Världens ände

Harar har i litteraturen samlat på sig ett rykte om att vara förknippat med världens ände. Det sägs vara den sista utposten för den civiliserade världen innan öken, stammar och vildmark nås. Harar var länge en märklig plats som fascinerade upptäcktsresande och västerländska makter under 1800-talet.

 

Staden hade en ringmur men folket var varken som européerna eller araberna. De talade ett säreget språk men var inte nomader som varken somalierna eller de krigiska stammarna i Kenya. De hade ett sofistikerat kungasystem och fungerade som en statsstat i likhet med Ragusa eller Venedig, men de tuggade khat, var ohövliga och brydde sig inte något avsevärt om den moderna vetenskapen, men deras närhet till Islam var stark. Det gjorde att staden förbryllade européerna.

 En av de mest berömda européer som kom till Harar var den franska poeten och handelsmannen, Arthur Rimbaud. Hans hus är byggt i en blandning mellan kolonialt franskt och orientaliskt arabiskt. Det ligger mitt i Harars gamla stad. Rimbaud tröttnade på poesin när han var tjugoett och gick istället med i den holländska armén där han efter två-tre år deserterade. Därefter begav han sig tillbaka till Frankrike och fann sin väg till Aden, i södra Jemen.

 

Som fransk handelsman flyttade han tillsammans med sitt kamerastativ till Harar i slutet av 1880-talet. Han blev den första fotografen i landet. Han fotograferade hela Harar och gjorde expeditioner västerut där han fotograferade människor, djur och natur. Idag går dessa bilder att finna i Rimbauds hus, i Harar. Kanske var det Rimbaud när han gick i land i Östafrika för att utforska en svart bit på den europeiska kartan som myntade Harars rykte.

 

Rimbaud dog efter att ha varit tvungen att amputera sitt ben. Fem år senare, år 1896, vann Abessinien (dåtidens Etiopien) det berömda slaget vid Adwa mot italienarna. De hade redan förlorat det som idag kallas Eritrea men bibehöll sin självständighet. Till stor del var det tack vare den franska handelsstation som Rimbaud etablerade i Harar. Det var genom denna som Abessinien fick sina moderna vapen i utbyte mot salt.

 

Rimbauds historia är fascinerade. Förmodligen var han ganska ensam i staden. Bara en handfull personer talade förmodligen franska. Inte minst hans granne Ras Mekonnen (Prins Mekonnen). Han var far till Tafari Mekonnen som föddes i Harar. När Tafaris far dog fick han titels Ras Tafari Mekonnen. När kejsaren i Abessinien dog blev Ras Tafari utnämnd till kejsare, Haile Selassie. Nu blev det mycket namn, men kontentan är att Rimbaud bodde granne med Haile Selassies far. I och med Rimabaud återvände till Frankrike under våren 1891 han hann förmodligen bara se Selassie som spädbarn som är född oktober 1890.

 

Efter att ha sett dessa två hus och läst om denna historia fortsatte vi vår vandring i den gamla staden. Vi kom till en kaffefabrik som är känd för sina rostade bönor. Om man ska köpa kaffe någonstans i Afrika så ska man göra det i Harar sägs det. Så vi köpte ett halvt kilo kaffebönor var. Solen började att värma, nästan steka oss, och vi märkte att invånarna i Harar hade försvunnit från gatorna. De hade adapterat den italienska siestan och under ett par timmar försvinner de bort i skydd mot solen.

 

Detsamma gjorde vi. Eftermiddagen så gott som försvann och kvällen närmade sig. Solen började att gå ner. Vi vågade oss ut på gatorna för att äta ett lätt mål mat innan vi skulle besöka stadens beryktade hyenor. I Harar har man av tradition matat hyenorna med harem, smutsig mat. Sådan mat som man som muslim förkastar, i detta fallet de delar av köttet man inte äter. Man gör det för att på så vis tämja hyenorna så att de vänjer sig vid att inte skada människor.

 

Hyenamatningen är en av många turistattraktioner i staden. Hyenorna är vilda men beter sig som om de är tama. De kommer nära inpå människorna och bryr sig inte något särskilt om turisterna. De låter sig bli matade med stort iver. Det är inte särskilt fula djur, som man kan tänka sig. Visst har de korta bakben och långa framben, en tjock överkropp och ett hånfullt grin, men deras försiktiga steg och fokuset på köttet fick dem att se harmlösa ut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0