Dagen gryr i Addis Abeba

Addis Abeba är som jag minns det. Det är ingen vacker syn man bemöts av. Tiggarna är möjligen något färre och de hemlösa likaså. Fortfarande syns hemlösa vars kroppsdelar är i stort behov av att omhändertas, med risk att behöva amputera småbarnsmammans ben. Addis Abeba är allt annat än en vacker stad, men den har ett ständigt liv, något av en själ och möjligen en gnista hopp om framtiden.

 

Jag anlände tillsammans med min resekompis, Pontus, till Baro Hotell i Piazza tidigt om morgonen. Baro Hotell är känt för att vara ett billigt men säkert hotell som passar unga ryggsäcksresenärer perfekt. För en spottstyver erbjöds vi ett limegrönt rum med en tiotumstv längst uppe i ena hörnet. Den limegröna färgen var inte att klandra, för trots allt fick vi varsin gammal säng med trasig fjädring också.

 

 

Regnet smattrade mot taket. Katterna utanför rummet jamade. Trots det hördes fåglarnas sång. Hotellet i form av en bevuxen innergård är en paus från världen utanför. Det är en paus från att ständigt påminnas om en fattigdom som man i Sverige inte ser. Det gäller att acceptera den. Nästan ignorera den när man går på gatorna. Synen av ett skrumpet ben eller ett ödelagt öga får inte påverka dig för mycket. Du måste bita ihop för orättvisan, åtminstone för stunden, för att kunna berätta för världen där hemma om hur det är.

 

Efter att ha vilat ut ordnade vi med alla praktiska detaljer. Malariaprofylax skulle köpas, simkort till telefonerna skulle ordnas med och flygbiljetter för senare delar av resan måste planeras. Vi blev inkastade i Addis Abeba och resan på en gång. Mitt uppe i allt planerande var vi tvungna att veja för biltrafiken bestående av vitblåa bilar av sovjetisk härkomst. Den etiopiska musiken och den gälla sångrösten hördes runt varje hörn, men ordnat fick vi gjort.

 

 

 

Dawit och Mekal stoppade oss på gatan. Dawit visade sig vara bror med en stor reggaeartist, han var av jamaicanskt påbrå. Faktiskt hade han varit i Sverige när hans bror varit förband till Swedish House Maffia för ett par år sedan. Roligt nog studerade han antropologi på universitetet i Addis Abeba. I och med det är fastemånad i den etiopisk-ortodoxa kyrkan ville de visa oss där det var kristen ceremoni. Av olika skäl fick jag inte gå in till kyrkan men Pontus hängde med Dawit medan jag väntade på Mekal.

 

Alla var vitklädda med tunna vita sjalar över huvudet. Översteprästen höll i en mässa där han sjöng ut olika heliga skrifter. Vi köpte speciella ljus som skulle skänkas till Guds ära. Pontus och Dawit blev tyvärr stoppade ganska snart efter att de kommit in i området, mässan var på sin topp.

 

Mötet med Dawit och Mekal fick en bitter eftersmak. Vi skulle fortsätta att promenera och Dawit tog upp frågan om att tugga khat med mig varav jag svarade att det är något som vi båda vägrar att göra. Minnen från en mission i östra Etiopien som tog hand om khatmissbrukare får mig att känna en ovilja gentemot droger av alla dess slag. Vi gick däremot med på att följa med dem till caféet, en liten lokal på en bakgata, för att dricka kaffe. Det dröjde inte länge förrän de beställde in khat till sig, och kaffe till oss. Historien slutade med att de hade tänkt sig att vi skulle betala för kalaset, vilket vi bittert gjorde och tog första bästa väg hem. I khathålan samlades affärsmän och kostymbeklädda personer för att slappna av. Jag antar att khat är socialt accepterat hos dem flesta.

 

Piazza ligger mitt i Addis Abeba. Det här staden finns och det är här staden tar alla sina uttryck. Dawit och Mekal är bara ett exempel på hur ungdomskulturen har tagit form. De var troende i den etiopisk-ortodoxa kyrkan men samtidigt rastafaris. Samtidigt finns där nattklubbar, musikbarer, hemlösa, poliser, åsnor, 70-talsbilar, moderiktiga klädaffärer, pizzerior, kaffebarer och mindre marknader. Det är en stadsdel med många uttryck i en blandning mellan det nya, det gamla och det fattiga. Där bor vi i en grön liten fristad med katter som jamar och fåglar som sjunger.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0