Den kaotiska sanningen

Jag vaknar upp till stadens alla ljud som beblandas i ett stort virrvarr av mopeder, människor som skriker och hundar som skäller. Någon tappar sina lådor över gatan och en annan hörs förbanna incidenten som förmodligen skett mitt framför dennes bajaj. En muezzin från ett närstående bönetorn sjunger Allah'u akhbar, Gud är stor.

 

Det är Harar jag är i. Islams fjärde heligaste stad. Afrikas Mecka och Etiopiens muslimska centrum. Staden står i kontrast mot det kristna Lalibela som kaotisk istället för lugn, som levande istället för i dvala. Det är en stad att hata för sitt absoluta oansvariga anlete och en stad att älska för sin ständiga vilja att skrika ut att vi inte behöver någon övermakt, att vi är ett med den. Allah är närvarande och likaså är synden. Ständigt balanserar staden på kanten av kronan för att varken slå över till krona eller klave.

 

 

 

Jag öppnar min balkongdörr och ser ut över platsen nedanför hotellet. Jag satt i ett par timmar föregående kväll och försökte att vänta ut människorna på gatan nedanför, men de vägrade att gå hem. Nu var desamma människor här igen. Kvinnorna sitter på marken och säljer grödor. Männen lassar på lastbilar. Dem som inte gör något tuggar istället khat. Denna fasansfulla drog som har lamslagit en hel region. Khatbältet sträcker sig från Nordöstra Kenya, genom Somaliregionen, norrut där det korsar Etiopiens östra gräns, genom Djibouti, tvärs över sundet till Aden i Yemen där drogen når den arabiska halvön.

 

Löven som männen tuggar är små och gröna. De smakar vad man kan tänka sig, löv och gräs. De annars vita tänderna blir långsamt gröna och resterna från sammanpressade löv försöker de att rensa bort med pinnar. Ögonen på en khatmissbrukare är tomma. Deras ögonvitor är blodsprängda och deras iris så pass små att de ser fullkomligt galna ut. I Harar är detta ett problem. När jag står på min balkong och tittar ut ser jag kvinnorna arbeta, några män lyfta säckar men en stor andel av bara män gå där med klasar av khatlöv i sina händer.

 

Kanske är det just dessa khatlöv som har gjort Harar till den plats som det är idag. En stad utan ordning och som ett utslitet organ, en lever som inte längre kan rensa bort det smutsiga. Det kanske är khatlöven som har gjort att staden istället för att planeras har skapat sig själv, som har skapat de små gränderna, alla de obestämda marknadsplatserna och de smutsiga husfasaderna. Det är en stad att hata och älska. Bristen på ordning är även det som gör staden. De små gränderna där man aldrig vet vad man finner. Där varje steg är en överraskning och varje syn är fascinerande.

 

 

 

Gud är stor kanske rättfärdigar staden. Om Gud är stor borde han se mellan gränderna och se vad varje människa bakom varje hörn gör. De kan kanske gömma sig bakom ett skjul eller längst inne i ett hörn i en liten khathåla. När någon bjuder mig på khat svarar jag att khat är lika mörkt som synden. De skrattar åt mig och samlar ihop ett till par löv för att stoppa in i munnen. Sedan önskar de mig en god dag.

 

Jag går vidare och imponeras istället av kvinnorna som får staden att gå runt. Jag imponeras över att de arbetar hela dagarna och utför det mesta av stadens arbete. Trots detta är deras ställning mycket svag. I sina unga år omskärs mer än nio av tio av kvinnorna. Om de är av somaliskt påbrå kan det vara riktigt illa. Att de sedan får stå ut med bortgifte, trakasserier och konkurrens med flera fruar gör inte deras liv lättare. Samtidigt sitter mannen och tuggar khat. Det är han som bestämmer. Jag imponeras över de kvinnor som med sega muskler bär tunga säckar, som kan balansera vattnet på huvudet som med rappa munnar utför affärstransaktioner och som sliter ut sig för sina barn.

 

Harar är en kaotisk men spännande stad. Det händer saker här från morgon till kväll. Jag föraktar många av dess män och ser upp till dess kvinnor. Jag vaknar till muezzin som sjunger för folkets och Guds skull.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0