En ortodox ceremoni

Jag lämnade Gondar för att ytterligare en gång besöka Bahir Dar, mest för att det låg på vägen mot Addis Ababa och jag inte orkade göra den 750 kilometer långa resan i ett svep. Gondar hade varit intressant men påfrestande för alla de försäljare som hela tiden (!) försökt att få mig att följa med deras kompis, eller kompis kompis, i en minibuss till Bahir Dar eller Simaen-berget.

 

Faktiskt var det så extremt att nästan alla unga män jag passerade presenterade sig artigt, frågade var jag kommer från, sade att de har en vän i Sverige och frågade efter mitt namn. Efter denna korta utfrågningen gick de på sak och frågade vad jag skulle göra nästa dag. Då jag så artigt som möjligt försökte att avvärja dem blev de desto mer på och förföljde mig. Efter ett par dagar hade jag haft samma konversation med centrumets alla försäljare flera gånger om. Det slutade med att jag avbröt dem i presentationen och sade att jag inte ville ha någon av dess tjänster. Jag gillar inte att varken avvisa folk eller att snäsa av dem, men det var tvunget.

 

Morgonen jag skulle åka gick jag först till ett internetcafé, en av dessa unga män, för övrigt han som lurat mig dagen innan, förföljde mig in det och kallade mig nästan rasist om jag inte accepterade hans tjänster. Jag fick ut honom ut caféet. Istället gick jag ner till vägen, som går precis genom centrum, och väntade i två minuter tills en minibuss stannade och frågade om jag skulle med till Bahir Dar. Simpelt, inte hade jag behövt någon som ringde en kompis kompis.

 

Jag anlände till Bahir Dar tidig eftermiddag var jag vid hotellet stötte in i min vän, Yohannes, som vi avtalat. Jag åt lunch och pratade med honom. Han berättade att någon brutit sig in i hans lägenhet och stulit alla hans saker, till och med madrassen. Sedan frågade han mig om hur jag haft det och jag hur han haft det. Han sade att han stött in i de utlänningar som två veckor tidigare vägrat honom en hälsning igen, han hade bara hälsat på den trevliga av dem som hämnd vilket förargat de andra.

 

Vi fortsatte att prata. Han sade att det var en helig dag, St Gabriel-dagen, och att man utanför hans by skulle 5000 människor vandra till en kyrka med en av de högst ansedda prästerna i landet för att hålla helgdag över natten. Min plan var egentligen att bara stanna över natten för att så fort som möjligt ta mig vidare mot Harar nästa dag, men detta var en händelse som jag inte ville missa. Vi packade ihop lite mat och sovsäck, sedan gav vi oss av på en gång.

 

När vi kom fram till byn, densamma som Blå Nilen-fallen ligger nära, stötte jag in i den danska familj jag pratat med i Gondar föregående dag. De visade sig vara diplomater. De sade att om man ska resa söderut bör man göra det med försiktighet, på grund av hungersnöden i Somalia-regionen (som rent geografiskt sträcker sig en bra bit in i Etiopien) kommer man kanske att upprätta flyktingläger här. Jag tackade för informationen och sökte upp Yohannes igen.

 

Han sade att det var en liten promenad, på en timme, till kyrkan. Om jag ville se fallen igen kunde vi göra det först, vi var trots allt unga och kunde springa till kyrkan. Jag tänkte att jag inte ville utmana en etiopier på att springa, speciellt inte på hans marker. När vi började gå tyckte jag att vi gick fort nog. Tro mig då jag säger det, på en timma i etiopiskt tempo kommer man mycket långt, likaså rinner svetten. Då det är uppförsbacke tycker de att det går för långsamt och har därmed en benägenhet att tävla uppför dem för att göra det roligare.

 

På vägen mot templet mötte vi en kort döv man med ett vapen på axeln. Han kunde prata och läsa läppar med de lokala. Han tyckte att det var kul att jag kom med och behandlade mig som en hedersgäst, hans relation till denna kyrkan var nära. Yohannes far och han var bästa vänner, på så vis fick jag specialservice. Jag frågade efter en liten stund vad han hade ett vapen för varav Yohannes svarade ”ibland, faktiskt för det mesta, tar bönderna i området till med vapen och rånmördar de som går till kyrkan för att be” sedan tillade han att denna döva man hade förra gången blivit misshandlad så att han var tvungen att ligga på sjukhus i två veckor. Tack för informationen tänkte jag och höll mig extra nära min vapenbärande vän.

 

Jag ska tillägga att säkerheten denna gången var hög med poliser och soldater överallt. Inga banditer kom för att råna någon.

 

Vi anlände till platsen. Den typiskt runda kyrkan stod längst ut på en klippa. Utsikten var som över hela Etiopien mycket vacker. Klipporna runtom dalgången sträckte sig upp likt en massiv mur som skyddade den heliga plats. Överallt fanns det vitklädda glada människor som slagit sig ner. Här och var fanns det tält, men för det mesta hade man bara lagt en slags matta på marken där man skulle sova. Detsamma gjorde vi. Tur hade vi att det inte regnade just denna dag.

 

Jag blev ledd upp till kyrkans privata kvarter, ett inrutat litet område var bara de som har med kyrkan att göra får vara. Jag blev inbjuden för att möta munkarna. Jag satte mig på en bänk i väntan på att något skulle hända. Jag blev serverad mat och hemmabryggt öl som jag efter mycket om och med svalde. Det var ingen fantastisk bryggd. Vi alla reste oss upp då prästen kom. En man i lång lilafärgad klädnad och säkerligen en meter långa rastaflätor. De formas naturligt av det afrokrulliga hår folket har.

 

Som enda utlänning kände jag mig som en profet, Jesus, eller någon ytterst viktig person då jag gick mellan skarorna. Folk skingrade sig för mig och stirrade på mig. Vad jag gillade med denna plats var att alla var troende och var där för att fira en högtid. Det gjorde att jag blev lämnad ifred från det vanliga tiggeriet. Då jag pratade med folk slapp jag dessutom en konversation som normalt alltid slutar med att prata om hur fattiga de är eller om sex. Vi pratade istället om högtiden, deras tro och hur saker och ting gick till. Efter att ha studerat precis dessa saker i ett par veckor var det ytterst intressant att få se allt i praktiken.

 

Det kändes som om uppvärmningen inför en konsert då evenemanget började ta fart vid sjutiden på kvällen. Alla stod upp och sjöng med i sånger som framträddes. Folk klappade händerna och olika peppande ramsor löd över bergen. Stämningen artade sig. Man började klappa händerna och blåsa i tutor. Folk skrek ut det typiska ”lulululululu” som man hör i Afrika under glädjerika tillställningar.

 

Då prästen satte igång med gudstjänsten, som skulle vara i femton timmar, jublade alla. Det var inte 5000 människor som Yohannes sagt, men åtminstone 2000. Denna skara gjorde nog lika mycket oväsen ifrån sig som 50 000 gör under en konsert på Nya Ullevi i Göteborg. Jag stod först ovanför alla för att ha en bra sikt, men efter en stund flyttade vi oss ner till samma nivå som kyrkan.

 

Ceremonin fortsatte med mässande, sjungande och predikande. Hela tiden var stämningen hög. Det var bara män som höll i själva tjänsten, men en och annan kvinna fick äran att spela trumma och sjunga. Denna religiösa musik som jag annars bara hört timme efter timme under alla de bussresor jag gjort tyckte jag för en gångs skull var bra, annars har jag mer eller mindre enbart sett den som långdragen monoton tortyr.

 

Mörkret föll, långt borta lystes himlen upp av blixtar, stjärnor började dyka fram och ceremonin fortsatte. Som mäktigast blev det när man klockan halv tolv om kvällen tände över 2000 ljus som alla gungade fram och tillbaka med samtidigt som sången för varje vers ökade sin styrka. Området var upplyst av levande ljus och inte någonstans såg jag ett dystert ansikte. Efter detta somnade jag gott i min sovsäck, och under hela min resa har jag inte sovit så gott som jag gjorde under bar himmel vid St Gabriel-kyrkan.

 

Då solen gick upp klockan sex om morgonen började prästen sjunga. Det var en ljuv melodi för att väcka alla de troende som samlats på denna plats. Man gjorde ordning sig, åt frukost och sköljde ansikten. Somliga hämtade vatten från de heliga bäckar som rinner i området, men jag nöjde mig med att dricka av det jag hade köpt.

 

En av faserna under denna morgonceremoni var att jaga bort demonerna ur de djävulsbesatta kvinnor som i total extas kved och skrek ut de synder de gjort. Plötsligt kunde man höra en kvinna mitt i publiken skrika av fasa och snart därefter se henne springa fram till prästen som frågade henne var hon gjort. Jag fick översatt för mig att en kvinna mördat sin syster för trettiofem år sedan, en annan hade tvingat en munk att stjäla från kyrkans kaffe och en tredje hade haft samlag med en munk. I den ortodoxa kyrkan får präster men inte munkar vara gifta.

 

Man avslutade denna ceremoni med att ta fram den heliga arken. Denna ark symboliserar originalmanuskripten som finns i Aksum för att påvisa att det etiopiska folket är Guds utvalda och inte det israeliska. Detta är det viktigaste fundamentet inom etiopisk-ortodox tro. Jag gick fram till kyrkan och tillsammans med alla andra gick jag runt kyrkan två varv samtidigt som jag trängdes för att komma fram så långt som möjligt. Folk sjöng, dansade, klappade händerna och jublade. Det var den lyckligaste stunden i deras liv.

 

Jag var otroligt tacksam för att Yohannes tagit med mig till denna plats. Då vi gick tillbaka ville han öka tempot. Vi så gott som sprang för att komma tidigt till bussarna som skulle ta oss till Bahir Dar. Då jag inte hann med skrattade han åt mig istället för att sänka tempot. Vi sprang förbi alla på vägen vilket i mitt tycke var bra nog, men en av de som vi gick tillbaka med tyckte att jag var en långsam utlänning. Inte kan jag hjälpa att de är världsledande inom maraton! I Etiopien går man som ett transportmedel, ju fortare desto bättre. I Sverige gör vi det för en avslappnande promenad.

 

I Bahir Dar gick jag nerför huvudgatan för att hitta en bankomat. På vägen stötte jag ytterligare en gång in i David, den amerikanska professor jag träffat i Aksum och Gondar. Han bjöd mig på fika. Jag frågade honom var han hade sin resekompis. Han sade att hon blivit sjuk. Hon hade varit sjuk av och till från det de varit i Tanzania ett par veckor tidigare. Nu skulle de uppsöka en läkare igen, antagligen i Dubai då de skulle flyga dit ett par dagar senare.

 

Jag bokade senare en plats i en minibuss till Addis Ababa som skulle föra mig dit under natten. Planen var att i huvudstaden hitta en annan buss till Nazreth för att där hitta en buss till Harar i östra Etiopien. Mer om det i nästa kapitel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0