En annan värld i Bahir Dar

Vilken lättnad det var att lämna det kaotiska Addis Ababa bakom mig. Stedens intensitet, ogästvänlighet och fattigdom gjorde mig slutkörd, trött. Vad jag hoppades att få uppleva var det Etiopien jag föreställt mig, ett land var natur och människor möter varandra i ett vackert klimax. Var båda lärt sig av varandra och lärt sig att leva med varandra.

 

Jag fick den sämsta platsen i minibussen som hämtade upp mig från mitt hotell klockan halv fyra om morgonen. Det var platsen precis vid dörren var man inte kan luta sig mot något för att sova och var benutrymmet är som minst. Inte hjälpte det att mina medpassagerare tagit med sig allt de äger och har så att utrymmet blir ännu trängre. Jag var tjurig därför att jag var trött och arg över att jag fick denna plats då jag visste att jag betalar det dubbla priset då jag är en så kallad ”ferench”, en ”fransman (utlänning)”. Ordet kommer från att man i grannlandet Djibouti var koloniserade av Frankrike. Dessa byggde en järnväg från Ville de Djibouti till Addis Ababa.

 

Det dröjde två och en halvtimma innan mina onda tankar gick över och ersattes med en av de mest underbara känslor en resenär kan känna. En tillfredsställelse som sprider rysningar över hela kroppen. Jag log då solen gick upp. Denna röda skepnad spred en dovt ljus över de alldeles gyllenegröna slätterna och då minibussen körde ner för bergen i den canyon som formats av Blå Nilen blev jag hypnotiserad av en sagolik natur. En natur var den mytomspunna Nilen ringlade sig fram längst ner i canyonen. Det var första gången jag såg Nilen från land.

 

Vägen till Etiopiens tredje största stad, Bahir Dar (ca: 400 000 inv.) är byggd av Japan och Kina varav det förstnämnda landet har fått den stora äran att anlägga vägen i det kuperade området. Då den japanska vägen slutar är det en fem kilometer lång etiopisk hålig lerväg som sedan går över till den spikraka kinesiska asfalterade vägen över platån.

 

Då jag anlände i Bahir Dar vid lunchtid var jag otroligt trött. På hotellet i Addis Ababa hade ett gäng amerikaner fått tag på lokal gin och en gitarr, en kombination som efter ett par timmar var bedrövlig. Åtminstone var de gladlynta! Jag hade på bussen pratat med en etiopier vid namn Daniel. En trettioårig man som ägde en t-shirtsmanufaktur i Bahir Dar. Jag hade lite svårt för honom till en början, men då vi anlände bad han om mitt nummer.

 

Jag tackade för mig och slant in i Yohannes istället. En journalistikstuderande tjugoettåring som jobbade för ett hotell. Vi pratade en liten stund, till sist gick jag med på att följa med honom till hans hotell. Jag åt lite mat och lade mig för att sova. Vi ägnade sedan eftermiddagen åt att sitta i en park och prata. Han berättade om Bahir Dar.

 

Det är huvudstaden i Amhara-regionen i nordvästra Etiopien. En historisk region som spelar stor roll i landets historia. Det är här den etiopisk-ortodoxa kyrkan är som starkast och det här det största språket har sitt ursprung. Det är ett semitiskt språk som härstammar från tigray i norr. Tigray i sin tu är det äldsta språket i landet vilket etablerades under Drottning Shevbas tid då hennes son skickades till sin far Kung Salomon i Jerusalem och återvände med 3000 judiska arbetare (snickare osv.). På så vis nådde hebreiskan till regionen och tog över den språkliga dominansen i skrift. Denna utvecklades senare till tigray.

 

Då medeltiden begynte flyttades centrum till det mer centralt belägna Gonder i Amhara-regionen. Detta var för att befästa den etiopisk-ortodoxa ställningen gentemot muslimerna som sedan Mohammeds dagar inlett mission i Afrika. Detta skedde dock på till skillnad från islams dåtida ordinära metoder på ett fredligt vis i och med Mohammed lär ha sagt ”lämna Abyssierna (dagens etiopier) ifred”. Det krig som utkämpades mellan Abyssien och Islam var därmed snarare ett mentalt och vetenskapligt än ett blodigt.

 

Varför Mohammed gav denna något märkliga order vet jag inte, men den gäller än idag. Regeln påvisas genom att nästan alla länder runtom Etiopien är idag dominerade av muslimer och läget i Etiopien är respektfullt mellan dessa två olika regioner. Då jag frågar en etiopier om folket i Harar (den islam-dominerade regionen i öst) svarar de att landets bästa människor bor där. Likaså talar de respektfullt om sudanier som påstås ”se dumma ut men vara slugare än något annat folk”. Jag kan tänka mig att denna respekt för Abyssien var redan under Mohammeds tid stor då detta var det rike i Afrika med unikast kultur.

 

Efter att ha upplevt ett enormt åskoväder gick jag till sängs. Nästa dag hade jag bokat en båtplats som skulle föra mig ut på den heliga Tana-sjön. Här finns det kloster och kyrkor var munkar bott sedan 1100-talet. Det kloster jag tyckte bäst om av de fyra jag besökte var det för män. Det var en vacker ö var man fick vandra uppför ett mindre berg för att nå kyrkan. Längs den trädbekantade vägen mötte jag både unga och äldre munkar.

 

Längst upp fanns den arkitekttypiska runda kyrkan. En etiopisk kyrka bygger på att treenigheten ska framhävas. Dess struktur består av två yttre ringar och ett mittenpodium var bara prästen får gå in. Det är ett kvadratformat hus var det allra heligaste finns. Då man ber går man runt i ringarna med rökelse och trummor. Den stora sidan på trumman symboliserar det nya testamentet medan den lilla sidan det gamla testamentet. Liksom inom judendomen använder man sig också av en speciell käpp, Moses som han öppnade upp havet med för det utvalda folket. Då gudstjänsterna tenderar att vara mellan fyra och åtta timmar använder man denna för att vila sig mot. I taket på denna kyrka var världsbilder avmålade, dessa från 1300-talet.

 

Den äldsta boken jag bläddrat i fick jag efter att ha pratat med en äldre munk göra här. Det var en psalmbok som kom som en gåva från kungen i Aksum (Tigray-regionen i norr) från 900-talet. Men detta var inte den enda gåvan. Klostret var fyllt med gåvor från Israel som korsfarare kommit med på 1100-talet. Av dessa föremålen användes minst hälften fortfarande.

 

Daniel som jag träffat på bussen föregående dag ringde mig då jag var på väg tillbaka i land. Han sade att han ville bjuda mig till ett hotell för att prata. Denna speciella man mötte mig vid mitt hotell och förde mig runt hörnet till det som skulle visa sig vara hans fars hotell. Det är det med bäst rykte i staden. Jag var fortfarande osäker på vad han ville. Vi drack en öl och pratade, mest om världen och olika världssyner. Kanske var det bara detta han ville mig. Att få ventilera sina tankar.

 

Han gick plötslig iväg och bad mig vänta. Det tog en tjugo minuter, sedan ringde han mig. Efter vårt samtal var jag inte orolig för att något skulle hända, för han talade så högt om den ortodoxa tro han följde. Då jag gick för att möta honom väntade han med en bil och han sade att vi skulle till hans vän på middag. Han köpte bröd och vin. Bröd för att inte trodde att jag gillade det typiskt etiopiska rullbrödet injera som man använder istället för bestick.

 

Vi kom till huset var grindar öppnades för oss. Det var strömavbrott som vanligt. En familj bestående av tre barn, två tonåringar, tre kvinnor och en äldre dam mottog oss. En man kom senare. Jag fick traditionell mat och etiopiskt vin. Det smakade utsökt. Barnen skämtade med mig och familjen var glada över att ha mig där.

 

Efter maten serverades kaffe som tillagades av en av kvinnorna. Hon började med att rosta de nyplockade bönorna, sedan malde hon dem för hand. Samtidigt spred hon ut röken över rummet för att alla skulle känna lukten, en fantastisk doft som är obligatorisk vid en kaffeceremoni. Efter en stund fick jag först av alla en kaffekopp med det mest fantastiskt välsmakande kaffe man kan tänka sig. Aldrig har jag känt sådan njutning över denna för etiopierna heliga dryck.

 

Daniel är ett av många exempel på den etiopiska gästfrihet jag mött i Bahir Dar. Bakom varje hörn, i varje café och på varje buss pratar människor med mig. De är nyfikna på Sverige och mer än glada över att på god engelska berätta om sitt land. Aldrig har jag mött ett folk som amharerna i Bahir Dar. Varje gäst i deras land är en möjlighet att stolt visa upp sig själva. Enligt Daniel beror detta på religionen, men jag tror snarare att religionen har genom seder skapat en kultur av vänlighet.

 

Nästa dag hjälpte mig Yohannes till busstationen var jag tog en buss norrut till en by jämte den Blå Nilen. Tana-sjön svarar som källa för denna, vid Sudans (beakta att jag talar om Nord, Sydsudan är ett nytt land sedan nionde juli) huvudstad, Khartoum, löper Blå Nilen ihop med Vita Nilen (dess källa är Victoriasjön) som formar det vi kallar Nilen. På amhariska heter den Abay.

 

Väl där fann jag min väg ut på de små vägarna mot de vattenfall som jag kommit för att se. På vägen mot dem möter man en bro från 1600-talet som de första portugisiska missionärerna byggde. Fallen är stora, men har varit fem gånger större för bara fem år sedan. Regeringen byggde nämligen här ett vattenkraftverk som stoppar fallen. Nog var de ändå imponerande, speciellt området som helt formats av dem. På vägen tillbaka går man över en bro som är byggd av svenska missionärer tidigare i år. Under denna bro ser man Blå Nilen, men främst ser man de stenformationer i klipporna som floden skapat.

 

Nästa anhalt denna resa är till det europeiska korsfarare under medeltiden kallade Nya Jerusalem. En stad uppe i bergen vid namn Lalibela. Det är den mest heliga platsen i Etiopien och beroende på väderförhållanden kan det ta upp till två dagar att resa de 250 kilometer som det är dit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0