En ny dag i Mekelle

Jag började att göra mig hemmastadd i Mekelle. Jag fann mina ”hak” och gjorde mig vän med personalen. Gatorna var lika fina och människorna lika trevliga. Problematiken med tiggeri och hemlöshet visade sig inte alls vara lika utpräglat som i Addis Ababa.

 

Enligt en kypare jag pratat med på Yohannes-hotellet mitt i staden är Mekelle en stolthet för regeringen. Här har man lyckats bättre än i andra städer. Man har rustat upp gator och fått ordning på laglösheten. Jag spekulerar gärna kring om detta är regeringens eller andra faktorers förtjänst. Jag förnekar inte att regeringen gjort ett bra jobb, för det syns, men vägarna är byggda av kineser och tyskar. Hjälporganisationer som Röda Korset har likaså en betydande närvaro.

 

När jag sitter på balkongen vid Yohannes-hotellet och tittar ner över allt som händer ser jag en hel del bilar som bär logotypen för FN eller specialinriktade utvecklingsorganisationer. Faktiskt så har FN anlagt sitt huvudkvarter för Etiopien i Mekelle. Detta beror på att regionen under först inbördeskriget och sedan kriget mot Eritrea totalförstördes. Samma kypares familj dog under en missilattack då han var borta.

 

Jag som lyckades göra mig god vän med denna kypare fick extra bra service. Då jag om kvällen kom tillbaka var alla bord upptagna på balkongen. Då hämtade han ett nytt bord och placerade det på bästa platsen. Vid lunch nästa dag gick jag dit igen, och då hör det till att jag ätit frukost på ett annat hotell morgonen dessförinnan var jag pratat med en annan kypare. Det visade sig att denna kypare jobbade vid två ställen, därmed fick jag gratis förrätt och dryck. Det lönar sig att vara vänlig!

 

Jag spenderade nog många timmar vid att sitta på balkongen, men däremellan hann jag göra annat. På tisdagsmorgonen klev jag upp tidigt. Folket här kliver upp då solen går upp, klockan sex. I afrikansk tid är detta då klockan börjar. Tidsystemet man har här baseras på när solen är uppe. Det gör att mellan klockan 6-18 europeisk tid är detta 0-12 afrikansk tid. När mörkret kommer börjar klockan om.

 

Jag drack kaffe och åt bröd till frukost på ett lokalt ställe i en gammal stenbyggnad. Min plan var att sedan bege mig mot ett vattenfall jag läst skulle ligga åtta kilometer söder om staden. Jag frågade för säkerhets skull vid ett turisthotell var de sade att det var sjutton kilometer. Jag ignorerade detta och började gå söderut. Det var längs en sandväg med mängder av mötande jordbrukare och boskapsinnehavare. Det var både kossor, får och dromedarer jag såg. Alla människor hälsade nyfiket på mig och jag nickade tillbaka.

 

Antagligen var de på väg mot antingen sina marker eller mot Mekelle för att sälja av sina varor. Några hade bundit fast höns vid de klassiska käpparna. Landskapet var kargt men uppenbarligen hyfsat bördigt. Detta till trots de stenar som finns i jorden. Över hela Etiopien finner man stenar i mängder på marken.

 

Jag vandrade längs denna väg i en och en halvtimma tills jag började känna mig lite trött i benen. Jag hade nog kommit långt, för staden skymtade jag inte längre. Jag gick upp för en liten kulle för att beundra utsikten över bergen runtomkring. Då jag satte mig kom det fram ett par stycken unga män som jobbade med att bygga kinesiska vägar. En av dem kunde lite engelska.

 

Han sade att Chele Anka, vattenfallet, låg åt ett annat håll. Efter en stund ville han visa mig vägen. Vi gick västerut över jordbruk och berg i någon timme. Sedan kom vi fram till en by där alla hus var byggda på det klassiska viset: i sten. Inte såg det så fattigt ut här, husen hade nämligen elkabel dragna till taken. Här och var byggdes till och med ganska fina hus.

 

Då vi kom in i byn började fler nyfikna förfölja oss. Vi kom fram till en enorm betesmark som sträckte sig ett par kilometer mot Mekelles utkanter, ett stort träd som de var mycket stolta över och slutligen en gammal kyrka, Sankta Maria-kyrkan fick jag förklarat för mig på dålig engelska. Vi gick sedan mot ett stup var de alla pekade och sade ”Chele Anka, Chele Anka!”.

 

Det var ett smalt men högt vattenfall som föll nedför en helt lodrät femtio meter hög klippa. Om inte ännu högre. Fåglar häckade i de små sprickorna i klippan och rovfåglar seglade ovanför i jakt på byte. Det var mycket vackert.

 

Vi gick en bit bort för att klättra nerför berget så att vi kunde komma till foten av vattenfallet. De hade ingen pardon för den där vitingen som aldrig varit i närheten av dessa berg. De så gott som sprang nerför klipporna och jag gjorde allt för att hänga med. Då jag halkade någon gång skrattade de åt mig snarare än att sakta ner, men ner kom jag. Och det med en viss stolthet i behåll, för jag tror att jag klarade tempot ganska väl.

 

Efter en stund skulle vi upp igen, detta den jobbigare vägen. Vi så gott som klättrade längs klippkanten upp. Detta fortfarande i högt tempo samtidigt som solen låg på. Jag tömde min vattenflaska när vi väl var uppe. Jag försökte ge lite dricks till han som visat mig vägen, men han var inte nöjd med min betalning. Detta till trots att jag gav honom vad som motsvarar tre dagslöner. Han ville ha en halv månadslön. Hans resonemang gick ut på att jag var rik och han fattig. Jag blev grinig men dubblade till slut betalningen.

 

Så fort han lämnat mig vid grässlätten började barnen komma mot mig, bara pojkar. De alla skrek efter mig och jagade mig ”money money money MONEY”. Jag ökade tempot och kom bort från dem, men de fortsatte att jaga. Jag väntade istället in dem och då de kom sade jag mycket bestämt nej och så gott som schasade bort dem vilket de förstod. Inne i städerna är man vanare vid utlänningar, på landsbygden ser man ”ferench” som en möjlighet till pengar. Aldrig känner jag mig hotad, men det är synd att behandlas som en apa. Detta är å andra sidan ett vanligt fenomen i områden var man inte är vana vid turister. Detsamma hände mig i Takengon (Aceh, Indonesien).

 

Jag gick över grässlätten tillbaka. Den ledde mig en bra bit på vägen mot Mekelle. Jag gick bland boskapsdjuren; kossor, oxar, får, hästar, åsnor och kaniner. Jag fick korsa ett vattendrag på ett par stenar och ta emot nyfikna blickar från de få människor som arbetade där. Efter mina långa strapatser och klättrande började jag känna mig trött. Därför tog jag med glädje emot hjälpen från den man som körde en fyrhjulsdriven Lada. Det finns en del bilar av märket Lada från kommunisttiden då Sovjetunionen var största bidragsgivare.

 

På kvällen gick jag tillbaka till balkongen på Yohannes-hotellet. Jag satte mig för att skriva, men avslutade det ganska snart då mannen bredvid mig började prata. Det var en etiopier som numera är delvis bosatt i USA. Han jobbar med att exportera och importera byggmaterial mellan väst och Afrika. Han tjänar nog ganska bra, för hela hans familj var med honom denna gången. De planerar att flytta till Addis Ababa i och med hans företag expanderar där.

 

Jag beställde dryck och mat. Efter en stund skulle familjen hem till hans föräldrarhem. Hans far var för övrigt 99 år gammal vilket måste vara en av de äldsta i landet. När jag bad om notan för maten visade det sig att han redan betalt för den. Gästfriheten i det här landet har inga gränser!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0