Ett heligt centrum i Lalibela

Molnen skingrade sig i bergen då morgonsolen visade sig. Ljudet från alla de djur som finns i denna lilla by ljöd över dalarna. Präster, munkar och pilgrimer vaknade tidigt för att bege sig till gudstjänst. Det var fredag och därmed fastedag. Morgonbönen skulle läsas i en halvt sjungande form lik den som judar utför då de läser ur torah.

 

Jag hade eftermiddagen innan stött in i en sextonåring vid namn Maragou. Han hade då berättat att han bodde tillsammans med sin nittonåriga syster ganska nära mitt hotell. Båda två studerade för att i framtiden hoppas på att bli antagna till universitet i städer som Gonder och Aksum. Han ville bjuda in mig på en kaffeceremoni i sitt hem. Vad han hade i baktanke det visste jag inte, men att neka en etiopier en inbjudan är att förolämpa dem; därmed accepterade jag detta och sade att vi kunde ses efter att jag sett kyrkorna på fredagen.

 

Jag hade kommit överens med två engelsmän om att vi skulle ses klockan halv nio morgonen därpå för att dela på priset till en guide. Mest var jag intresserad av de små detaljer och namn som han kunde berätta om. Lalibelas allmäna historia har jag läst mig till. Det är en mycket speciell plats som lätt skulle kunna ta plats i ett av världens under.

 

Denna kyrkby etablerades under kung Lalibelas tid (andra hälften av 1100-talet) och det sägs att dess första del klarställdes på bara tjugotre år vilket är mycket imponerande baserat på hur kyrkorna är byggda. Lalibela är en plats som ligger mycket svåråtkomligt till uppe i bergen. I brist på material var man tvungen att finna en annan väg att bygga kyrkorna två. Man fick kompromissa med marken och med arkitekturen. Alla kyrkor består av kantiga byggnader istället för de ordinärt runda.

 

Det som är imponerande är det vis kyrkorna är byggda på. Området består mestadels av berg, så vad man gjorde var att gröpa ur bergen. Man beskar berget i enorma konstruktioner. Man har gjort stora hål var man sparat en mittenkoloss. Denna koloss har man i sin tu format och urholkat till en stor kyrka. Det finns elva av dessa, och de är inte små. Ett hål kan vara upp till femton meter djupt vilket innebär att kyrkan i sig är femton meter hög i och med taket är på marknivå.

 

Fast mest av allt är det inte arkitekturen som är det mest fascinerande, utan den intensiva spiritualitet som finns överallt. En man utanför Bahir Dar sade till mig att om man inte är religiös innan man kommer till Lalibela så är man besatt av Gud då man åker därifrån. Jag imponerades mycket av den kraft religionen utstrålar. Var man än vänder sig möts man av en speciell känsla som är svår att ignorera.

 

Vår guide berättar att det finns tre huvudteorier till hur Lalibela blev byggt på så kort tid. Den första är den mest accepterade: att kung Lalibela hade genom sina utlandsresor i Grekland och Israel fått kunskap om dåtida modern konstruktionsteknik och lät vidareutveckla denna. Den andra påstår att mänsklig hand gjorde en tredjedel av arbetet, resten gjorde änglar. Den tredje säger att korsriddare med följe som nyligen misslyckats med kriget mot muslimerna i Jerusalem begav sig till det nästheligaste landet, Abyssien, för att bygga ett nytt Jerusalem.

 

Denna teori förkastas dock av de flesta då man kan se att influenserna kommer från precis de platser var kung Lalibela tidigare bott. Kunskapen fanns alltså redan i landet och myten om korsriddarna kan inte heller legitimeras då man kollar på europeiskt källmaterial. Dock lever namnet Nya Jerusalem kvar, men inte var det korsriddarna som kom att kalla staden detta.

 

Under tidig medeltid var det mycket vanligt att ortodoxa reste från Abyssien till Israel på pilgrimsresor. Man spenderade månader med att vandra genom öknen för att äntligen nå målet. Då muslimerna erövrade Jerusalem kom nyheterna till kung Lalibela som insåg att pilgrimsresorna i framtiden skulle bli inställda, en stor förlust för religionen och folket. Han beslöt därmed att bygga en symbolisk kopia av Israel. Varje kyrka symboliserar alla för kristna heliga platser i Israel. Där finns en golgata (var kung Lalibela är begraven), en urgröpt Jordan-flod och en kyrka som kallas Betlehem. Hela Israel finns på en och samma plats.

 

Varje steg man tar är på mark som symboliserar något, överallt finns det figurer och tecknen. Allt är extremt genomtänkt in i minsta detalj. Man fick inte missa något då kyrkorna byggdes. Den mest populära är Jungfru Marias kyrka, men den ståtligaste av dem är St Görans. St Göran verkar för övrigt i mina ögon tävla med både Jesus och Jungfru Maria om vem som är den viktigaste gestalten inom den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

 

Vi gick efter lunch vidare mot den del som byggdes sist. Teorier säger att det är kung Lalibelas palats. För att komma till kyrkorna i detta område måste man först gå genom helvetet. Det är en femtio meter lång och totalt svart tunnel som är en metafor för allt det onda som händer dig om du är syndig. Av rimliga skäl har de inte heller för nykomna besökare valt att ha ljus i tunneln. Det var en magnifik lättnad att komma ut i ljuset var jag möttes av vackra kyrkor och en fenomenal utsikt över dalen.

 

Man avslutade en gudstjänst inne i Gabriel-kyrkan. Sju stycken grönbeklädda präster och noviser sjöng och mumlade böner. De bockade och visade upp kors mot Gud. I detta fall symboliserade de sju männen, liksom korset med sju små kors i sig (så kallade Gonder-korset), de sju mirakel Jesus genomförde. Deras röster ekade mot de massiva väggarna och lukten från rökelsen kröp sig fram genom det korsformade rummet.

 

Slutligen visades vi till en speciell kyrka var man istället för att ha gröpt ett hål i marken så har man gjort en grotta runtom en kvadratformad kyrka som håller upp bergstaket. Lite likt templen i Petra (Jordanien). Efter det gick vi vägen om klostren var munkarna och nunnorna bor. De tillägnar hela sitt liv till Gud och ska inte tänka på något annat. Jag skämtade med guiden och sade att visserligen var fallet så, men på Tana-sjön hade de åtminstone bra koll på finanserna (femdubbla priser om man är ”ferench”).

 

Då jag kom tillbaka till byn gick jag till mitt hotell för att ordna med lite skriverier och annat allmänt praktiskt som bör fixas. Efter en stund knackade det på dörren och Maragou som jag nästan glömt bort sökte mig. Jag bjöd in honom i rummet. Han sade att han väntade på sina studieresultat från sista examen i skolan, om de var bra skulle han få börja motsvarigheten till vårt gymnasium.

 

Jag följde med honom till hans hem. Ett litet skjul med två madrasser på golvet och med en kaffekanna i mitten. Hans syster hade börjat göra ordning kaffet. Var hans tanke att jag skulle gifta mig med systern? Nej, efter en stund verkade det inte så. Vi pratade ett tag. Han berättade om sina förhållanden.

 

Hans föräldrar som kommer från landsbygden tror inte på utbildning och vägrar därmed hjälpa till med finanserna. Syskonen måste därmed få ihop pengar själva till mat och hyra. Varje månad ska de betala 150 birr (ca: 55 kronor) vilket de med nöd och näppe lyckas tjäna på att putsa skor och tvätta kläder. Efter en stund kom han till poängen, han ville ha någon västerlänning som sponsrar honom och hans utbildning. Jag fick både mat och kaffe vilket gjorde det svårt för mig att säga nej.

 

Jag ville inte vara elak eller låta oförskämd. Slutligen lyckades jag att avvärja förfrågan på ett snyggt sätt. Istället gick jag därifrån efter att ha givit 50 birr till dem, något som båda två faktiskt såg mycket glada över. Det är några som har givit antydningar till att vilja bli sponsrade, men nog var detta den mest raka förfrågan jag fått. Inte för att det krävs mycket pengar för att göra en student som honom nöjd och livet lättare, men det är också svårt att hjälpa dem alla. I detta fallet var de 50 birr jag gav antagligen tillräckligt för en stund framöver.

 

Jag kommer härnäst att ta mig norrut till den första huvudstaden, Aksum, var Abyssiens födelse ägde rum. Det kan ta en dag, men det kan också ta tre beroende på väderförhållanden och om bussar går som de ska.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0