Moskva till Malaysia - Tusen dagar härifrån

Boken handlar om min fem månader resa från Moskva till Malaysia och den är 212 sidor.


Vad som ingår i boken är följande:
  • Redigerad text och ett antal extrainlägg (jag har härmed raderat majoriteten av inlägg på bloggen).
  • Unika bilder som jag bränner ut i CD-form.
  • I denna CD kommer jag även att publicera extramaterial i form av en kortare avhandling fylld av resetips för den suktande. Den kommer även att behandla kortare resor för den som inte har tid.
  • Främst kommer ni att ha min första bok på hyllorna, och fler ska komma!

Boken kostar 150 kronor.



Leveransen ordnas med varje enskild köpare!

Vid intresse ber jag er att kontaka mig:
0704 451796
rasmus@canback.com


Reseöversikt

Från Moskva till Kuala Lumpur skulle det bäras av – detta utan att flyga. Att resan råkade utformas till att bli vad man i daglig mun kallar en ”ekoturistisk” var snarare ett sammanträffande än ett uttänkt mål. Om jag ändå skulle ut på vägarna i fem månader kunde jag likväl slippa de där flygmaskinerna tänkte jag. Det är så mycket man missar då man är uppe i luften. Nog skulle det bli spännande att se allt som man annars missar.

 

Sannerligen fick jag uppleva mycket. Det är trots allt en bit att resa från Rysslands huvudstad till Malackahalvön. Jag utformade en resrutt innan jag skulle bege mig, men denna resrutt skulle komma att ändras igen, igen och igen. Kanske var det dumdristigt att ens tänka ut en bestämd väg – nej, det var bara drömmandet. Då man lever i drömmen så tar denna med tiden över. Jag bestämde mig för att göra saker jag inte tidigare gjort, jag bestämde mig för att åka på vägar jag aldrig hört talas om och jag bestämde mig för att mest inte bestämma saker. Att låta saker och ting ha sin egen lilla gång. Vart kunde benen föra mig härnäst? Hur kunde magkänslan visa mig vägen? Den slutgiltiga resrutten var därmed full med utsuddade rader, rödfärgade korrigeringar och överstrukna namn på städer. Vad som blev av är bara att följa.

 

Redan under min första etapp: transsibiriska järnvägen; följde en eller annan förändring. Jag spenderade mina första dagar i Moskva, satte mig på tåget för att tålmodigt uthärda fyra dagar med fulla ryssar innan jag kom till Irkutsk. Jag sov, såg bajkal och for vidare till Mongoliets huvudstad. Istället för att snart åka vidare bokade jag om min resa för att rida på en häst på stäppen. Vackert tyckte jag nog att det var. Spänningen över att vara i Mongoliet fyllde mig med glädje. Hur som helst önskade jag detta stäppland adjö. Två dagar senare anlände jag i Kina.

 

Närmare bestämt Kinas huvudstad, Beijing. I Sverige kallar vi staden Peking. Över en vecka spatserade jag omkring på stadens gator. Jag hälsade storögt på förbipasserande och skålade gott med några vänner. Jag besökte kejsarens palats, hans sommarpalats och även en stor mur. Jag fick inte nog av kejsarens alla komplex, så ut ur staden till Chengde åkte jag med tåg. Här för att besöka kejsarens sommarresidens uppe i bergen. För att förgylla den kejserliga känslan åkte jag sedan väst till en av de första huvudstäderna: Datong. Här för att se några stora statyer. Söderut bar rälsen till den historiska staden, Pingyao. Även den med en stor mur. Visserligen inte lika stor som den stora utanför Beijing – men imponerande nog var den! I Kina försöker varje stad överglänsa varandra, och jag hade inte fått nog av varken kejsare eller murar.

 

Därför åkte jag till Kinas första huvudstad, Xi'an, var landets första kejsare kom från. Här finns världens största ringmur. Inte nog med det visade sig Kinas första tecken på storhetsvansinne sig: Terrakottaarmén. Efter en tids sjukdom hade jag tröttnat på det sedvanliga Kina och bokade mig en biljett ännu längre västerut. Jag tänkte inte på att det var kallt uppe i bergen – det var trots allt bara september. Så med frusen kropp upplevde jag de mest magnifika spirituella händelser man kan tänka sig. De tibetanska munkarna öppnade sina hjärtan och visade med enorm glädje runt mig i dessa berg. Det var ett annat land som gömde sig i bergsdalarna.

 

Slutligen var jag tvungen att åka ner till det riktiga Kina igen. Och till det kom jag. Jag möttes av den kinesiska nationaldagen i den tio miljoner stora staden, Chengdu. Aldrig har jag skådat så många människor – aldrig har jag önskat mig bort från en plats så mycket. Jag tog till flykten söderut till Yunnan-provinsen. Här såg jag stenskogar, vackra berg, historiska städer och ett rikt kulturellt liv. Jag älskade att resa igen. Med denna fantastiska magkänsla åkte jag nattåg till Guangxi-provinsen i söder. Jag såg både de världsberömda sockertopparna och de overkligt vackra risfälten. Med dessa upplevelser slutfördes mitt åtta veckor långa äventyr i Kina.

 

Vietnam blev nästa land. Jag anlände i norr och skulle komma att resa till söder. Förutom att nästan ha blivit rånad, könsstympad, lurad, misshandlad, förnedrad och våldtagen så dög landet gott. Jag ville se allt, men jag gillade inte befolkningen. Så det resulterade i att jag klev upp tidigt om morgonen, sprang mellan attraktionerna, tog mina bilder, bråkade om priserna och lade mig om kvällen på rekordfart. Förutom att se betong och stora avenyer fick jag konstigt nog en vacker bild av det mytomspunna Halong. Jag reste söderut genom gammalkoloniala städer och möttes av det moderna Saigon – Ho Chi Minh City.

 

Efter att ha tackat nej till några prostituerade satt jag äntligen på en buss till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag kastades in i en ny realitet. Röda Khmerernas brott mot mänskligheten presenterades till mig i form av tortyrfängelser och massgravar. Det var nog nyttigt att påminnas om hur bra jag har det. Jag reste vidare till det lantliga Battambang och sedan till Siem Reap. Här fick jag återse den ståtliga tempelstaden Angkor. Efter att ha sett denna ter sig varje tempel litet och aningen mindre intressant. Men turisterna jagade bort mig. Med alla möjliga transportmedel for jag norrut till den thailändska gränsen var det krigsdrabbade Prasat Preah Vihear väntade. Vidare sicksackade jag mig till elefanterna i Mondulikiri, delfinerna i Kratie och jungeln i Ratanikiri.

 

Vid detta laget var jag vid den laotiska gränsen. Mekong bredde ut sig framför mig. Jag fick se stora vattenfall och vackra solnedgångar vackert gå ner över de fyra tusen öarna. Med tiden blev jag enträgen och rastlös, det var inte mycket annat till val än att resa norrut. Jag kom till den moderna huvudstaden, Vientiane, var jag sedan reste upp i bergen i norr. Jag badade i bergsfloder och kröp genom ett antal grottor. Detta med bara ett barn som guide. Jag trivdes gott med att vara på vägen igen. På moped kom jag till de historiska krukslätterna i öst och från bar det till den kungliga huvudstaden Luang Prabang. Under en veckas tid utvecklade jag en film – Fruitshakes & Cigarettes – med ett nyfunnet team. Denna blev en braksuccé.

 

Med royaltypengarna checkade några av oss in på ett förnämt hotell i Bangkok. Hit hade vi farit efter att ha liftat från Laos. I Bangkok möttes jag av några vidriga syner. Jag fick se hur det sämsta från väst utnyttjade det välfärdshungriga öst. Män gick till minderåriga prostituerade, stora ungdomsgäng drack billig sprit i mängder, det såldes droger öppet, festerna slutade inte förrän klockan sex om morgonen. Jag avskydde staden. Aldrig igen ville jag åka dit, men nog var jag tvungen.

 

Det enda sätt att ta sig till Myanmar var att flyga. Där sprack min plan – men vad kan man göra åt det? Jag landade i landets största stad, Yangon. Jag pratade med munkar och äldre män – de som kunde engelska. Jag visiterades av ilskna soldater och gestapo-aktiga poliser trakasserade mig vid passkontroller. Det gjorde inte mig något. Jag älskade landet. Jag fick se något som var så genuint och äkta, något som var så vackert och inspirerande. Jag reste inte runt mycket, men vad gjorde det? Jag njöt av tiden i det spännande Yangon. Jag njöt av tiden vid den lugna Inlesjön. Jag njöt av tiden ovanpå en av de många tusen pagodar i Bagan. Inte kunde livet vara bättre.

 

Med en otrolig lycka flög jag tillbaka till Bangkok och från här åkte jag med tåg vidare söderut till Penang i Malaysia. Jag bestämde mig snabbt för att lämna denna ö för att ta mig till Sumatra i Indonesien. Här var jag tvungen att flyga igen. Flygbolagen hade konkurrerat ut all form av båttrafik. På Sumatra var min plan att ta mig från Medan till Banda Aceh – detta genom jungeln. Aldrig har jag skådat så mycket djungel. Jag åkte med små minibussar på små och ödelagda vägar från ort till ort. Jag möttes av leende ansikten och många många apor. Orangutanger fick jag förresten också se. Tsunamikatastrofens Banda Aceh var nu uppbyggt. Det fanns ingen mening med att stanna i den staden, så jag bestämde mig för att mina tre sista dagar ta det lugnt. Jag åkte ut till paradisön, Pulau Weh för att sova, läsa och snorkla. Ett bättre slut på resan kunde inte önskas. Jag flög till Kuala Lumpur för att snart flyga till Europa.

 

Tillbaka till Sverige.


En apa i Takengon

 

Det var en lång resa att ta sig från Ketambe till Takengon. Inte hade vi mycket till val då alternativet var att åka tillbaka samma väg som vi kom. Att åka på samma väg två gånger är inget kul, så norrut for vi. Detta genom djungel och över berg. Med hög dunkande musik och kräkande indoneser. Vid midnatt kom vi fram till denna spännande bazaarstad belägen vid en av de vackraste av de vackra sjöar.

 

Bussresan avgick ganska tidigt om morgonen. Vi tackade för oss i Ketambe och fick ett säte längst bak i bussen. Alois ville först inte kliva på bussen i och med detta är det värsta säte man kan ha, men efter att jag sagt till honom att vi inte hade mycket till val gav han följaktigen med sig. Dessutom var det inte särskilt länge vi behövde sitta längst bak. Passagerarna längre fram klev nämligen av. Vi anlände först i en stad vid namn Blankenjeren, här var vi tvungna att byta buss. Alois skrikande på busschauffören angående priset resluterade i att den sista bussen till Takengon retsamt körde ifrån oss. Istället fick vi tag på en taxi, detta ett par timmar senare. Denna används som en ”busstaxi” vilket innebär att man får boka säten. Då taxin kom fick vi berättat för oss att alla säten förutom de där bak var upptagna. Föga förvånande protesterade Alois desto mer vilket likaså hade utfallet att chauffören slängde ut oss. Varken taxi eller bus. I ren frustration sade jag till Alois att jag skulle springa till taxistationen och hämta den igen vare sig vi fick önskat säte eller ej. Då jag kom till taxistationen skrattade de alla givetvis åt mig, jag skrattade tillbaka, och förklarade situationen med ett gott leende. Vi fick resan billigare än innan.

 

Det regnade i Takengon då vi kom fram vid midnatt. Efter lite letande fick vi tag på ett rum. Då priset var det dubbla av vad vi önskade var vi tvungna att dela. Grannbyggnaden var en moské som drog på högtalarna på högsta volym klockan fem om morgonen. Muhajedinen sjöng åtminstone vackert. Jag spelade in denna skönsång och använder den härmed som väckarklocka. I framtiden kommer jag att minnas Takengon varje morgon. Och detta har jag inget emot. För Takengon ligger beläget bredvid en otroligt vacker sjö. Denna sjö lockar stadsbor från hela Sumatra. Det är en tillflyktsplats för de som vill ta det lugnt i de svala bergen. Då vi promenerade längs sjöns stränder passerade det mängder av bilar, lastbilar och mopeder – alla fyllda med människor. Vart skulle de? Svaret fick jag senare. Jag lämnade Alois för att på egen hand gå en långpromenad längs sjöns norra strand. Från Takengon till andra sidan. Det tog mig sex timmar. Längs hela sjön stannade dessa bilar. De hade med sig stora stereoanläggningar och mängder av mat. De såg ut att roa sig gott, och hördes gjorde de också. Då jag utmattad kom fram till andra sidan sjön hade de satt upp tält och grillar. Jag bjöds på nyfångad fisk, sambal och ris. Vägen tillbaka liftade jag med en lastbil. De alla fnissade då jag kom på.

 

Fnissandet var något som jag dagligen hört. Det är inte bara fnissande, det är även massiva skrattsalvor som riktas mot mig. Det pekas och skämtas om den där vita utlänningen som strosar förbi. I Takengon såg jag inte ett västerländskt ansikte. Så mitt i den här staden kom jag, blåögd, långhårig och skäggig – en apa. Jag kände mig verkligen som en apa. Somliga våghalsiga (jävliga) killar drog gärna i håret eller puttade till mig så att deras gäng kunde skratta åt mig. Jag kände för att slå dem hårt i ansiktet men behärskade min ilska med att försvinna från platsen. Vid ett annat tillfälle ropade en familj över mig. Liksom alla inledde de med att säga ”hello misterrr”, ”where you frrrrom?”, how arrre you?” (dessa frågor har jag fått höra femtio gånger om dagen). Då jag kom fram ryggade barnen tillbaka – de var rädda för apan. Försynt skrattade jag åt situationen och gick därifrån. Var finns respekten? Trots detta beteende finns det många glada miner och genuina själar som mer än gärna visar sin glädje över att stolt visa upp sin stad.

 

Staden är sannerligen inte någon metropol. Det är en isolerad, lantlig och dammig typiskt smutsig indonesisk stad. Befolkningen har ingen känsla för vad som är vackert och vad som är fult. Skräpet slängs överallt, och råttorna springer runt i de stinkande skräphögarna. Trots detta är det en spännande stad. Jag skrev om den spännande marknaden i Kutancane, den är inget i jämförelse med Takengons bazaar. I flera timmar strövade jag runt mellan de små stånden som säljer allt man kan tänka sig. Man finner spännande frukter, kryddor, kaffe, silversmeder, skomakare, skräddare, urmakare, telefonförsäljare osv. Alla de yrken som i Sverige klassas som utdöende. Här gör allt för hand. Inte finns det några stora fabriker som sprutar ut svarta moln. Ånej, detta är en levande bazaar som lockar till sig folk från alla de små djungelbyar som ligger belägna runt Takengon. Kanske är det för att dricka det fenomenala kaffet som serveras eller så är det för att de vill sälja sina egna varor. Takengon är nämligen centrum för det kända Sumatra-kaffet. Efter tre dagar av promenader, badande och kaffedrickande var det dock tid att bege sig vidare.

 


Långt bort i Bagan

 

På toppen av ett tempel satt jag. Det var tidig morgon, solen skymdes knappt än. Ur dimman stack det upp spiror och torn – stupor. Himlen blev gyllene, tuppen gal, människorna hördes vakna till liv, hundarna skällde. Munkarna gick beende sina böner eller begynte sina strövartåg efter mat. Jag var där, i Myanmars heliga tempelstad, Bagan.

 

Det var inte helt enkelt att ta sig dit. Bussen avgick som alla burmesiska bussar på en förfärlig tid med definitionen strax innan soluppgången. Detta innebar att jag var tvungen att ta mig – runt fem om morgonen – tjugo kilometer från Four Sisters till huvudvägen var bussen förhoppningsvis skulle stanna för mig. En taxi hade jag bokat och betalningen för rummet var klart. Vid busstationen väntade likaså andra resenärer, en amerikanska, två israeler och ett mycket vackert franskt par. Bussen kom, som det sade på biljetten, strax innan soluppgången. Det var en gammal kinesisk konstruktion som fylldes på med människor, som fylldes på med mer människor, som fylldes på med hönor och rissäckar, som fylldes på med grönsaker och möbler. Allt man nu kan få plats på en buss. Det var en tolv timmar lång resa att se fram emot. Vägarna var bitvis dugliga, bitvis urdåliga, men över bergen brummade bussen. Landskapet var betagande och fascinerande. Timmarna flög förbi och jag hade inte mycket emot att sitta var jag satt. Först somnade tjejen bredvid mig på min axel och sedan mannen med den dåliga munhygienen (en spottare) på min andra axel. Jag försökte också somna men misslyckades.

 

Fram till Bagan kom vi i alla fall. Efter att ha följt efter israelerna och amerikanskan på en prutningsrunda till alla byns hotell och vandrarhem fick vi äntligen tag på rum. Det var ett trevligt ställe för sex dollar natten (israeler är hårda prutare). Somnade gjorde jag gott tidigt om kvällen. Jag och amerikanskan, Adriénne, beslöt oss för att tidigt om morgonen kliva upp för att se soluppgången (min fjärde i Myanmar). Efter denna makalösa naturupplevelse bar vi oss tillbaka för att äta frukost. Den serverades. Vi åt. Pratade. En kinesisk man hälsade gott på oss. Han sade att han varit i Myanmars nya huvudstad, Nyipyidaw, som är ett nybyggt komplex sedan år 2005. Det är en stad som är helt byggd från grunden, stora villor och avenyer utgör denna. Med bussen till Inlesjön, Mandalay och Bagan passerar man denna. Kinesen sade att staden var förfärlig. Här fanns inte mer än enorma kasinohotell och restauranger fick man allt leta efter. Det var en helt tom stad var en ny Mercedes kanske passerade någon gång då och då. Detta är en av regeringens underliga lekar. Utanför staden finns det en enorm flygplats som är helt tom och golfbanor var bara premiärministern och hans ministerium gladeligen spelar. Uppenbart är det att regeringen lägger ner enorma summor pengar på denna vedervärdiga skapelse. Samtidigt faller resten av landet samman.

 

Bagan är däremot en stolthet. Med dess 2275 stupor och pagodor (skillnaden är att en stupa kan man inte gå in i medan en pagoda är ett tempel man kan äntra) över ett massivt område bär det en enorm pondus som syns i var människas personlighet. Därmed blir man som turist aldrig ett med området, men man blir överväldigad av kraften som Bagan sprider. Jag och Adriénne hyrde cyklar för att se så mycket som möjligt. Vi gick in i tempel och besteg ett par stycken, men efter att ha gjort detta ett par gånger tröttnade vi och försökte finna andra vinklar av Bagan. Vi pratade med några försäljare uppe på ett tempel. Dessa försökte givetvis sälja oss deras prylar men det slutade med att vi istället hade en god konversation. Vi pratade om det mesta förutom regeringen som de bara i förbifarten nämnde gjorde livet surt för dem på alla de sätt en regeringen kan motverka sitt folk. De frågade mycket entusiastiskt om Sverige och USA. Speciellt USA hade de hört mycket om och sett mycket på TV. De frågade om vi var lyckliga, givetvis sade jag och frågade detsamma. Visst sade dem, men de hade inte råd med allt de ville ha råd med. Do you have everything? - I have everything I need. Osv.

 

Tiden löpte ut. Jag var tvungen att ta mig tillbaka till Yangon dagen därpå. Detta gjorde jag också. Bussen avgick om eftermiddagen och skulle anlända tidigt om morgonen (innan soluppgången) i Yangon. Adriénne skulle samma väg. Hon var helt slut efter bussresan, jag hade sovit ganska gott så jag klarade mig. Vi letade efter ett vandrarhem som kunde ta emot oss för halva priset i och med vi skulle checka ut samma dag, alla vägrade. Detta gjorde att vi gick till Yangons finaste hotell och försatte en viloplats strax utanför. Vakterna tittade märkligt på oss men av ren givmildhet eller skygghet sade de inte till oss att flytta. Några kinesiska turister tittade ner på oss, men de log då jag hälsade dem god jul eller god morgon. Vakten hade jag ett kort utbyte med. Han skrattade i slutändan mest åt oss. Kanske för att vi var på samma nivå som honom. Adriénne behövde vila och jag fick tid till att läsa lite.

 

Efteråt gick vi till ett indiskt tecafé för att dricka kaffe. Det tog tre gånger innan jag fick vad jag ville. Att beställa svart kaffe var uppenbarligen mycket svårt. De förstod inte alls vad jag menade. Inte har vi det påstod de. Jo det har ni, ni blandar kaffe med varmt vatten. Noga tog de ut några mått, de bad mig komma till köket för att observera så att de gjorde rätt, men kaffe fick jag. Och det välbehövligt. Adriénne fann en buss som skulle ta henne till kusten. Jag hade ytterligare en heldag i Yangon att spendera. Efter att ha besökt internetcaféer, läst på lite om hur jag skulle ta mig från Bangkok till Malaysia, så bestämde jag mig för att göra något jag inte gjort sedan ett år tillbaka. Gå på bio. Det visades en film i hela stans biografer, Unstoppable. En poänglöst dålig film, knappt utan underhållning. Biografen var däremot en av de finaste jag sett. Jag misstänker att det var en gammal ombyggd kommunistisk opera eller teater. Jag satt på en balkong för mig själv. Filmen inleddes med en text som sade NOW HONOUR THE FLAG OF YOUR BELOVED COUNTRY. Sedan visades det en liten film med Myanmars flagga i centrum. Då de bytte flagga väldigt nyligen var det ett hafsverk. Det var en bordsflagga som de filmat, denna vajade av att en fläkt blåste på den. Bakgrunden var en sliten gammal blå vägg med dåligt artificiellt målade moln. Tapeten flagnade till och med. Nationalsången spelades mycket högt, men hela grejen var totalt patetisk.


RSS 2.0