Dagarna kommer och dagarna går

Adaama, eller Nazreth som staden även kallas, är huvudstaden i Omororegionen. Förmodligen har ordet omoro ingen särskild innebörd för svensken som hör det, men faktum är att det är en av Afrikas största etniska grupper. Faktiskt är omoro den största etniska gruppen i Etiopien och det finns drygt fyra gånger fler omoro är svenskar i världen.

 

Det är oftast amharaspråket som relateras till Etiopien. Etiopierna accepterar detta men det finns tvetydigheter speciellt bland den muslimska omorobefolkningen som anser sig vara Etiopiens största etniska grupp, större än amharafolket. Anledningen till att man har valt amhara som det nationella språket som hela landet måste lära sig beror på att det länge har varit förknippat med den kristna kejsardynastin som tog slut med Haile Selassie.

 

Splittringen är inte stor men den finns där. Kanske liknar det den lilla klyfta som finns mellan den finlandssvenska och finska befolkningen, där alla måste lära sig svenska trots att finlandssvenskarna är i minoritet. Det finns rimliga förklaringar till detta, de främsta talar om att ett enat språk är viktigt i nationalstat. Adaama som Nazreth heter på omoro verkar ha alldeles för mycket att göra för att hinna bry sig om något så befängt som etniska debatter.

 

 

 

Adaama är en levande stad. Kanske beror det på dess läge. Den är belägen drygt hundra kilometer öster om Addis Abeba i landets största region. Det är en perfekt centralort för trafik som kommer från alla väderstreck. Det är i Adaama som vägarna möts. Det har gjort staden till ett sekundärt finansiellt centrum bredvid landets huvudstad. Glasbeklädda höghus byggs över hela staden. Lyxhotell för affärsmän finns tillgängliga. Transporten, produktionen och finanserna skapar mängder med arbetstillfällen.

 

Adaama skiljer sig från övriga städer. De höga husen ramar in stadens huvudgata. På botten av dessa hus finns mängder med små butiker, caféer och barer där männen avnjuter dagens slut. Kvinnorna ser till att männen har det bra genom att agera personal överallt. Trots allt måste ju en hårt knegande man ha sin vilopaus någon gång. Den stackars kvinnan får stå ut med fjortontimmarspass och en natts sömn för att börja nästa dag igen.

 

Vi anlände till Adaama sent på kvällen. Universitetslektorn, Desta, log lyckligt mot oss. Han berättade att hans namn betydde just lycka. Det sken om honom när han frågade om vi behövde hjälp med att hitta ett hotell. Han hittade ett billigt åt oss. Det var nog det sämsta på resan men passade våra krav alldeles utmärkt den natten. Jag valde att blunda för de tiotal kackerlackor som kröp på väggen och ordnade mitt håliga myggnät. Livet från gatan utanför hördes och vi kunde inte motstå att gå ut och äta middag.

 

Kvällen blev inte lång och inte natten heller. Vakten på hotellet väckte oss klockan kvart i fem på morgonen och sade att vår minibuss var redo för avgång. Motvilligt klev jag upp och lufsade ut till minibussen där en kille började att rycka i min väska. Han hade bara bråttom av någon anledning. Vi körde fram och tillbaka i stan i en timme innan chauffören i fråga slutligen bestämde sig för att vi hade nog med passagerare. I en minibuss för tolv personer var vi arton.

 

Efter ett par timmar fick vi soppatorsk, bensinen tog slut. Tanken var så att säga tom. Likaså var förklaringarna till varför tanken var tom, tomma. Bottenlösa. Istället fick vi vänta i nästan två timmar på att en annan minibuss kom. I ordinär anda började herrarna att bråka med varandra om hur mycket pengar vardera buss skulle ha. När vi väl kom iväg stannade vi snart för att folk skulle äta frukost. Sedan kom vi iväg på riktigt. Förutom alla de små stopp på vägen. För att inte tala om alla korrupta poliser som stoppade oss för att få mutor från vad som visade sig vara vår illegala buss.

 

När vi äntligen skulle komma fram till Harar bestämde någon sig för att slänga av oss tre mil från staden. Efter mycket diskussion lyckades vi få pengar för den sista bussen. Jag förbannade skurkarna på den andra bussen och vi inväntade en ny minibuss. Som tur var blev inte väntan mycket längre än en halvtimme och nästan tolv timmar efter avfärd var vi äntligen framme i det afrikanska islams Mecka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0