Byn i bergen

Arba Minch är något av en speciell ort. Regeringen har försökt att storsatsa i Etiopiens sydvästra hörn vilket har gjort staden till ett centrum för regionen. Det finns bra infrastruktur, universitet, sjukhus och en relativt stor flygplats här. Allt för att integrera och assimilera regionens folk.

 

Det är just för folket som Arba Minch är berömt. Som jag tidigare har skrivit är regionen fylld med unika och spännande stamfolk. Varje by har sitt eget språk och sin egen historia. Av en ren tillfällighet råkar dessa byar ligga innanför Etiopiens gränser. För ett par hundra år sedan kunde de fritt vandra mellan Kenya, Sydsudan och Etiopien utan att varken gränser eller militär störde dem. Vad som har hänt, vilket även har skett med samerna i Sverige, är att moderna statsskick och gränsdragningar har burit in dem till bestämda ytor. Det förändrar givetvis folkens kultur.

 

 

Numera exploateras området mer och mer. De stammar som ligger närmst Arba Minch har börjat att leva på turism. Kulturen viker sig sakta men säkert för utomstående influenser. Som tack för detta belönas de med bra vägar, sjukvård, skolgång och avsevärt bättre levnadsstandard. Regeringen har försökt att göra dem till en del av Etiopien. Det innebär också att de får ta del av allt som landet erbjuder, men respekten för de små folken är inte alltid stor. Istället finns det tendenser till att de lokala stammarna uttrycker ett visst missnöje mot att kulturerna degenereras.

 

Det är viktiga frågor att belysa och tänka på innan man åker till en av stammarna. Istället för att resa in i Omodalens mest avskiljda hörn nöjde vi oss med att åka ett par timmar strax norr om Arba Minch, upp i bergen. Bussfärden var som många i Etiopien. Vi fick vänta i nästan två timmar på att bussen fylldes. När den väl var full så fylldes den ännu mer längs vägens gång. Till slut var den så full att den liknade en rullande myrstack. Långsamt klättrade den uppför de tusen meter vi skulle. Flera gånger var jag rädd att den skulle välta, men fram kom vi.

 

 

 

Byn vi kom till tillhör Dorzefolket. Det var huvudorten för stammen. Vi bemöttes av en person som krävde att vi skulle betala för att gå på byns gator. Efter mycket gräl gick vi tillslut med på det. Jag förklarade för herrn i fråga att hans attityd var taskig varav han svarade detsamma om min. Bittert gav jag med mig och vi gick vidare tills vi kom till en familjegård som erbjöd oss guide och ett besök.

 

Vi blev inbjudna i ett av de typiska hyddorna för byn. Det är relativt stora hyddor som ser ut som bikupor. Egentligen ska de förställa ett elefanthuvud. Dorzefolket var förr i tiden jägare och för hundra år sedan fanns det elefanter i de djungelbetäckta bergen utanför byn. Hyddan är indelad i en inre del med väggar och en yttre del med halm på golvet där boskapen står. Får och kor tar skydd för omvärlden. Varje familjegård har även ett bananplantage. Istället för den klassiska etiopiska pannkakan, injera, äter man bananträdsbröd gjort av stammen från ett bananträd.

 

Vi blev visade till två kooperativ, manufakturer. En manufaktur innebär att ett antal familjer eller människor går ihop för att skapa en lokal produktion i sina hem eller en mindre inhyrd lokal. En irländsk välgörenhetsorganisation har skänkt dem två lokaler, en för kvinnor och en för män. Kvinnorna arbetar med lerbruk och männen med att väva kläder. Det var spännande att se hur byn till stor del livnärde sig på dessa två produktioner.

 

Varje person på en familjegård har sin uppgift. Medan några av kvinnor spinner bommulstråd för väveriet arbetar några av männen med att ta hand om bananträden och boskapen. Numera har det även uppstått en turistindustri, vilket var något som alla dem jag pratade med i byn uppfattade som en god sak. Att en kultur utvecklas och anpassas är inte detsamma som att den försvinner. Däremot byts uttryck ut över tid, liksom kulturer har gjort i alla länder. Att föreställa sig Dorzefolket vara detsamma idag som för hundra år sedan är lika naivt som att föreställa sig svenskar vara demsamma.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0