. Vi gick till ett hotell som förklarade för oss att det var fullbokat men att vi kunde sova på deras tak om vi så önskade. Vi gjorde så. Morgonen började klockan fem med att muezzin för stadens stora moské började sjunga ut böner. Dessa spred sig mellan minareterna i hela staden och snart var vi omringade av bönesång. Det var ett av de vackraste ögonblick som jag upplevt. Att hela staden fylldes med sång och det kändes som om vi var i centrum. Soluppgången var rofylld. Staden, fåglarna och katterna vaknade till liv av den. Allt såg vi från taket på detta hotell.

 

 


Världens vackraste stad

Dag 4 och 5. Esfahan

 

Det sägs att Esfahan är världens vackraste stad. Det kan te sig som ett underligt uttalande för dig som gått längs boulevarderna i Paris eller sökt dig genom de trånga gränderna i Lisabon. Esfahan lär inte göra den skönhetssuktande besviken. Staden har det mesta man kan begära av en vacker stad. Broar som leder över floder, stora parker och gågator som möts runt ett gemytligt torg. Men det är nog inte det som gör Esfahan till världens vackraste stad, det är myllret av människor.

 

I vissa städer känner man livet pulsera. Det är som om stadens rytm bygger på århundranden av kulturarv som gått från generation till generation, men också historiens och nutidens inflyttningar. En stad med puls är den som kan förvalta det gamla samtidigt som den omfamnar det nya. Det är inte bara människor som utgör staden, det är också byggnaderna som man så varsamt har vårdat. Ibland kan en stad hamna i sorg över att ett träd ska fällas eller att kommunen tar ett beslut om att en gammal byggnad ska rivas och bytas ut mot nya.

 

Esfahan har allt det där och lite till. Pulsen i staden består av människorna som sitter i parkerna, på torgen och flanerar längs boulevarderna. Det sitter en stor grupp äldre damer som kokar te åt sig själva på en platsen och inte långt därifrån fnittrar ett gäng tonårstjejer åt killarna som står en bit ifrån. Bara sällan ser man kärleksparen närma sig varandra, men denna spänning som ligger i luften skapar en fascinerande dynamik. Den passar en plats som denna. Det gör platsen destomer romantisk.

 

Vi bodde på ett hotell som inte verkade ha varit redo för omvandlingen från billig iransk turism till backpackers. Rummen vätte mot en innergård med vackra träd, ett par bord med metallstolar och en liten fiskdamm i mitten. De tunna glasskivorna till dörrarna gjorde att allt som någon gjorde på innergården eller för den delen inne i rummen hördes över hela stället. Någon god nattssömn blev det som ni förstår inte tal om..

 

Det gjorde inte så mycket. När man både är på resande fot så tar inte energin slut så lätt. Tvärtom så ger resandet dig energi. Man fylls av livslust och glädjs åt alla de små ting som händer. Iranierna måste tycka att jag är tokig när jag tar bilder på de mest bisarra småsaker. Ibland försöker jag att lägga undan kameran för att bara leva i stunden. Vissa ögonblick behöver inte fångas bild.

 

Jag träffade några andra, en tyska och en polack. Jag och Henrik valde att dela på oss för dagen så att han kunde arbeta och jag kunde göra vad jag nu bäst gör. Vi tog bussen till ett berg som sades ha ett slott på toppen. Jag tittade på berget och insåg att det skulle bli en varm och svettig strapats. När vi väl var uppe så blickade jag ut över staden och såg ett tjockt gult moln hänga över staden. Trots smogen så var det en vacker vandring upp på berget.

 

På kvällen hade vi samlat på oss en anselig grupp människor för att njuta av folklivet på huvudtorget som kantras av en bazar och ett par mosaikprydda moskéer. Vi satt i gräset och pratade. Familjer roade sig med att handla, leka med vattnet i fontänen och åka häst och vagn runt torget.

 

Efteråt gick vi på en träningsuppvisning i zukhani, en klassisk iransk träningsform. Det är en grupp män som står i ring medan en ledare spelar på en trumma och sjunger i olika takter. Det finns en viss uppvisningsfaktor där de duktiga snurrar i ring snabbare än nybörjarna. Det såg ganska lustigt ut, men vad jag gillade är att det var ett brett spann av åldrar. Allt från unga vuxna till de som deltagit hela livet och var i pensionsåldern.

 

Jag somnade gott om kvällen. Jag hade träffat många människor och njutit av vad som kan vara en av världens behagligaste och vackraste städer. Imorgon åker jag, Henrik och tyskan, Maren, till öknen där vi kommer att vara på resande fot i två dagar innan vi når Yazd.   


Som en rockartist i Tehran

Dag 2 och 3. Tehran.

 

Jag vaknade till att höra regnet smattra mot plåttaket utanför fönstret. Himlen var mörkgrå och det hängde en sur lukt av avgaser i luften. Jag tänkte på mina första nätter i Addis Abeba för ett par år sedan. En stad som vid första anlete förnimmer dig om mögel och leriga gator, men när du väl lär känna pulsen och staden visar en annan sida. En bättre sida. Jag hoppades på att Tehran skulle förvåna mig på samma sätt.

 

Vårt rum hade dåligt rosamålade väggar. Man kunde tydligt se penseldragen. Det var som om man fått slut på målarfärg men försökt att spä ut färgen så gott man kunde. Ljuset från rummets lampa blinkade ibland till. Sängarna var ganska gamla och slitna, men det vägdes upp av att rummen var välstädade. Det var fyllt med förväntansfulla backpackers som alla ställde samma frågor till varandra. Som det alltid är.

 

Vi bodde utanför stadskärnan, vart den nu är. Det var en lugn gata där alla husen såg ungefär likadana ut. Husen består av beigefärgade betongblock i fem till sex våningar. Ganska typiska för hur de ser ut i Mellanöstern och Nordafrika. Vi var tvungna att springa över en stor väg och promenera i rask takt i nästan tjugo minuter för att ta oss till tunnelbanestationen. Mängder med små butiker och verkstäder kantrade gatorna och man såg bilmekaniker ligga på rygg för att reparera bilarna. Bagarna skrek ut att nästa omgång bröd var färdigt. Det vimlade av vardagligt liv.

 

Teheran i sig är en ganska ful stad. Jag läste att man efter demonstrationerna för ett par år sedan började att planera staden annorlunda. Stora gator gjordes mindre. Staket sattes upp längs stora torg. Stadens yta att röra sig på krympte. Kvar blev istället gator med stora byggnader och bilar som puttrade ut avgaser i mängder. Stadskärnan framstod i regnet som en grå plats. Det vara bara första anblicken.

 

Vi gick förbi amerikanska ambassaden som 1979 störtades av en stor mobb. Man hade nu gjort om det till ett anti-imperialistiskt museum där bevis efter bevis visades upp på en övervakning som USA utförde i Iran. Förutom uppvisningsmaterialet så hade unga artister målat väggarna i anti-amerikanska karikatyrer och utanför fanns numera en liten park där affischer med anti-semitiska och anti-amerikanska motiv hade hängts upp. Detta museum var i all sin enkelhet ett tydligt ställningstagande mot västerländsk imperialism, ett hån mot USA.

 

Utan att vara expert så vill jag redogöra i korta drag för vad som kan ha föranlett detta västerländska förakt. Det blev tydligare när vi besökte ett annat museum, ett fängelse där man under Shahens tid torterade politiska fångar. Även där blev det mycket tydligt att det var något som inte stod rätt till. USA och Storbritannien samarbete efter andra världskriget för att få till stånd en statskupp i Iran med syfte att tillsätta en västvänligare ledare. Den gamla Shahen byttes ut mot den nya. Under hans tjugofem år vid makten förtrycktes politiska åsikter och överstatlighet utövades i stor grad. Väl på plats i Iran så gick det upp för mig hur stort förtrycket varit.

 

Med det sagt så är det fortfarande legitimt att kritisera nuvarande regeringen för liknande uttryck. Tänk att ett så vänligt land fått utstå så mycket smärta. För det är verkligen vänligt i Iran. Det märkte vi särskilt nästa dag då vi åkte upp till norra Teheran för en dagsutflykt i bergen.

 

Det var en mycket vackrare dag. Solen fyllde staden med värme och det märktes att människor började att fylla gatorna. Ungdomar flydde upp i bergen för att bara hänga. Ett fenomen som jag har sett i många länder. De tog med sig mängder med mat och grillade kebab över öppen eld. Vi skulle inte ha ätit innan vi började vår vandring. För väl uppe i bergen blev vi överrösta med mat och dryck. Givetvis alkoholfritt. Jag fick i mig någon sjaskig alkoholfri öl också. En stor besvikelse.

 

Det var en vacker vandring uppför berget. Längs hela vägen satt ungdomarna i grupper. Sjalen föll lätt nerför huvudet och där lät man den ligga. Kärlekspar lutade sig mot varandra och kände lite kroppslig närhet. Det är ovanligt i Iran. Det krävs att man kommer bort från den kollektiva moralens blickar för att kunna göra sådant. Det var en behaglig stämning. Vi blev stoppade överallt. Av ungdomar som ville bjuda på mat, prata eller bara ta bilder med oss. Jag har lärt mig att mina blåa ögon är nyckeln till många konversationer när jag reser, så jag försöker ha på mig solglasögon. Känner mig som en artist. Som Bono. Saknar bara sångrösten.

 

Uppe på berget var vi tvungna att vada genom en kall ström för att ta oss dit vi ville. Vi tog av oss byxorna och gick ner till några killar som hade gjort detsamma. De spelade poker och drack iransk whisky. Alkoholfri den också. Attans. De satt i kalsonger.  


Som en rockartist i Tehran

Dag 2 och 3. Tehran.

 

Jag vaknade till att höra regnet smattra mot plåttaket utanför fönstret. Himlen var mörkgrå och det hängde en sur lukt av avgaser i luften. Jag tänkte på mina första nätter i Addis Abeba för ett par år sedan. En stad som vid första anlete förnimmer dig om mögel och leriga gator, men när du väl lär känna pulsen och staden visar en annan sida. En bättre sida. Jag hoppades på att Tehran skulle förvåna mig på samma sätt.

 

Vårt rum hade dåligt rosamålade väggar. Man kunde tydligt se penseldragen. Det var som om man fått slut på målarfärg men försökt att spä ut färgen så gott man kunde. Ljuset från rummets lampa blinkade ibland till. Sängarna var ganska gamla och slitna, men det vägdes upp av att rummen var välstädade. Det var fyllt med förväntansfulla backpackers som alla ställde samma frågor till varandra. Som det alltid är.

 

Vi bodde utanför stadskärnan, vart den nu är. Det var en lugn gata där alla husen såg ungefär likadana ut. Husen består av beigefärgade betongblock i fem till sex våningar. Ganska typiska för hur de ser ut i Mellanöstern och Nordafrika. Vi var tvungna att springa över en stor väg och promenera i rask takt i nästan tjugo minuter för att ta oss till tunnelbanestationen. Mängder med små butiker och verkstäder kantrade gatorna och man såg bilmekaniker ligga på rygg för att reparera bilarna. Bagarna skrek ut att nästa omgång bröd var färdigt. Det vimlade av vardagligt liv.

 

Teheran i sig är en ganska ful stad. Jag läste att man efter demonstrationerna för ett par år sedan började att planera staden annorlunda. Stora gator gjordes mindre. Staket sattes upp längs stora torg. Stadens yta att röra sig på krympte. Kvar blev istället gator med stora byggnader och bilar som puttrade ut avgaser i mängder. Stadskärnan framstod i regnet som en grå plats. Det vara bara första anblicken.

 

Vi gick förbi amerikanska ambassaden som 1979 störtades av en stor mobb. Man hade nu gjort om det till ett anti-imperialistiskt museum där bevis efter bevis visades upp på en övervakning som USA utförde i Iran. Förutom uppvisningsmaterialet så hade unga artister målat väggarna i anti-amerikanska karikatyrer och utanför fanns numera en liten park där affischer med anti-semitiska och anti-amerikanska motiv hade hängts upp. Detta museum var i all sin enkelhet ett tydligt ställningstagande mot västerländsk imperialism, ett hån mot USA.

 

Utan att vara expert så vill jag redogöra i korta drag för vad som kan ha föranlett detta västerländska förakt. Det blev tydligare när vi besökte ett annat museum, ett fängelse där man under Shahens tid torterade politiska fångar. Även där blev det mycket tydligt att det var något som inte stod rätt till. USA och Storbritannien samarbete efter andra världskriget för att få till stånd en statskupp i Iran med syfte att tillsätta en västvänligare ledare. Den gamla Shahen byttes ut mot den nya. Under hans tjugofem år vid makten förtrycktes politiska åsikter och överstatlighet utövades i stor grad. Väl på plats i Iran så gick det upp för mig hur stort förtrycket varit.

 

Med det sagt så är det fortfarande legitimt att kritisera nuvarande regeringen för liknande uttryck. Tänk att ett så vänligt land fått utstå så mycket smärta. För det är verkligen vänligt i Iran. Det märkte vi särskilt nästa dag då vi åkte upp till norra Teheran för en dagsutflykt i bergen.

 

Det var en mycket vackrare dag. Solen fyllde staden med värme och det märktes att människor började att fylla gatorna. Ungdomar flydde upp i bergen för att bara hänga. Ett fenomen som jag har sett i många länder. De tog med sig mängder med mat och grillade kebab över öppen eld. Vi skulle inte ha ätit innan vi började vår vandring. För väl uppe i bergen blev vi överrösta med mat och dryck. Givetvis alkoholfritt. Jag fick i mig någon sjaskig alkoholfri öl också. En stor besvikelse.

 

Det var en vacker vandring uppför berget. Längs hela vägen satt ungdomarna i grupper. Sjalen föll lätt nerför huvudet och där lät man den ligga. Kärlekspar lutade sig mot varandra och kände lite kroppslig närhet. Det är ovanligt i Iran. Det krävs att man kommer bort från den kollektiva moralens blickar för att kunna göra sådant. Det var en behaglig stämning. Vi blev stoppade överallt. Av ungdomar som ville bjuda på mat, prata eller bara ta bilder med oss. Jag har lärt mig att mina blåa ögon är nyckeln till många konversationer när jag reser, så jag försöker ha på mig solglasögon. Känner mig som en artist. Som Bono. Saknar bara sångrösten.

 

Uppe på berget var vi tvungna att vada genom en kall ström för att ta oss dit vi ville. Vi tog av oss byxorna och gick ner till några killar som hade gjort detsamma. De spelade poker och drack iransk whisky. Alkoholfri den också. Attans. De satt i kalsonger.  


På resa igen

Dag 1. Istanbul

 

"Det var flera månader sedan som vi hade ett terrorattentat senast, så nu börjar turisterna komma tillbaka" sade värden på vårt vandrarhem när vi kom fram. Jag svarade med visst vemod att det kanske berodde på att terrordåd inte bara sker i Istanbul numera. Det har gått fyra dagar sedan jag var på Centralbadet på Drottninggatan för att hjälpa behövande. Jag hade försökt att samla mig och mina tankar under helgen för att ta vara på den där förväntan man har inför en resa. Den fanns inte där.

 

Köerna ringlade sig långa på flygplatsen i Istanbul. Det var kvavt. Föräldrar försökte trösta sina skrikande barn. Jag kände hur svetten rann nerför min rygg. Jag ville inte vara där. Jag ville inte vara i Istanbul. En man i fyrtioårsåldern stod bredvid mig i kön. Han tuggade frenetiskt på sitt tuggummi och var femte minut frustade han. Abstinensen efter en cigarett var svår. Han skulle åka till Konya för att ta hand om sin döende mor. En annan kvinna hade samma ärende. Vi blev båda stressade av mannens längtan efter nikotin. Men nog tog vi oss igenom kön.

 

Jag var i Istanbul för ett par år sedan. Det var innan flyktingkrisen, innan Erdogans vansinnesutspel och innan begynnelsen på en våg av terrordåd. Det blev snabbt en av mina favoritstäder i världen. Egentligen hade jag sett fram emot att komma tillbaka, och visst gjorde jag det ändå innerst inne även när jag lämnade flygplatsen tillsammans med min vän Henrik. Värden på vandrarhemmet berättade att det kommer färre turister till Istanbul för varje år som går. Han välkomnade oss varmt.

 

Känslan som jag burit med mig från Sverige tynade långsamt bort. Det var som om tiden i Istanbul blev slutet på mitt omedelbara behov av bearbetning av vad jag, vad Stockholm, var med om i fredags. När man är så långt borta från en händelse så blir det också lättare att stänga av sig från den. Vissa kallar det att fly, men om sanningen ska fram så har jag ofta använt resandet som en slags terapeutisk metod för att så att säga ta mig vidare. Det känns redan bättre.

 

Den gode Oleg tittade försiktigt mot vårt bord och funderade på om han skulle sätta sig. En annan snubbe vände sig mot honom och sade något på ryska. Förmodligen "kom hit och sätt dig". Det var midnatt. Vi satt på takterassen på vårt vandrarhem. Vi var ett gäng backpackers. Det var ganska kliché. Alla var lite för unga och lite för coola för sitt eget bästa.

 

Den gode Oleg stack ut ur gruppen. Inte för att han var särskilt mycket äldre, utan för hans person. Han kom från östra Ryssland, och då menar jag Östra Ryssland. Han berättade mellan de alldagliga backpackerkonversationerna som, med risk för att låta pretentiös, tråkar ut mig, att han reser själv eller med fru och barn över hela världen för att vandra. "Först vandrade jag hela Santiago de Compostella själv och sedan tog jag med min fru och barn och vandrade 120 kilometer". Han gjorde en rörelse vilket gjorde att man förstod att han hade ryggsäcken på ryggen och barnet på magen.

 

Det fascinerande med Istanbul är att samtidigt som staden lever ett eget liv så styrs den upp av en noggrann ordsamhet. Det är städare runt varje hörn och trädgårdsmästarna gör sitt bästa för att grönskan ska vara tyglad. Det finns kaotiska gränder där kvinnor i sjal trängs för att köpa grönsaker och caféer där välklädda par ser varandra djupt in i ögonen medan de skålar sina vinglas. Samtidigt som staden är kosmopolitisk så är den också traditionell. Medborgarna kan enkelt gå från ett kvarter till nästa för att helt klä om. Metaforiskt talat.

 

Jag är nu redo för att ta mig an Iran och den förväntan som jag hoppades ta med mig till Istanbul har jag istället byggt upp i Istanbul. I kväll bär det av till Teheran. Av allt jag har läst så ska Iran vara en av jordens vänligaste och vackra platser. Över and out.

 


RSS 2.0