Reseöversikt

Från Moskva till Kuala Lumpur skulle det bäras av – detta utan att flyga. Att resan råkade utformas till att bli vad man i daglig mun kallar en ”ekoturistisk” var snarare ett sammanträffande än ett uttänkt mål. Om jag ändå skulle ut på vägarna i fem månader kunde jag likväl slippa de där flygmaskinerna tänkte jag. Det är så mycket man missar då man är uppe i luften. Nog skulle det bli spännande att se allt som man annars missar.

 

Sannerligen fick jag uppleva mycket. Det är trots allt en bit att resa från Rysslands huvudstad till Malackahalvön. Jag utformade en resrutt innan jag skulle bege mig, men denna resrutt skulle komma att ändras igen, igen och igen. Kanske var det dumdristigt att ens tänka ut en bestämd väg – nej, det var bara drömmandet. Då man lever i drömmen så tar denna med tiden över. Jag bestämde mig för att göra saker jag inte tidigare gjort, jag bestämde mig för att åka på vägar jag aldrig hört talas om och jag bestämde mig för att mest inte bestämma saker. Att låta saker och ting ha sin egen lilla gång. Vart kunde benen föra mig härnäst? Hur kunde magkänslan visa mig vägen? Den slutgiltiga resrutten var därmed full med utsuddade rader, rödfärgade korrigeringar och överstrukna namn på städer. Vad som blev av är bara att följa.

 

Redan under min första etapp: transsibiriska järnvägen; följde en eller annan förändring. Jag spenderade mina första dagar i Moskva, satte mig på tåget för att tålmodigt uthärda fyra dagar med fulla ryssar innan jag kom till Irkutsk. Jag sov, såg bajkal och for vidare till Mongoliets huvudstad. Istället för att snart åka vidare bokade jag om min resa för att rida på en häst på stäppen. Vackert tyckte jag nog att det var. Spänningen över att vara i Mongoliet fyllde mig med glädje. Hur som helst önskade jag detta stäppland adjö. Två dagar senare anlände jag i Kina.

 

Närmare bestämt Kinas huvudstad, Beijing. I Sverige kallar vi staden Peking. Över en vecka spatserade jag omkring på stadens gator. Jag hälsade storögt på förbipasserande och skålade gott med några vänner. Jag besökte kejsarens palats, hans sommarpalats och även en stor mur. Jag fick inte nog av kejsarens alla komplex, så ut ur staden till Chengde åkte jag med tåg. Här för att besöka kejsarens sommarresidens uppe i bergen. För att förgylla den kejserliga känslan åkte jag sedan väst till en av de första huvudstäderna: Datong. Här för att se några stora statyer. Söderut bar rälsen till den historiska staden, Pingyao. Även den med en stor mur. Visserligen inte lika stor som den stora utanför Beijing – men imponerande nog var den! I Kina försöker varje stad överglänsa varandra, och jag hade inte fått nog av varken kejsare eller murar.

 

Därför åkte jag till Kinas första huvudstad, Xi'an, var landets första kejsare kom från. Här finns världens största ringmur. Inte nog med det visade sig Kinas första tecken på storhetsvansinne sig: Terrakottaarmén. Efter en tids sjukdom hade jag tröttnat på det sedvanliga Kina och bokade mig en biljett ännu längre västerut. Jag tänkte inte på att det var kallt uppe i bergen – det var trots allt bara september. Så med frusen kropp upplevde jag de mest magnifika spirituella händelser man kan tänka sig. De tibetanska munkarna öppnade sina hjärtan och visade med enorm glädje runt mig i dessa berg. Det var ett annat land som gömde sig i bergsdalarna.

 

Slutligen var jag tvungen att åka ner till det riktiga Kina igen. Och till det kom jag. Jag möttes av den kinesiska nationaldagen i den tio miljoner stora staden, Chengdu. Aldrig har jag skådat så många människor – aldrig har jag önskat mig bort från en plats så mycket. Jag tog till flykten söderut till Yunnan-provinsen. Här såg jag stenskogar, vackra berg, historiska städer och ett rikt kulturellt liv. Jag älskade att resa igen. Med denna fantastiska magkänsla åkte jag nattåg till Guangxi-provinsen i söder. Jag såg både de världsberömda sockertopparna och de overkligt vackra risfälten. Med dessa upplevelser slutfördes mitt åtta veckor långa äventyr i Kina.

 

Vietnam blev nästa land. Jag anlände i norr och skulle komma att resa till söder. Förutom att nästan ha blivit rånad, könsstympad, lurad, misshandlad, förnedrad och våldtagen så dög landet gott. Jag ville se allt, men jag gillade inte befolkningen. Så det resulterade i att jag klev upp tidigt om morgonen, sprang mellan attraktionerna, tog mina bilder, bråkade om priserna och lade mig om kvällen på rekordfart. Förutom att se betong och stora avenyer fick jag konstigt nog en vacker bild av det mytomspunna Halong. Jag reste söderut genom gammalkoloniala städer och möttes av det moderna Saigon – Ho Chi Minh City.

 

Efter att ha tackat nej till några prostituerade satt jag äntligen på en buss till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag kastades in i en ny realitet. Röda Khmerernas brott mot mänskligheten presenterades till mig i form av tortyrfängelser och massgravar. Det var nog nyttigt att påminnas om hur bra jag har det. Jag reste vidare till det lantliga Battambang och sedan till Siem Reap. Här fick jag återse den ståtliga tempelstaden Angkor. Efter att ha sett denna ter sig varje tempel litet och aningen mindre intressant. Men turisterna jagade bort mig. Med alla möjliga transportmedel for jag norrut till den thailändska gränsen var det krigsdrabbade Prasat Preah Vihear väntade. Vidare sicksackade jag mig till elefanterna i Mondulikiri, delfinerna i Kratie och jungeln i Ratanikiri.

 

Vid detta laget var jag vid den laotiska gränsen. Mekong bredde ut sig framför mig. Jag fick se stora vattenfall och vackra solnedgångar vackert gå ner över de fyra tusen öarna. Med tiden blev jag enträgen och rastlös, det var inte mycket annat till val än att resa norrut. Jag kom till den moderna huvudstaden, Vientiane, var jag sedan reste upp i bergen i norr. Jag badade i bergsfloder och kröp genom ett antal grottor. Detta med bara ett barn som guide. Jag trivdes gott med att vara på vägen igen. På moped kom jag till de historiska krukslätterna i öst och från bar det till den kungliga huvudstaden Luang Prabang. Under en veckas tid utvecklade jag en film – Fruitshakes & Cigarettes – med ett nyfunnet team. Denna blev en braksuccé.

 

Med royaltypengarna checkade några av oss in på ett förnämt hotell i Bangkok. Hit hade vi farit efter att ha liftat från Laos. I Bangkok möttes jag av några vidriga syner. Jag fick se hur det sämsta från väst utnyttjade det välfärdshungriga öst. Män gick till minderåriga prostituerade, stora ungdomsgäng drack billig sprit i mängder, det såldes droger öppet, festerna slutade inte förrän klockan sex om morgonen. Jag avskydde staden. Aldrig igen ville jag åka dit, men nog var jag tvungen.

 

Det enda sätt att ta sig till Myanmar var att flyga. Där sprack min plan – men vad kan man göra åt det? Jag landade i landets största stad, Yangon. Jag pratade med munkar och äldre män – de som kunde engelska. Jag visiterades av ilskna soldater och gestapo-aktiga poliser trakasserade mig vid passkontroller. Det gjorde inte mig något. Jag älskade landet. Jag fick se något som var så genuint och äkta, något som var så vackert och inspirerande. Jag reste inte runt mycket, men vad gjorde det? Jag njöt av tiden i det spännande Yangon. Jag njöt av tiden vid den lugna Inlesjön. Jag njöt av tiden ovanpå en av de många tusen pagodar i Bagan. Inte kunde livet vara bättre.

 

Med en otrolig lycka flög jag tillbaka till Bangkok och från här åkte jag med tåg vidare söderut till Penang i Malaysia. Jag bestämde mig snabbt för att lämna denna ö för att ta mig till Sumatra i Indonesien. Här var jag tvungen att flyga igen. Flygbolagen hade konkurrerat ut all form av båttrafik. På Sumatra var min plan att ta mig från Medan till Banda Aceh – detta genom jungeln. Aldrig har jag skådat så mycket djungel. Jag åkte med små minibussar på små och ödelagda vägar från ort till ort. Jag möttes av leende ansikten och många många apor. Orangutanger fick jag förresten också se. Tsunamikatastrofens Banda Aceh var nu uppbyggt. Det fanns ingen mening med att stanna i den staden, så jag bestämde mig för att mina tre sista dagar ta det lugnt. Jag åkte ut till paradisön, Pulau Weh för att sova, läsa och snorkla. Ett bättre slut på resan kunde inte önskas. Jag flög till Kuala Lumpur för att snart flyga till Europa.

 

Tillbaka till Sverige.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0