Jag köpte en kamel och blev nomad

Jag hörde att man kunde köpa kameler utanför Harar. Det skulle vara marknadsdag för en sådan sak. Det var ett tillfälle jag bara inte kunde missa. Därför satte vi oss tillsammans med en irländare på en minibuss som accelererade nerför de slingrande vägarna till byn där kamelmarknaden skulle hållas.

 

Det var en solig dag. När människor tänker på den afrikanska solen och det torra klimatet denna dag kan då vara väldigt talande. Solen sken så starkt att det såg ut som om den reflekterades på den mörka huden på somalierna. Poliser hade gevär hängande över sina axlar och soldater påtagligt visade att vi bara var ett par kilometer från den oroliga Ogadenprovinsen. Öster- och söderut finns det bara berg, öken och därefter den somaliska gränsen.

 

Män med kjolliknande tyg runt sina midjor och rödfärgat hår vinglade långsamt med käppar i händerna. Det rödfärgade håret indikerar att du är en troende person. Barn längs hela vägen till utkanten av byn följde efter oss. De skrattade och sade vad de brukar ”you you you you”. Vi närmade oss marknaden. Det fanns ett flertal solskydd bestående av ett flertal träpinnar med ett simpelt tak. Under dessa låg männen och tuggade khat. Klockan var inte mer än nio på morgonen. Det var fullt med män som tuggade khat. Bakom ett skynke under varje skydd fanns det även en liten avdelning för kvinnor.

 

 

Bakom en mur såg jag kamelhuvuden sticka upp. En etiopier kom fram till oss. Han pratade spanska. Som tur var bodde irländaren, Brian, som vi tagit med oss normalt sett i Madrid. Etiopiern sade att han hade lärt sig spanska efter att ha bott på Kuba under Mengistu-tiden. Etiopien och Kuba hade då ett nära samarbete som föll tillsammans med att Dergen, militärregimen, föll i början av 1990-talet.

 

Det fanns hundratals av kameler. Vi gick runt bland de olika försäljarna som slog till sina kameler med en trästav varje gång de började att bråka med varandra. En av kamelerna med väldigt dåligt hyfs viftade till med sin svans så att någon svart och kletigt skvätte över mitt ansikte. Jag torkade bort det och frågade var den kamelen kom från. ”Sudan, det är en av de bästa” svarade försäljaren. Nej, den ville jag inte ha.

 

 

En annan man följde efter oss och skrev en prislista. Han visade upp den för mig. En unghane kostade mellan 12 000 – 15 000 birr, en mellankamel kostade 16 000 – 20 000 birr och de bästa 21 000 – 30 000 birr. En birr är trettio svenska öre. En bra kamel kostade alltså runt tusen dollar. Jag hittade en kamel som jag ville ha. Det var en yngling. Jag klappade den och försökte att gå iväg med den.

 

I tankarna lindade jag en sjal runt mitt huvud och tog på mig stora säckiga kläder i skydd mot solen. Jag begav mig sedan söderut med min kamelflock, för att köpa mig en vacker fru av en somalisk klanledare. Där började jag att föda upp kameler och samla på mig fler fruar. Jag skulle ena mig i kampen mot västmakterna, tappa tänder och lära mig somali. Mitt namn skulle bli ”den vita kamelen”.... vad det nu kan vara på somali. Plötsligt kom jag tillbaka till den riktiga världen. Försäljaren, den snikna jäveln, ville ha 15 000 för min yngling!

 

Istället tackade vi för oss och tog en bajaj ett par kilometer österut. Där kom vi till en plats som är känd för sina fascinerande stenformationer. Det är stora stenar som har stålsatt sig i bergshällen. Stenar balanserar på stenar och andra stenar har landat i märkliga ställningar. Det hände för två miljoner år sedan när Rift Valley vidgade sig.

 

 

Tillsammans med vår bajajförare som visade vägen gick vi uppför berget. Efter en stund var vi längst upp. Vi hade blivit stuckna av kaktusar hela vägen och när jag plockade ut kaktusarnas taggar var det ömt över benen och axlarna. Det gjorde inte så mycket. Det var vackert längst uppe på berget och stenarna var på något märkvärdigt sätt rogivande. Kanske var det för att de med perfekt balans låg helt stilla och bara väntade år efter år på att få falla till ro.

 

Vi kom tillbaka till Harar. Jag var något besviken för att jag inte hade fått köpt någon kamel men jag fick lov att svälja det. Istället åt vi lunch och började att planera inför kommande dagar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0