En svunnen tid

Varje stad har sina stadsdelar. Varje stadsdel har sina egna uttryck. Det är det som formar en hel stads personlighet. Blandningen mellan de olika kvarteren och människorna som lever i dem. Addis Abeba är som vilken annan stad i världen, med klara skiljelinjer mellan olika områden.

 

Piazza är Addis Abebas kärna, där staden har utvecklats från. Här möts hela staden, restaurangerna finns överallt och nattklubbarna spelar en blandning mellan etiopisk och västerländsk musik. Mercato ligger inte långt därifrån. Det var det planerade marknadsområdet där varor skulle köpas och säljas, dit jordbrukarna skulle ta sin skörd och ett område för etiopierna själva att bedriva sina verksamheter.

 

 

 

Mercato har med åren växt. Stadsdelen har blivit tätare och plötsligt har det börjat byggas plåtskjul och små permanenta lokaler. Addis Abeba har expanderat och vägarna har omringat området som på något vis har beskyddat sig från de höga husen och asfalten. Mercato har levt sitt eget liv. Marknaden har växt och blivit till världens största. Det har varit den idealiska platsen att gömma sig från civilisationen.

 

Numera är Mercato en stad inne i staden. Polisen försöker att få bukt på kriminaliteten utan att lyckas avsevärt. Somaliska flyktingar som har begivit sig bort från flyktinglägren strömmar till Mercato i hopp om att bilda sig ett liv. Istället väntar arbetslöshet, fattigdom och rännstensråttor. Faktiskt är det lite av en makaber tanke att Mercato har mellan marknadens stånd blivit till en slumstad där de somaliska klanrelaterade gängstriderna pågår.

 

Jag och Pontus gick till Mercato under dagtid. Solen sken för första gången och marknadens huvudgata var full av liv. Kvinnor sitter på den låga trottoaren och kokar kaffe, barnen springer längs gatan och leker, män släpar sitt boskap mot den öppna boskapsmarknaden och butiksinnehavarna försöker frenetiskt att locka till sig oss ”frengi” (utlänningar). Vi gick genom Mercato bara för att se det.

 

Vi planerade att besöka Addis Abebas lejonzoo men det visade sig vara stängt när vi kom dit. Bredvid hittade vi en taxichaufför som vi diskuterade priset med. Plötsligt kom det fram en annan chaufför som gav ett lägre pris varav dessa två började att bråka. De nästan slogs med varandra tills de kom på att ”se där är ju våra kunder som håller på att gå”. Den förstnämnda gick med på att ta oss till det lägre priset i slutändan och bad hemskt mycket om ursäkt för sitt beteende. Faktiskt uttryckte han sorgligt att det var skamlöst.

 

Fram kom vi till muséet för den röda terrorn. En guide visade runt oss och berättade att den röda terrorn syftar till den fascistisk-kommunistiska juntan som avsatte Haile Selassie. Deras ledare Mengistu skydde inga medel att knäcka oppositionen. Muséet var fyllt med ansikten av människor som blivit torterade, lemlästade och mördade av Mengistus trupper. Speciellt rummet som var fyllt med dödsskallar och benrester skapade en närhetsbild. En halv miljon människor beräknas ha blivit mördade och ytterligare en halv miljon dött till följd av svältkatastrofer.

 

Mengistu bor idag granne med Zimbabwes eviga ledare, Mugabe. Han jämförs ofta med Pol Pot (Kambodja) som en av de brutalaste ledare i mänsklighetens historia. Muséet i Etiopien påminner oss om att krig och förtryck måste motarbetas. Muséet påminner oss svenskar om att vi lever i den bästa av världar och att vi måste vara optimistiska för mänsklighetens framtid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0