Att jazza i Addis

Det intensiva eftermiddagsregnet fällde sina sista droppar. I takt med att de alltid bestående molnen blev ljusare vågade sig staden ut på gatorna. Människor som tagit skydd fortsatte med vad de tidigare hade gjort. Några sjöng religiösa sånger i utbyte mot små allmosor och andra hängde ut de varor som de skyddat mot regnet.

 

Jag började att gilla Addis Abeba. Det är en stad som vägrar att dö. Byggnaderna må förfalla och trottoarerna sakta men säkert bli nedtrampade till gatans nivå. Hålen i vägarna samlar åt sig lerpölar och det verkar som om människorna finner sig i det, för vad annat finns där att göra? De hemlösa barnen umgås i små gäng, växer upp och fortsätter att umgås med varandra. Addis Abebas barn känner varandra, de åldras med stadens byggnader, får rynkor och skadas av det slitsamma livet som de lever. Addis Abeba är som ett pulserande organ som producerar nytt blod men åldras själv.

 

 

Det är fattigt, och det vore vanskligt av mig att säga att människor trots det är lyckliga. Det finns också ett hopp. Nya hippa caféer startar, klubbarna blir något mer exklusiva och bankerna utökas. Det är märklig blandning att se fönsterbeklädda elektronikbutiker öppna bredvid ett skjul där hemlösa bor. Nyrika män sitter med de senaste telefonmodellerna på ett café samtidigt som ett barn putsar deras skor.

 

Det äkta Etiopien är inte etiopiska slummen, där människor överlever utan att jag förstår hur. Det äkta Etiopien är heller inte mötet mellan det rika och det fattiga, det är inte bönderna som plöjer sina åkrar eller de unga affärsmännen som precis tagit sin universitetsexamen. Det äkta Etiopien är liksom i vilket annat land som helst alltsammans. Det äkta Etiopien är att dricka kaffe på en kaffebar, men det är samtidigt att betala överpris för en öl på en exklusiv nattklubb. Det äkta Etiopien är lika mycket hoppet hos dem som har lyckats lite som de hemlösa som våndas över sina krämpor.

 

Jag och min ständige färdkamrat, Pontus, gick från den etiopiska khathålan till den exklusiva jazzklubben på samma dag. På jazzklubben spelade det ett välfriserat etiopiskt band med duktiga musiker. Sångarna var klädda i grå kostym och gul klänning. Vi satte oss på första raden. Publiken runt oss bestod av både etiopier och västerlänningar. Etiopierna var uppenbart uppklädda för denna tillställning medan västerlänningarna hade på sina sedvanliga kakifärgade skjortor och dyra vandringsskor. Det är trots allt Afrika.

 

 

 

Musiken spelades lagom högt för att kunna föra en konversation med sin bordspartner och i mellansnacken presenterade bandet sig på engelska. Efter varje låt var det någon sekunds tystnad tills det att jag och Pontus applåderade, vilket fick publiken att göra detsamma. Sedan fortsatte det som vanligt. Bandet verkade egentligen ha varit sekundärt för etiopierna medan västerlänningarna med stort nöje insvepte tonerna.

 

Etiopisk jazz är en uppenbart västerländsk influens, men den har blivit etiopiens egen. Likaså har den italienska pizzan förändrats och spagettin som finns på varje meny är annorlunda. Det gör inget, för det är den etiopiska jazzen, pizzan och pastan som serveras liksom det är den svenska jazzen, pizzan och pastan som serveras i Stockholm.

 

Utvilade begav vi oss nästa dag till Haile Selassies kejsarpalats. Kejsarpalatset liknar en officiell byggnad i femtiotalets populära betong. Badrummen är i klara ljusblåa och rosa färger. Det är ett minne från en gammal tid i Etiopien. Haile Selassie som sades vara direkt relaterad med Kung Salomon, 255 generationer bak i tiden, är fortfarande mycket av en nationalsymbol. Människor vi pratar med och texter vi läser talar om Selassie i gudalika ordalag. Hans palats ligger idag på universitetsområdet som svarar som en stor men lugn oas mitt i Addis Abeba. Hit kommer studenter för att studera och hänga. Det är en vänlig atmosfär vi bemöttes av.

 

Nationalismen i Etiopien är stark av flera orsaker. Man anser sig genom att vara Kung Salomons arvingar vara det utvalda folket. Man blev aldrig koloniserat av västvärlden. Etiopien har förmodligen en av de längsta historierna som land i hela världen. På nationalmuséet ett par hundra meter söder om universitetet finner vi en samling av allt det här. Det toppas av den vackra flickan, Lucy, som sägs vara den första människan. Det var i Etiopien som mänskligheten uppstod sägs det.

 

Efter två nationalistiskt präglade besök promenerade vi tillbaka till Piazza. Vi gick förbi kyrkor där stora gudsceremonier hölls och långa stengator bekantade av små marknadsstånd. Addis Abeba var sig likt. Männen diskuterade fortfarande högljutt på caféerna och gatubarnen höll fortfarande ihop i små grupper.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0