Som om träden blev grönare

Jag vaknade till prästens mässa. Det hade fortgott hela natten. Kyrkan bredvid hotellet lockade till sig religiösa människor. Det var uppenbart att kyrkans roll i Arba Minch var central. Gudadyrkan i Arba Minch är mer komplex än på andra platser och en stor kyrka som hela staden ska se och höra är viktig för att regeringen liksom landets vagga ska påminnas. Det var sista dagen av fastan och hela staden visste om det.

 

Jag har skrivit så mycket om fastan att jag också bör nämna ett par ord om den. Inom katolicismen ska man fasta mellan fettisdagen och påsk. Rent traditionellt inom protestantismen ska man göra detsamma. Inom Islam fastar de troende under Ramadan. Judarna väljer att nöja sig med en fastedag, Yom Kippur. Poängen jag vill göra är att en fasta är något väldigt förekommande i världen. Inte minst bland de Ambrahamitiska religionerna som jag har nämnt.

 

 

 

Fastan i den etiopisk-ortodoxa kyrkan är oerhört viktig för religionen. Den innebär att man inte får äta något som kommer från djurlivet och man får inte äta innan sen eftermiddag, helst inte innan solen har gått ner. Under fastan som pågår under cirka arton dagar är det många etiopier som tar ledigt för att ha tid och energi till betänka sina liv och betänka sin position inför Gud. Inte minst min vän Yohannes, som vi träffade i Bahir Dar. ”Jag ser fastan både som ett tillfälle att bry om dem jag älskar och som ett tillfälle att tacka Gud för det liv jag har.”

 

I den etiopisk-ortodoxa kyrkan fastar man inte bara under den givna perioden, man fastar även alla högtider och två dagar i veckan, onsdag och fredag. Faktiskt kan vissa människor som är väldigt religiösa hamna inför problemet att det nästan varje dag finns något att fira Gud för. Det gör att de blir veganer på heltid. Det är ytterst sällan, men en normalt troende bör fasta ungefär hälften av årets dagar. Den teologiska förklaringen som jag har hört till att man fastar två dagar i veckan är att man om onsdagen sörjer att Judas förrådde Jesus och om fredagen att Jesus korsfästes.

 

Nåväl, nog med religion och information. Jag och Pontus valde att flyga från Bahir Dar till Arba Minch som ligger längst nere i sydvästra hörnet av landet. Ett par timmars stopp i Addis Abeba gjorde att vi hann med att besöka Stockholm. Nej, inte Staden men en restaurang som heter det. Det är en svensk-etiopier som jag läste om i Dagens Nyheter för ett par år sedan som har öppnat den. Vi beställde in svensk mat från en svensk meny.

 

Bordet bredvid satt Peter, en ung man i vår egen ålder från Rydebäck utanför Helsingborg. Jag berättade att min farmor och farfar bor där. Det tyckte vi båda var skoj och han bjöd på kaffe. Peter bor numera i Addis Abeba och är manager för restaurangen vi satt på. Han berättade att det fanns ungefär 200 diasporaetiopier från Sverige som har återvänt för att investera eller jobba i landet. Peter berättade att Etiopien är en av världens mest växande ekonomier och att landet utvecklas i blixthastighet. Det är något som jag själv rent fysiskt har uppfattat genom att se alla vägar, byggnader och tjänster som finns numera men inte för två år sedan.

 

 

 

En växande ekonomi må vara bra men fortfarande kvarstår stora problem. Kyrkan i Arba Minch är ett exempel på detta. Arba Minch ligger i ett område som historiskt sett har varit en favoritplats för äventyrare att åka till. Det är plats där antropologer som mig själv älskar för dess mångkulturalism. I varje by finner man en ny stam. I varje by finner man en ny religion. Vissa stammar har blivit konverterade till protestantism, katolicism eller etiopisk-ortodoxa kyrkan, medan andra har lyckats att isolera sig.

 

Kyrkan i Arba Minch är en symbol för missionens framsteg och en symbol för att de stora religionerna i landet bestämmer agendan. Prästens nattliga predikan som ljuder över staden påminner invånarna om att framtiden och friheten finns hos dem som blidkar Etiopiens nordligare kultur.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0