På andra sidan bergen

Etiopien delas i två av delvis Great Rift Valley och delvis en bergskedja i norr. Bergen sträcker sig upp till 4800 meter över havet vilket skapar stora obeboeliga områden. Därmed delas landet i två. Detta har skapat en unik situation inte bara rent modernt utan även för mänskligheten.

 

En av de mest populära evolutionsteorierna till mänsklighetens födelse går ut på att den afrikanska kontinenten splittrades i två delar. Från att ha varit helt täckt i djungel så dog denna skog ut och ersattes med savann och öken. Att det forna skyddet, träden, var borta gjorde att rovdjuren blev allt farligare. Det blev viktigt att resa så fort som möjligt över savannen, ganska fort lärde sig människornas förfäder att gå. Denna förklaring presenteras på nationalmuseet i Addis Ababa var Lucy ligger.

 

Inte är detta det enda som delningen av Afrika har skapat. Efter att ha åkt en överfylld buss var folk bokstavligen satte sig på varandra i ett par timmar anlände jag på östra sidan av bergskedjan. Det var ett helt annat land som mötte mig. Ett smakprov på den omtalade torkan i regionen (främst Somalia) fick jag. Små bäckar och floder som under regnsäsongen brukar vara fyllda var fortfarande torra. Jag vet inte om det beror på att det är början av regnsäsongen eller om det beror på torkan, men somliga människor har sagt att det regnat ovanligt lite i år.

 

Bussen österut stannade först i korsningen var jag två dagar tidigare väntat i ett par timmar på en buss mot Lalibela. Då jag klev av bussen möttes jag av den guide jag tidigare träffat på samma plats. Han hade varit i Lalibela. Tillsammans gick vi till kaffehuset för att se om Kalayu fortfarande var kvar vilket han var. Vi hälsade leende på varandra. Han hade nu väntat i fyra dagar på en buss mot Addis Ababa, ett samtal med honom dagen därpå förtäljde att han fortfarande väntrade.

 

Det tidigare alldeles gröna berglandskapet byttes ut mot torra platåberg lika dem i Utah och Arizona. De som i Amhara-regionen vanliga åsnorna blev allt färre och istället vinglade det dromedarer längs vägkanterna. Den lilla stad jag kommit till kändes som vilda västern. Vägarna var torra och mina fötter skrapade mot det tunna sandlager som blåst in över staden. Här och var gick sjalförsedda män omkring med vapen på ryggen, somliga med kalisjnikovs, somliga med bössor från före andra världskriget.

 

Det var Tigray-regionen jag nått. Den är berömd för främst tre saker. Det var här det etiopiska riket föddes under Drottning Shevbas tid, det var här kriget mot Derg-regimen mellan åren 1974-1991 drevs och det var här slaget vid Adwa 1896 bekämpades mot italienarna. Dessa italienare hade under sin nationalism efter föreningen 1861 liksom många andra länder i Europa inlett en kamp om kolonierna. Deras inflytande i Afrikas horn var stort.

 

De tog ett steg för långt då de under 1890-talet inledde ett krig mot Etiopien, det enda landet i Afrika som inte vara koloniserat (om man inte räknar Liberia som gavs självständighet 1828). Etiopien bestod vid denna period av dagens Etiopien, Eritrea, Djibouti och delar av Somalia. Intressant nog talar man i historien ofta om kriget mellan Ryssland och Japan som det första där en västerländsk makt förlorat mot ett land från den nya världen, detta är en sanning med viss modifikation.

 

För slaget vid Adwa 1896 var en enorm propagandaseger för Etiopien. Visserligen stoppade man italienarnas framfart i Afrika, detta till trots en materiell underlägsenhet, men man förlorade Eritrea till italienarna tillsammans med italienska Somaliland och Djibouti som gavs till fransmännen; men man var det första land från den nya världen att vinna ett slag om självständighet mot ett europeiskt land.

 

Medan Japan vann ett helt krig mot Ryssland sju år senare så vann Etiopien snarare ett halvt krig mot Italien, men nog värt att nämnas. Som förkunnat lyckades dock Benito Mussolini att ockupera Etiopien 1936-1941. Eritrea gavs senare tillbaka till Etiopien som en gåva efter andra världskriget, därmed startades en lång och utdragen frihetskamp fram till 1994 som utspelade sig i Tigray-regionen som sträcker sig in i dagens Eritrea.

 

Det var kort om modernare etiopisk historia. Väl i ökenstaden Wuldya var jag anlänt med bussen försökte jag få fatt på något transportmedel norrut till regionens huvudstad, Mekelle. Någon kastade in mig i en tuk-tuk som förde mig till ett hotell, här sade någon annan åt mig att vänta. Jag väntade en stund. Beställde lunch. Väntade lite till. Sedan sade någon tredje part åt mig att åka med en annan tuk-tuk som förde mig ut ur staden var jag blev avkastad bredvid en åsna vid vägen. Efter en liten stund kom ännu en man och sade att bilen väntade på mig. Slutligen betalade jag en chaufför nästan ingenting och var på väg med fem andra passagerare mot Mekelle.

 

Jag tror att detta är ytterligare ett bevis på att folk vill hjälpa till. Ingen ville heller ha någon dricks. Kanske får de alla lite betalt av chauffören, vad vet jag? I och med de inte kunde engelska förstod jag inte situationen, men man vänjer sig efter en stund över att inte ha full koll på allt. Över bergen mot Mekelle for bilen i alla fall. Det var kala berg med småbuskar och kaktusar, otroligt vackra vyer och dromedarer. Jag njöt vid mitt öppna fönster och tänkte att Tigray var något för mig.

 

Fram kom vi till slut. Bilen släppte av oss på en höjd utanför staden. Nedanför solnedgången spred sig husen runtom dess kärna, ett enormt krigsmonument som tack för invånarna i Tigrays kamp mot Derg-regimen. De jag åkte med insisterade på att jag skulle checka in på ett särskilt hotell. De sade att det är där alla ”ferench” bor då de kommer till staden. Det var ett fyrstjärnigt var ett rum kostar femdubbelt av vad jag brukar betala. Istället hittade jag ett hotell vars skylt var skrivet på ge'ez för 50 birr per natt (ca: 20 kronor).

 

Mekelle verkade vara en bra stad att vistas ett par dagar i. Visserligen finns det inte så mycket att göra men stämningen är behaglig. Staden känns både öppen och vänlig. Att vandra på dess små kullerstensgator mellan sandfärgade stenhus är ett charmigt nöje. Här och var hälsar folk på mig och vid ett tillfälle blev jag bjuden på kaffe.

 

Jag pratade med de två männen i ett par timmar. Det var söndag, alltså vilodag. De berättade att de jobbade med ett vindkraftsprojekt drivet av fransmän. De tyckte att förhållanden var okej, men de där fransmännen stod de knappt ut med! De rökte och drack, skrek och var arga. Dessutom tyckte de att fransmännen gjorde mycket annat än att jobba, så de fick en stor arbetsbörda. Inte gick de ner sig alldeles för mycket för detta, de var nöjda med vardagen och speciellt siestatimmarna på eftermiddagen njöt de av.

 

Jag besökte under dagen ett mindre palats som Abyssiens ledare, Yohannes IV, i slutet av 1800-talet byggt. Han flyttade huvudstaden från Gondar till Mekelle i och med staden låg bättre till för salthandeln. I samma veva som han blev deprimerad över sin sons död förklarade Nubien (Norra Sudan) krig med Abyssien och ett par månader dog han i strid. Hans general, densamma som besegrade Italien 1896, lyckades dock vända kriget mot nubierna.

 

Jag hann även med att besöka det stora krigsmonumentet. Då jag kom dit sade de att jag det var stängt trots att portarna var öppna och en skylt indikerade att det skulle vara öppet. Det visade sig att de ville ta betalt av mig men hade slut på kvitton. De bad mig vänta. Efter att jag sett etiopier komma och gå som de ville i tjugo minuter reste jag mig i protest och sade att det var deras problem om de vägrade låta mig in och samtidigt inte vill ta betalt av mig. Så jag gick in. De protesterade lite lätt men kom väl fram till att jag skulle komma tillbaka och betala senare. Det är inte alltid lätt att vara ”ferench” i Afrika. Ibland måste man protestera mot orättvis behandling.

 

Mekelle är en stad jag njuter av. Den är charmig samtidigt som tempot inte är alldeles för fort. Befolkningen ler mot mig och jag ler gärna tillbaka. Jag stannar här ett par dagar för att utforska området, kanske får jag se lite fler dromedarer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0