Blå Nilen

Min vän, Yohannes, mötte oss vid busstationen i Bahir Dar. Det hade varit en lång dag. Att sova på bussarna från Lalibela var något av ett omöjligt uppdrag. Hotellet som Yohannes hade bokat åt oss var det bästa vi bott på hittills. Där somnade vi gott.

 

Vid solnedgången satte vi oss på en gräsmatta vid Tana-sjön. Vi beställde in ett par öl var och pratade. Tana-sjön är känd som den Blå Nilens källa. Det är en stor sjö som kryllar av djurliv. Krokodiler, fiskar och fåglar av alla dess slag går att finna. I Etiopien svarar sjön dessutom som en helig plats där kristna munkar och nunnor har bott i kloster på alla öar som ligger där. Tana-sjön är alltså en viktig plats på många sätt och vis. Att Bahir Dar ligger vid dess sydspets är inte märkligt med tanke på att det delvis är bra klimat och delvis omges staden av väldigt bördig jord.

 

Yohannes berättade att han håller på att slutföra journalistprogrammet på det lokala universitetet. Han planerar att ta en magisterexamen i statskunskap i framtiden. Jag passade på att fråga honom om journalistklimatet i Etiopien. Något som har blivit känt i Sverige sedan Martin Persson och Johan Schibbye satt fängslade efter att ha försökt göra ett reportage om Lundin Oil i Somaliprovinsen i Etiopien. Yohannes beklagade sig över att censuren är stark och att om man skriver om fel saker kan man hamna i fängelse. Han sade att han inte såg någon seriös framtid som journalist i landet.

 

 

 

Bussen till Tis Abey, Nilens rök, avgick tidigt nästa morgon. Att byn kallas Tis Abey är inte märkligt med tanke på att ett av världens största vattenfall ligger i närheten. Jag har varit där två gånger tidigare. Första gången för att se på vattenfallet. Andra gången för att delta i en av de mest magiska reseupplevelser jag varit med på. Det var en religiös högtid i ängeln Gabriels ära. Vi var ett tusental personer som gick till en kyrka ungefär åtta kilometer från byn. Där bad deltagarna i tjugo timmar och ett flertal fascinerande ritualer utfördes, bland annat exorcism när de onda djävlarna skulle bedrivas ut ur kvinnorna.

 

Denna gången var vi inte där för att delta på en religiös högtid. På vägen ut mot fallen hörde vi en präst mässa, det var för att vi är i Etiopien mitt under fastan. Yohannes tackade och bad en bön innan vi gick vidare. Promenaden ut till fallen går först över en portugisisk bro som byggdes i slutet av 1500-talet av portugisiska upptäcktsresande. Därefter går man förbi otaliga barn som försöker att sälja mängder med prylar till dig. Jag har börjat att bemöta dem med ett leende och vänligt men tydligt att tacka nej.

 

Innan man går över till det största av fallen måste man korsa en bro. Den byggdes av svenska missionärer för ett antal år sedan och gör att tiden att ta sig till fallet är enbart en bråkdel från tidigare. Yohannes berättade att en amerikan hade hoppat från bron året tidigare, det är cirka tjugofem meter ner till de steniga och starka strömmarna. Historien säger att han var en spion för CIA och att etiopiska polisen hade kommit på honom. Det är alltid kul med historier.

 

 

 

Fallen är enorma. De är knappast blå för vattnet för med sig en mängd damm och jord som färgar vattnet brunt istället. Bruna Nilen är ett riktigare namn. Jag ställde mig så långt fram jag kunde medan Yohannes och Pontus väntade bakom. Vattnet som skvätte gjorde mig genomblöt, men som tur var hade vi vår första dag med sol på hela resan så jag torkade fort.

 

Den lokala bussen på vägen tillbaka är nämnvärd. Vi väntade under ett litet tak på att bussen skulle komma. När den väl kom stannade den vid en plats. Sedan en annan och slutligen ännu en. Då bestämde vi oss för att kliva på. Jag och Pontus satte oss som lydiga svenskar i väntan på att bussen skulle fyllas. Jag såg att säten reserverades runtomkring och tänkte att snart ska den väl ändå köra. Vi väntade en timme och sedan en timme till. Under tiden hade bussen fyllts med rissäckar, halm, tombackar och diverse andra jordbruksföremål.

 

Plötsligt bestämde sig en förare för att starta bussen. Lika plötsligt blev det ett väldigt liv utanför och alla kom på att de faktiskt skulle på bussen och att de faktiskt hade ett par stycken små ärenden kvar att utföra. Jag slog mig på pannan och sade högt på svenska att ”det kunde ni la ha tänkt på innan, två timmar har bussen stått här!”. Människor skulle säga adjö till några. En skulle välsigna sitt barn och en annan skulle fylla på med ännu fler tombackar.

 

Bussen fylldes med människor som inte längre kunde stå på golvet på grund av alla säckar. När bussen väl körde fylldes den på mer och mer. Efter halva resan kunde inte jag ha fötterna på golvet trots att jag satt ner. Bussen var mer än full och ett flertal personer höll balansen genom att luta sig mot mig. Lyckligtvis tyckte jag att hela denna procedur var underhållande. Mitt i kaoset verkade det trots allt som om alla människor visste precis vad som hände och vad som skulle hända.

 

Resan hem från de blå fallen tog ett par timmar längre tid än vad vi hade räknat med, men det gjorde inte så mycket. Vi hade trots allt inte bråttom till något annat än att dricka te. Att dricka te i Bahir Dar, nere vid sjön och uppleva stadens charm.

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0