Det nya Jerusalem

Att resa i Etiopien består ofta av väldigt tidiga mornar, långa transportsträckor och stela leder. Alla transporter avgår mellan klockan fem och sex i europeisk tid, eller klockan elva eller tolv i afrikansk tid. Det innebär att en god resenär bör ställa in en väckarklocka. Det innebär också att en god resenär bör bita ihop och ha energi till att le en hel dag.

 

Musiken från nattklubben bredvid hotellet hade precis slutat när taxin som skulle ta oss till flygplatsen knackade på dörren. I sedvanlig stil var det en gammal blåvit lada av årgången 1975. Den spottade och fräste tills den tillslut rullade ner för backen. Rulla är ett ganska precist ord att använda i detta sammanhanget. Jag hade aldrig tänkt på att det var nedförsbacke hela vägen till flygplatsen om det inte vore för att bilen just rullade.

 

Vi anlände till Lalibela, Etiopiens heliga huvudstad, i slutet av morgonen. Snabbt hittade vi ett hotell och en guide som skulle ta oss till stadens underverk. Jag noterade att standarden i Lalibela har utvecklats avsevärt på bara två år. Att få tag på internet, varmt vatten och rena lakan var nästan en omöjlighet om man betalade mindre än trettio dollar natten. Tro mig; man får mycket för trettio dollar i det här landet. Vårt hotell bestod av ett tiotalrum som omgärdade en grön gård fylld med blommor och växter.

 

 

Lalibela byggdes mellan år 1166 och 1188. Det var dåtidens kung, Lalibela, som bestämde att det skulle göras. Han var väl berest och ryktet säger att han tillägnade sig dessa resor åt att studera filosofi, arkitektur och teologi utomlands. Kung Lalibela lyckades att komma till Jerusalem trots krigen som fördes mellan kristna och muslimer. Han imponerades av dess prakt och salighet. När Saladin slutligen lyckades att erövra Jerusalem blev det mycket svårt som kristen att resa dit. Samtidigt växte hotet från de numera starka muslimerna i öst. Det gjorde att Kung Lalibela beodrade att flytta huvudstaden från Axum till bergen.

 

Det fanns två stora problem med detta. Delvis fanns det inte byggnadsmaterial för att bygga en helt ny stad och delvis blev Lalibela oerhört isolerat. Det sistnämnda var även stadens fördel. Lalibela insåg att det skulle krävas något för att blidka befolkningen och samtidigt upprätthålla religionen. Vad det fanns gott om var berg. Med inspiration från grekiska grottkyrkor och kanske det jordanska Petra beodrade Lalibela att elva kyrkor skulle huggas ut ur bergen. Var och en ska symbolisera antingen en plats där Jesus varit eller ett helgon. Det skulle göra att Jerusalem förflyttades till Lalibela, skapa en nationalsymbol och upprätthålla Lalibelas stolthet mot övriga världen.

 

 

Att vandra runt dessa massiva kyrkor som är urholkade ur massivt berg är fascinerande. Kyrkorna som i mångt och mycket består av en monoteistisk koloss är häpnadsväckande. Vår guide visade oss från den ena kyrkan till den andra. Han berättade om all symbolik som finns överallt, som om varje hörn betyder något. Samtidigt regnade det. Det formade floder i de tunnlar och gångar vi skulle gå i. Heliga barfota män och kvinnor som var i Lalibela för att be gick som i trans från plats till plats. De som kunde läsa reciterade bibeln och i vissa kyrkor samlades grupper för att sjunga.

 

Vi gick igenom den hundra meter långa svarta tunneln som symboliserar synden innan man kommer till himmelen. På andra sidan kom vi till himmelen. Det gröna bergslandskapet bredde ut sig framför oss. Små bruna lerhyddor syntes överallt. Fåglarna i gula, blå, svarta och orangea färger badade i vattnet. Förståelsen för att dessa stora mängder av religiösa människor tillber Gud i Lalibela, Afrikas Jerusalem, är stor.

 

Jag firade min födelsedag på en av jordens heligaste platser. Jag fick ett flertal välsignelser av kristna lyckosökare. På kvällen träffade vi Rose, en australiensk volontär för Röda Korset i Nairobi. Hon var i sextioårsåldern. En hippieliknande kvinna som bemötte oss med ett stort leende. Hon frågade oss om vi ville följa med till en lokal klubb för att dansa. Dansa tänkte jag att det ska jag allt inte göra, men förstod väl i mitt inre att det skulle vara svårt att undvika efter ett glas tej, lokalt honungsvin.

 

Vi gick dit. På vägen började det att regna. Det regnade kraftigare och kraftigare. Till sist var vi genomblöta. När vi kom in i värmen i huset på den lilla bakgatan bemöttes vi av levande musik och en fylld lokal. Vi satte oss ner bredvid två fransmän som Rose var bekant med. Den traditionella musiken spelades av ett par stycken musiker. Trummorna slog i takt med att dansarna började att dansa. En sådan dans har jag aldrig sett förr. De rörda nedre delen av kroppen oerhört lite och fick övre delen att skaka samtidigt som de gjorde väsande ljud.

 

 

Som jag hade trott var det oundvikligt för mig att försöka mig på en dans. Jag fick faktiskt den stora äran att inleda gästernas dans, förmodligen för att jag satt bäst till för att bjuda upp. Nog om min dans. Kvällen fortsatte och vi skrattade. Det blev trots allt en riktig födelsedagsfest i Etiopien. På hemvägen började det att regna igen. När vi kom hem till hotellet var så blöta att till och med våra mest inre delar var blöta. Som tur var hade det etiopiska honungsvinet värmt våra kroppar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0