En man som var Addis Abeba

Addis Abeba erbjuder inte särskilt många sevärdheter, men staden erbjuder mycket att se, höra och smaka. Den nedgångna staden planerades under 1800-talets slut som en sydligare men mer centralt belägen huvudstad än sin föregångare, Mekele, som låg under hot från italienarna. Det gör att stadens charm märks bäst av genom de mänskliga sinnena.

 

Kaffe är något som jag värderar högt. Att dricka kaffe i Etiopien delger i sig något av en särskild upplevelse. Oftast är bönorna nyligen rostade, och då hårt vilket gör att smaken är betydligt starkare än i Sverige. Det fick jag förklarat för mig av ägaren från Addis Abebas mest berömda kaffeställe, Tomoca. Tomoca är inte mer än ett litet rum med ett tiotal ståplatser designade på sådant vis att konversation med andra kaffeälskare är oundvikligt.

 

Tomocas ägare visade upp vilka olika sorters kaffe de har. Plötsligt ser jag att de har svenskrostade bönor. När jag tittar runtomkring i baren ser jag fler tecken av svenskt inflytande. Det finns ett flertal svenska broderier där det står något i stil med ”kaffe, när det smakar som bäst”. Ägaren skrattar något åt min iakttagelse. Jag drar till med en vild gissning att en delägare är svensk. Jag får delvis rätt. Ägarens syster bor i Sverige och driver en likadan kaffebar! Inte vart som helst heller, det gör hon i Markaryd.

 

 

Ägaren visar mig ett flertal svenska klenoder han har samlat på sig och fortsätter sin historia om kaffebönorna. Han berättar att svenskarna normalt sett gillar både svagt och lent kaffe. Jag är benägen att hålla med efter det att jag druckit upp den etiopiska kopp kaffe jag köpt. Den svenska metoden att rosta kaffebönor är mjukare än andra länder vilket gör den speciell.

 

Jag och Pontus hade planerat att gå in i Mercato men klockan började bli kväll och Mercato sägs vara en dålig plats att vara på som blåögd när det är mörkt. Istället gick vi en lång promenad för att se en staty som föreställer Etiopiens nationalsymbol, judéens lejon. Lejonet var Haile Selassies heliga djur, en tradition som sägs ha följt med sedan Kung Salomons tid.

 

Att vandra nerför huvudavenyn i Addis Abeba är något mer speciellt än att spatsera längs Göteborgs Kungsportsavenyn. Bilar som sprutar, nej skjuter ut avgaser åker fram och tillbaka. Barn och ungdomar spelar fotboll mitt på gatan. De vuxna formar en ring runt dem vilket skapar en naturlig planyta. Det etiopisk-kubanska kommunistmonumentet står kvar mitt på avenyn som ett gammalt minne från vad som kallas den röda terrorn. Nya byggnader reser sig och gamla rivs. I all ärlighet är avenyn faktiskt ganska ful, liksom det mesta i staden.

 

 

Att sätta sig på det gamla hotellet Taitus terrass är behagligt efter en dag i Addis Abeba. Här träffar man resenärer eller så njuter man bara av att bli lätt berusad efter ett par öl. Mohammed, en äldre man satte sig bredvid oss för att röka. Med hes stämma kraxar han ut att han har rökt i mer än femtio år och att det är hans bästa vän. ”Vem vill få tyst på sin bästa vän?” Jag svarar att det finns det väl ingen mening med nu när han ändå har rökt så länge. ”Jag är född i Addis, jag har blivit kär i Addis, jag har fått barn i Addis och jag har blivit gammal i Addis” fortsätter han.

 

Mohammed är över sjuttio år gammal och säger att han fortfarande jobbar, han älskar det dessutom. ”När jag var barn hade Addis bara 28 000 invånare, 28 000! Nu är Addis fyra miljoner stort. Du förstår, jag växte upp i Addis och blev gammal i Addis, men staden blev bara yngre”. Sjuttio år tänkte jag och såg en möjlighet i att prata med någon som varit om britternas bortdrivande av italienerna, Haile Selassies vanstyre som ledde till den kommunistiska revolutionen och början på det nya Etiopien som Addis Abeba lever i idag.

 

”Mengistu! Den dåren! När han tog över makten var jag tvungen att sälja allt jag hade så fort jag kunde. Jag flyttade till Saudi, för att sälja glass. Jag blev glassmannen som sålde glass till glassätande araber i Riyadh och Jedah. Jag var där i sju år”. Mohammed kom sedan tillbaka till Addis Abeba. ”En fisk kan simma jorden runt men den dör alltid på samma plats som den föddes”. Han uttrycker däremot ett sorts förakt mot Addis Abeba. När han var barn fanns det bara två distrikt, Piazza och Mercato. Staden har växt och gatans barn med den.

 

På sätt och vis bär Mohammed på en stor del av Addis Abebas historia genom att bara sitta på en stol, röka och dricka te. Han flydde när landet förrådde honom men kom tillbaka för att förlåta det. Föraktet han känner är förmodligen mer en hatkärlek gentemot staden som tagit uttryck de senaste tjugo åren som han inte kunnat drömma om.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0