Långt bort i Bagan

 

På toppen av ett tempel satt jag. Det var tidig morgon, solen skymdes knappt än. Ur dimman stack det upp spiror och torn – stupor. Himlen blev gyllene, tuppen gal, människorna hördes vakna till liv, hundarna skällde. Munkarna gick beende sina böner eller begynte sina strövartåg efter mat. Jag var där, i Myanmars heliga tempelstad, Bagan.

 

Det var inte helt enkelt att ta sig dit. Bussen avgick som alla burmesiska bussar på en förfärlig tid med definitionen strax innan soluppgången. Detta innebar att jag var tvungen att ta mig – runt fem om morgonen – tjugo kilometer från Four Sisters till huvudvägen var bussen förhoppningsvis skulle stanna för mig. En taxi hade jag bokat och betalningen för rummet var klart. Vid busstationen väntade likaså andra resenärer, en amerikanska, två israeler och ett mycket vackert franskt par. Bussen kom, som det sade på biljetten, strax innan soluppgången. Det var en gammal kinesisk konstruktion som fylldes på med människor, som fylldes på med mer människor, som fylldes på med hönor och rissäckar, som fylldes på med grönsaker och möbler. Allt man nu kan få plats på en buss. Det var en tolv timmar lång resa att se fram emot. Vägarna var bitvis dugliga, bitvis urdåliga, men över bergen brummade bussen. Landskapet var betagande och fascinerande. Timmarna flög förbi och jag hade inte mycket emot att sitta var jag satt. Först somnade tjejen bredvid mig på min axel och sedan mannen med den dåliga munhygienen (en spottare) på min andra axel. Jag försökte också somna men misslyckades.

 

Fram till Bagan kom vi i alla fall. Efter att ha följt efter israelerna och amerikanskan på en prutningsrunda till alla byns hotell och vandrarhem fick vi äntligen tag på rum. Det var ett trevligt ställe för sex dollar natten (israeler är hårda prutare). Somnade gjorde jag gott tidigt om kvällen. Jag och amerikanskan, Adriénne, beslöt oss för att tidigt om morgonen kliva upp för att se soluppgången (min fjärde i Myanmar). Efter denna makalösa naturupplevelse bar vi oss tillbaka för att äta frukost. Den serverades. Vi åt. Pratade. En kinesisk man hälsade gott på oss. Han sade att han varit i Myanmars nya huvudstad, Nyipyidaw, som är ett nybyggt komplex sedan år 2005. Det är en stad som är helt byggd från grunden, stora villor och avenyer utgör denna. Med bussen till Inlesjön, Mandalay och Bagan passerar man denna. Kinesen sade att staden var förfärlig. Här fanns inte mer än enorma kasinohotell och restauranger fick man allt leta efter. Det var en helt tom stad var en ny Mercedes kanske passerade någon gång då och då. Detta är en av regeringens underliga lekar. Utanför staden finns det en enorm flygplats som är helt tom och golfbanor var bara premiärministern och hans ministerium gladeligen spelar. Uppenbart är det att regeringen lägger ner enorma summor pengar på denna vedervärdiga skapelse. Samtidigt faller resten av landet samman.

 

Bagan är däremot en stolthet. Med dess 2275 stupor och pagodor (skillnaden är att en stupa kan man inte gå in i medan en pagoda är ett tempel man kan äntra) över ett massivt område bär det en enorm pondus som syns i var människas personlighet. Därmed blir man som turist aldrig ett med området, men man blir överväldigad av kraften som Bagan sprider. Jag och Adriénne hyrde cyklar för att se så mycket som möjligt. Vi gick in i tempel och besteg ett par stycken, men efter att ha gjort detta ett par gånger tröttnade vi och försökte finna andra vinklar av Bagan. Vi pratade med några försäljare uppe på ett tempel. Dessa försökte givetvis sälja oss deras prylar men det slutade med att vi istället hade en god konversation. Vi pratade om det mesta förutom regeringen som de bara i förbifarten nämnde gjorde livet surt för dem på alla de sätt en regeringen kan motverka sitt folk. De frågade mycket entusiastiskt om Sverige och USA. Speciellt USA hade de hört mycket om och sett mycket på TV. De frågade om vi var lyckliga, givetvis sade jag och frågade detsamma. Visst sade dem, men de hade inte råd med allt de ville ha råd med. Do you have everything? - I have everything I need. Osv.

 

Tiden löpte ut. Jag var tvungen att ta mig tillbaka till Yangon dagen därpå. Detta gjorde jag också. Bussen avgick om eftermiddagen och skulle anlända tidigt om morgonen (innan soluppgången) i Yangon. Adriénne skulle samma väg. Hon var helt slut efter bussresan, jag hade sovit ganska gott så jag klarade mig. Vi letade efter ett vandrarhem som kunde ta emot oss för halva priset i och med vi skulle checka ut samma dag, alla vägrade. Detta gjorde att vi gick till Yangons finaste hotell och försatte en viloplats strax utanför. Vakterna tittade märkligt på oss men av ren givmildhet eller skygghet sade de inte till oss att flytta. Några kinesiska turister tittade ner på oss, men de log då jag hälsade dem god jul eller god morgon. Vakten hade jag ett kort utbyte med. Han skrattade i slutändan mest åt oss. Kanske för att vi var på samma nivå som honom. Adriénne behövde vila och jag fick tid till att läsa lite.

 

Efteråt gick vi till ett indiskt tecafé för att dricka kaffe. Det tog tre gånger innan jag fick vad jag ville. Att beställa svart kaffe var uppenbarligen mycket svårt. De förstod inte alls vad jag menade. Inte har vi det påstod de. Jo det har ni, ni blandar kaffe med varmt vatten. Noga tog de ut några mått, de bad mig komma till köket för att observera så att de gjorde rätt, men kaffe fick jag. Och det välbehövligt. Adriénne fann en buss som skulle ta henne till kusten. Jag hade ytterligare en heldag i Yangon att spendera. Efter att ha besökt internetcaféer, läst på lite om hur jag skulle ta mig från Bangkok till Malaysia, så bestämde jag mig för att göra något jag inte gjort sedan ett år tillbaka. Gå på bio. Det visades en film i hela stans biografer, Unstoppable. En poänglöst dålig film, knappt utan underhållning. Biografen var däremot en av de finaste jag sett. Jag misstänker att det var en gammal ombyggd kommunistisk opera eller teater. Jag satt på en balkong för mig själv. Filmen inleddes med en text som sade NOW HONOUR THE FLAG OF YOUR BELOVED COUNTRY. Sedan visades det en liten film med Myanmars flagga i centrum. Då de bytte flagga väldigt nyligen var det ett hafsverk. Det var en bordsflagga som de filmat, denna vajade av att en fläkt blåste på den. Bakgrunden var en sliten gammal blå vägg med dåligt artificiellt målade moln. Tapeten flagnade till och med. Nationalsången spelades mycket högt, men hela grejen var totalt patetisk.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0