En apa i Takengon

 

Det var en lång resa att ta sig från Ketambe till Takengon. Inte hade vi mycket till val då alternativet var att åka tillbaka samma väg som vi kom. Att åka på samma väg två gånger är inget kul, så norrut for vi. Detta genom djungel och över berg. Med hög dunkande musik och kräkande indoneser. Vid midnatt kom vi fram till denna spännande bazaarstad belägen vid en av de vackraste av de vackra sjöar.

 

Bussresan avgick ganska tidigt om morgonen. Vi tackade för oss i Ketambe och fick ett säte längst bak i bussen. Alois ville först inte kliva på bussen i och med detta är det värsta säte man kan ha, men efter att jag sagt till honom att vi inte hade mycket till val gav han följaktigen med sig. Dessutom var det inte särskilt länge vi behövde sitta längst bak. Passagerarna längre fram klev nämligen av. Vi anlände först i en stad vid namn Blankenjeren, här var vi tvungna att byta buss. Alois skrikande på busschauffören angående priset resluterade i att den sista bussen till Takengon retsamt körde ifrån oss. Istället fick vi tag på en taxi, detta ett par timmar senare. Denna används som en ”busstaxi” vilket innebär att man får boka säten. Då taxin kom fick vi berättat för oss att alla säten förutom de där bak var upptagna. Föga förvånande protesterade Alois desto mer vilket likaså hade utfallet att chauffören slängde ut oss. Varken taxi eller bus. I ren frustration sade jag till Alois att jag skulle springa till taxistationen och hämta den igen vare sig vi fick önskat säte eller ej. Då jag kom till taxistationen skrattade de alla givetvis åt mig, jag skrattade tillbaka, och förklarade situationen med ett gott leende. Vi fick resan billigare än innan.

 

Det regnade i Takengon då vi kom fram vid midnatt. Efter lite letande fick vi tag på ett rum. Då priset var det dubbla av vad vi önskade var vi tvungna att dela. Grannbyggnaden var en moské som drog på högtalarna på högsta volym klockan fem om morgonen. Muhajedinen sjöng åtminstone vackert. Jag spelade in denna skönsång och använder den härmed som väckarklocka. I framtiden kommer jag att minnas Takengon varje morgon. Och detta har jag inget emot. För Takengon ligger beläget bredvid en otroligt vacker sjö. Denna sjö lockar stadsbor från hela Sumatra. Det är en tillflyktsplats för de som vill ta det lugnt i de svala bergen. Då vi promenerade längs sjöns stränder passerade det mängder av bilar, lastbilar och mopeder – alla fyllda med människor. Vart skulle de? Svaret fick jag senare. Jag lämnade Alois för att på egen hand gå en långpromenad längs sjöns norra strand. Från Takengon till andra sidan. Det tog mig sex timmar. Längs hela sjön stannade dessa bilar. De hade med sig stora stereoanläggningar och mängder av mat. De såg ut att roa sig gott, och hördes gjorde de också. Då jag utmattad kom fram till andra sidan sjön hade de satt upp tält och grillar. Jag bjöds på nyfångad fisk, sambal och ris. Vägen tillbaka liftade jag med en lastbil. De alla fnissade då jag kom på.

 

Fnissandet var något som jag dagligen hört. Det är inte bara fnissande, det är även massiva skrattsalvor som riktas mot mig. Det pekas och skämtas om den där vita utlänningen som strosar förbi. I Takengon såg jag inte ett västerländskt ansikte. Så mitt i den här staden kom jag, blåögd, långhårig och skäggig – en apa. Jag kände mig verkligen som en apa. Somliga våghalsiga (jävliga) killar drog gärna i håret eller puttade till mig så att deras gäng kunde skratta åt mig. Jag kände för att slå dem hårt i ansiktet men behärskade min ilska med att försvinna från platsen. Vid ett annat tillfälle ropade en familj över mig. Liksom alla inledde de med att säga ”hello misterrr”, ”where you frrrrom?”, how arrre you?” (dessa frågor har jag fått höra femtio gånger om dagen). Då jag kom fram ryggade barnen tillbaka – de var rädda för apan. Försynt skrattade jag åt situationen och gick därifrån. Var finns respekten? Trots detta beteende finns det många glada miner och genuina själar som mer än gärna visar sin glädje över att stolt visa upp sin stad.

 

Staden är sannerligen inte någon metropol. Det är en isolerad, lantlig och dammig typiskt smutsig indonesisk stad. Befolkningen har ingen känsla för vad som är vackert och vad som är fult. Skräpet slängs överallt, och råttorna springer runt i de stinkande skräphögarna. Trots detta är det en spännande stad. Jag skrev om den spännande marknaden i Kutancane, den är inget i jämförelse med Takengons bazaar. I flera timmar strövade jag runt mellan de små stånden som säljer allt man kan tänka sig. Man finner spännande frukter, kryddor, kaffe, silversmeder, skomakare, skräddare, urmakare, telefonförsäljare osv. Alla de yrken som i Sverige klassas som utdöende. Här gör allt för hand. Inte finns det några stora fabriker som sprutar ut svarta moln. Ånej, detta är en levande bazaar som lockar till sig folk från alla de små djungelbyar som ligger belägna runt Takengon. Kanske är det för att dricka det fenomenala kaffet som serveras eller så är det för att de vill sälja sina egna varor. Takengon är nämligen centrum för det kända Sumatra-kaffet. Efter tre dagar av promenader, badande och kaffedrickande var det dock tid att bege sig vidare.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0