Och vi lämnade himmelen

Och vi lämnade himmelen

 

Det fortsatte att regna. Molnen låg på marknivå. Det regnade inne i molnen. Det var som om vattnet kom från alla håll. Vår planerade vandring blev inte av. Istället stannade vi kvar i Lalibela och fick uppleva staden som en vanlig stad istället för bara en turistort. Det var lördag och den stora marknaden nalkades.

 

Överallt finns det människor. Främst är det ungdomar eller barn, alla killar. De har lärt sig från tidig ålder att det ibland händer att utlänningar pratar med dem. De vill visa vägen eller hitta på tjänster som de kan göra för att få tag på ett par kronor. Att prata med dem är givetvis roligt men det innebär också att man skapar en gnista hopp. Den gnistan hopp blir större och större ju längre tiden går. Hur man än bär sig åt blir barnen i slutändan så pass efterhängsna att det enda vis att bli lämnad ifred på är genom att ge dem ett par kronor.

 

Marknaden i Lalibela är liksom marknader i Etiopien är mest, oplanerade och kaotiska. Det ger en viss charm. Människor går dit med sina varor, ställer sig eller sätter sig där det passar dem bäst. Regnet ökade i intensitet ännu mer. Små floder började att bildas som sköljde mellan och under alla försäljare. Barnen som hade följt oss till marknaden började få bråttom att komma därifrån, men ännu hade de inte fått sina pengar. Till slut var jag tvungen att ge vika för dem.

 

 

 

Jag ville se hotellet jag bodde på senast. Vi gick dit och kom till en liten gränd med en plåtdörr som det gick att öppna. Skylten som indikerade vad hotellet heter var igengrodd av trädet bredvid. Hotellet var något av ödslig och förfallen plats. Bodde jag här senast? En kille stack ut huvudet ur ett litet skjul inte högre än en halvmeter och inte längre än två meter. Han kände igen mig. Jag sade att de kanske kunde klippa buskarna på innergården och uppdatera hotellet lite.

 

Vi åt middag på ett av de äldsta hotellen i Lalibela. Det är ett charmigt hotell med en stor trädgård och terrass. Utsikten är fenomenal. På hemvägen var det någon som hälsade. Det visade sig vara pojken från mitt gamla hotell och ägaren till det. Tanken var att vi skulle promenera de två kilometer som det är till busshållplatsen klockan fem nästa morgon, men han erbjöd att köra oss för en billig peng. Jag antar att priset vi fick betala var så pass lågt just därför att de kände igen mig från två år tidigare. Det lönar sig att vara socialt lagd.

 

Att åka buss i Etiopien är ett projekt i sig. Alla bussar avgår klockan sex om morgonen. Det innebär att man bör vara vid busstationen åtminstone fyrtiofem minuter innan avgång. Väl framme vid busstationen måste man förhandla om ett pris och se till att man får en sittplats. Bussen avgår plötsligt. Den stannar överallt. Fyller på människor längs vägen. Vi skulle göra ett byte vid en större väg. Bussen fylldes på längs vägen till bytet. En muslimsk oerhört fattig familj kom på. De hade små barn med sig, uppenbart undernärda.

 

 

 

Längs alla etiopiska vägar ser man människor som är på väg. Det är barn, familjer eller människor som går med sitt boskap. De är på väg. Ibland ser man någon springa från en by till en annan. Ibland ser man någon som rider. Vart alla är på väg är svårt att säga. Kanske har de varit i kyrkan eller så ska de besöka familj i en annan by. Alla dessa människor som antingen går barfota eller i utslitna skor noterar knappt att bilarna kommer. Boskapen flyttar på sig när chauffören tutar och barnen retas genom att springa in framför bilen.

 

Den etiopiska musiken hörs hela vägen och de nasala sångrösterna sjunger om kristendomen. Man ser möten och människor som firar längs hela vägen. Idag var det Meles Zenawis, den förra presidentens, dödsdag. Etiopien är grönt, det är bergigt och det är levande.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0