Religionerna möts i Wukro

Min plan var att på samma dag ta mig från Mekelle till de för regionen berömda religiösa platserna utanför byn Wukro och sedan vidare till landets födelseplats, Aksum. Det gick snett då inga bussar gick dagtid från Wukro till Aksum, därmed återvände jag till Mekelle.

 

Wukro är i sig inget speciellt. Det är en liten landsvägsby med en sömnig befolkning. Det mest uppseendeväckande är nog de fyra spanjorer som bott där i ett flertal år. Jag antar att de arbetar för en biståndsorganisation. Vägen som delar byn i två är asfalterad, men liksom i Mekelle ligger ett tunt lager röd sand över marken. Längs trottoarerna finns diversebutiker och caféer som är fyllda av kaffedrickande etiopier i väntan på bättre tider.

 

Däremot är omgivningen desto mer berömd. Här finns några av landets – om inte världens – äldsta fortfarande existerande kyrkor, men vad jag främst kom för var den första moské som byggdes i de etiopiska högländerna. Den ligger drygt tolv kilometer norr om Wukro i en ännu mindre by vid namn Negash.

 

Jag hade lite svårigheter att komma dit, mest på grund av prisförhandlingar. Innan jag visste att minibussar gick med tio minuters intervall pratade jag med en chaufför som krävde 160 kronor, vilket är fyrtio gånger mer än vad det normala priset borde vara. Jag satte mig istället på ett café tillsammans med alla andra bybor i väntan på bättre tid. Efter en stund gjorde jag ett till försök vilket resulterade i att jag kom till Negash för fyra kronor istället.

 

Jag fick erfara denna girighet gentemot ”ferench” ett flertal gånger i Wukro. I kyrkorna krävde de tio gånger mer betalning av mig än av ortsbefolkningen och i moskén hade de helst velat ha ett par hundra av mig som tack för att de visade in mig. Jag lyckades dock komma in mycket billigare varje gång. De tror verkligen att man är gjord av pengar om man har blåa ögon, nej det är inte smaragder jag tittar med.

 

Jag kom till Negash i slutändan, en femton minuter lång färd. Det är en mycket liten by bestående av bara ett par hus, men ändå var marknadsplatsen helt fylld av människor. Det var så pass mycket att jag hade stora problem att tränga mig fram med min ryggsäck. Man sålde allt från höns till kaktusfrukt och skinn från nyslaktade djur. En muslim tog tag i mig och sade till mig att följa efter.

 

Vi kom fram till porten som för oss in mot först den nya moskén och sedan den gamla. Den gamla ligger mycket vackert längst ut på en klippa omgiven det karaktäristiska etiopiska bergslandskapet. En fridfull plats där man kan tänka sig att de första muslimska missionärerna imponerats av naturen.

De kom dit redan under Mohammeds tid, alltså tidigt 600-tal. Det sägs att det var en av Mohammeds närmsta män som grundade moskén i Negash.

 

Imamen visade stolt upp de gamla artefakter man bevarat. Där finns en gammal koran och några äldre tyger med arabiska inskriptioner. Då ingen av de tre män som följde mig in kunde någon engelska vill jag inte åldersätta något av dessa föremål. Däremot misstänker jag att de snarare var från medeltiden än så tidigt som 600-talet. Utanför fanns det en begravningsplats där, om jag förstod det rätt, bara de som jobbat för moskén blivit begravda sedan Mohammeds tid.

 

På bussen tillbaka från Negash började en kille, Alew, prata med mig. Han hade på sig en tröja var det stod UNMIL (United Nations Mission in Liberia). Det visade sig att han under sin tjänstgöring blivit skickad till Liberia för att hjälpa de flyktingar som farit illa under Charles Taylors diktatur. Han hade under en kamp skadat sitt ben och var därmed halt, men ändå ville han visa mig vägen till kyrkorna.

 

Vi gick till en av dem. Den byggdes redan på 300-talet berättade han. Det var en kyrka så som de mer klassiska ser ut. Jag fick inte komma in i den, men jag kan tänka mig att det skulle kunna finnas gamla målningar och träsmiden som berättar om influenser från dåtiden. I Mekelle hade jag nämligen sett kopior på smiden som finns utanför Wukro.

 

På den tiden var judendomen och olika paganistiska läror störst i regionen. Detta innebär att influenserna bör synas i de målningar man gjort. Till exempel kan man att man i Sverige gjorde en leende Jesus på korset i tidig medeltid för att göra tron mer attraktiv för hedningarna, liknande saker borde man finna här.

 

Vad jag såg i Mekelle var träsmiden var man visserligen har avbildat kyrkor och kors, men detta mest i skymundan. Det som fokusen legat på är olika djur som imponerat folket, de djur som jag misstänker varit heliga inom paganismen. Det var antiloper, lejon och elefanter, men även klassiska boskapsdjur som försett folket med mat.

 

Jag har tidigare presenterat tanken bakom att man fastar, den religiösa förklaringen. Att man sörjer att judarna förnekar Jesus som Messias och hans korsfästelse. Den kulturella förklaringen skulle kunna vara att boskapsdjuren betytt väldigt mycket för befolkningen, allt vad de kunnat förse har man älskat; man har dyrkat dem inom paganismen. För att locka folk till att konvertera har man fortsatt göra boskapens betydelse stor genom att helga vad de kan förse. Man har därmed kompromissat mellan paganismen och kristendomen, något som skett i alla kulturer. Fastandet i Etiopien innebär att man inte äter något som kommer från djuren (kan likställas med veganism). Jag vill förtydliga att detta är ren spekulation från min sida.

 

Efter det att jag och Alew sett denna kyrka berättade han på ett rent vänskapligt vis att det var hans födelsedag, så jag sade till honom att jag bjuder på en kaffeceremoni. Ett vänskapstecken i typisk etiopisk anda. Vi satte oss vid ett café och drack tre koppar kaffe var, i enlighet med etiopisk sed (jag antar att det kommer från treenigheten som prisas högt). Han berättade då att han skulle börja på universitet i Addis Ababa.

 

Han hade fått ett scholarship för goda betyg som skulle finansiera hans flytt dit. Han skulle studera litteratur och ge'ez, skriftspråket. Han talade om för mig att han hade skrivit en bok och höll på med sin nästa, jag var tvungen att avbryta och säga att så var precis fallet med mig. För det behövde han dock lite mer pengar, antagligen för att komma åt en dator. Han skulle senare samma dag gå till byns rikaste man för att be om detta. Det kändes skönt att han undvek att fråga mig, att han faktiskt såg mig som en intressant eftermiddagskonversation snarare än pengar.

 

Innan jag gick till busstationen gav jag honom ytterligare en liten present (10 kronor) som tack för hjälpen och som en gåva på födelsedagen. Ibland är det bra att vara ”ferench” visade det sig då jag skulle med bussen hem. Det var en lång kö, men alla lät mig gå före och få den bästa platsen i nästa minibuss som kom. Ibland får jag betala mer, men jag får oftast något bättre service än andra också.

 

Väl i Mekelle gick jag till ett närliggande hotell, bara för att kunna komma fort till busstationen nästa morgon (natt). Jag åt en middag på Yohannes-hotellet vilket förvånade personalen som trodde jag åkt. Mitt hotell kunde ha varit ett misstag om det inte legat så nära stationen. Varenda steg och andetag någon tog ekade i hela byggnaden. Jag fick inte mycket sömn, och klockan fyra då alla började vakna för att hinna med bussar lät det som ett krig.

 

Väl vid busstationen väntade ett drygt hundratal personer på att grindarna skulle öppnas. Mer folk strömmade det dit. Då grindarna öppnades såg jag hur ett par bussar blinkade med alla sina ljus och satte på högsta musik samtidigt som alla människor hektiskt började springa så fort de kunde mot bussarna. Det var kaosartat. Jag kom dit och fick en bra plats. Bussarna får inte börja gå förrän klockan slår 00.00 (06.00 europeisk tid), vilket gör att man sitter still i en timma trots att bussen är full.

 

Liksom i Asien ska bussar gå när de är fulla till skillnad från Europa där de går vid utsatt tid, därmed måste man komma en timme innan bussens avsatta tid är, för annars kan man riskera att bussen redan åkt. Iväg kom jag i alla fall, och vaknade gjorde jag inte förrän bussen nådde Aksum.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0