På väg till himmelen

Jag hade köpt en bussbiljett som skulle ta mig ännu längre upp i bergen till en liten by vid en korsning, där hade jag fått veta att jag skulle byta till en annan buss som skulle föra mig till det som många kallar Nya Jerusalem, Lalibela.

 

Kvällen innan jag for stötte jag in i fyra utlänningar som ville bjuda med mig till Bahir Dars enda ställe för ”ferench”. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att gå dit, så jag bjöd med Yohannes vilket han blev glad för. Vi anlände till baren och mötte två av dem som hälsade på oss båda. Lite senare kom två tjejer som gladeligen hälsade på mig men lämnade Yohannes utanför. I slutändan var det bara en av de fyra som behandlade honom med respekt, de andra sade att de inte orkade med ”en till försäljare”. Jag blev ilsken och vi gick därifrån. Skamset ursäktade jag mig så mycket jag kunde, inte trodde jag att resenärer leker mini-rasister i Afrika.

 

Jag hade fått veta att min buss upp i bergen skulle hämta mig klockan tre på natten, men av tidigare erfarenhet visste jag att det kunde dröja innan den skulle komma. Ändå klev jag lydigt upp och väntade på att chauffören skulle ringa min telefon. Det dröjde till halv fem. Klockan sex åkte vi ut ur staden efter att ha försökt att locka med oss fler passagerare. Det gjorde dock inget, men det tär på krafterna att inte få någon sömn vilket i en minibuss i Etiopien kräver valium. Då jag inte innehar detta får jag nöja mig med att se vackra soluppgångar.

 

Tidigt anlände vi till byn, en 3000 meter högt belägen väggrensby. Det är en korsning varav man åt ena hållet kommer till väst, andra öst och tredje norrut till Lalibela. Molnen låg på marknivå och regnet föll. Det kan inte ha varit mer än tio grader varmt. Invånarna tittade slött på mig, några hälsade medan andra passerade fnittrande denna viting. Jag köpte mig en kopp kaffe och satte mig bredvid en äldre man, han förklarade att bussen skulle komma tidigast klockan fem. Man har ett annat tidssystem i Etiopien vilket innebär att klockan går sex timmar före det europeiska systemet.

 

Efter en stund kom en engelsktalande man förbi, han hälsade på mig och sade att han ville bjuda mig på te. Jag följde med honom över gatan var vi gick in i ett kaffehus. En historialärare satt längst inne i ett hörn och frös. Jag satte mig bredvid honom. Först fick jag mitt te sedan ville läraren bjuda mig på en kaffeceremoni. Vi delade en kanna kaffe som en dam tillagade framför oss, samtidigt kunde vi värma oss över den glöd hon gjorde kaffet över.

 

Det var ett sällsamt möte mellan mig och läraren. Han förklarade på halvbra engelska att han studerat på universitet men vi kunde även dela tankar och idéer angående etiopisk som utländsk historia. Jag berättade att jag till stor del befinner mig i landet för att kunna lära mig av den Afrikanska kontinentens ursprung vilken man finner i Abyssien. Efter en stund såg jag att han i denna kyla gick barfota, så för framtiden gav jag honom ett par sockor jag fått på flygplanet som tack för kaffet.

 

Efter tre-fyra timmar kom äntligen en buss som jag kunde åka med. Den förde mig och mina medpassagerare nedför en otroligt vacker dal vilken påminde om risterrassbergen jag såg utanför Guilin i Kina förra året. Längs bergsluttningarna ser det ut som trappsteg bygger bergen, och på dessa trappsteg odlar man olika grödor. Vägen var dålig, och trots att det bara var strax över sextio kilometer att köra tog det nästan två timmar.

 

Slutligen kom vi fram till Lalibela, denna heliga stad som är belägen 2630 meter över havet. Hela staden var omgiven av ett vitt moln. Överallt såg jag pilgrimer och präster med typiska Moses-stavar. De går oftast klädda i ett tjockt vitt skynke och har en så kallad ”kov” på huvudet, en fezliknande hatt som går strax över öronen. Denna tradition härstammar från den judiska kippan och fyller precis samma funktion – att inte blotta sig inför Gud.

 

Det är inte märkligt att Lalibela är en av jordens mest heliga platser. Det ligger beläget på toppen av ett berg mellan två dalar. Utsikten här uppifrån måste vara fantastisk då vädret tillåter, men nu är det nog så nära himmelen man kan komma då man är vid liv.


Kommentarer
Postat av: Natalie

låter fint :)

dock är judiska kippan för att man inte ska tro att man är större än gud :)

2011-07-16 @ 18:16:36
Postat av: Pontus

slår vad om att jag kunnat sova på den bussen!

2011-07-18 @ 15:17:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0