Ny struktur på hemsidan

Jag har under morgonen omorganiserat bloggen. Numera kan du mycket enklare klicka dig fram mellan de olika kategorierna till höger.

Jag har sorterat hemsidan efter de olika resorna jag gjort och kommer att göra samt annan information. Jag planerar att i framtiden även publicera artiklar och fler bilder. Kanske kommer jag att köpa en egen domän för att profilera mig själv.

Bilder från Etiopien

Klicka på bilderna för att förstora dem.


Skoputsare i huvudstaden.Män sitter utanför katedralen i Addis.Blå Nilen på vägen mellan Addis Ababa och Bahir Dar.Min vän Yohannes i Bahir Dar.En 1000 år gammal bibel på Tana-sjön.Jag vid Blå Nilens stolthet.Ett frysande barn uppe i bergen.En bibelskola vid de heliga kyrkorna i Lalibela.St Göran-kyrkan i Lalibela. Tre män tillverkar en trumma. Stanken av djurets inälvor spred sig.Jag och den unga studenten Maragou i hans hem.Bilden tagen från bussen på väg till Wuldiya.En man med dromedarer utanför Mekelle.Vattenfallet, Chele Anka, utanför Mekelle.En marknad i den lilla byn Negash utanför Wukro.
Simaen-berget utanför Gonder.Fasilades slott i Gonder.Den judiska byn utanför Gonder.Den ortodoxa ceremonin utanför Bahir Dar.En hyena i Harar.Utsikt över Harar från Arthur Rimbauds hus.Dromedarmarknad i Dire Dawa.

Ett muslimskt Harar

Harar är inom Islam den fjärde heligaste staden efter Mekka, Medina och Jerusalem. Det är inte undra på då Harar innehar 98 moskéer, tidigare var det 99 men man byggde under Haile Selassie om en av dessa till en kyrka. Staden är inte bara helig för muslimer utan även för ortodoxa och faktiskt bodde Ras Mekonnen Tafari, även kallad Haile Selassie, i staden under sin ungdom. Det är en intressant stad var det gamla formar ett levande museum och där religioner möter varandra.

 

Resan till Harar var desto mer ansträngande. Från Bahir Dar till Harar är det cirka 1000 kilometer och man måste ta vägen om Addis Ababa. Jag befarade att jag skulle vara tvungen att stanna natten i huvudstaden, men jag hittade en nattminibuss som skulle föra mig till Addis Ababa till morgonen. Det var en obekväm resa var jag inte fick mycket till sömn, jag var mycket trött då jag anlände till Piazza-distriktet, var jag tidigare bott på hotell.

 

Jag började med att besöka mitt gamla hotell för att äta frukost, ta ledigt från resandet i en timma. Jag njöt av mitt kaffe och av att titta på BBC World News som berättade om hungersnöden i södra Somalia och om det man kallar terrordådet på ön utanför Oslo. Mitt problem var dock av betydligt mindre karaktär, jag skulle försöka att ta mig till Harar samma dag. Det är inte helt lätt, speciellt inte i Addis Ababa var man aldrig vet var man ska gå.

 

Jag åkte minibusstaxi till järnvägsstationen var bussar till staden Nazreth hundra kilometer österut ska gå ifrån. Jag visste nämligen att alla bussar till Harar och Dire Dawa redan åkt, de avgår alltid mellan 05:30-06:00 på morgonen, men fortfarande skulle det gå bussar till Nazreth. Jag blev runtkörd över hela staden kändes det som, men efter mycket frustration kom jag till en liten busstation jämte en stor väg var jag kunde sätta mig i en minibuss.

 

Efter ett par timmar anlände jag i Nazreth, även kallad Adaama; en större stad än jag trott. Den var till och med ganska trevlig med sin huvudgata som var fylld av riktiga butiker istället för de vanliga små trästånden. Då jag pratar med etiopier så har staden onekligen ett ganska bra rykte, kanske mest för dess universitet som anses vara det bästa i landet. Inte finns det mycket att göra här, men det är en bra nav mellan södra, centrala och östra Etiopien.

 

Jag fann min väg till busstationen där jag som vanligt ropade ut min destination i väntan på att någon skulle ta tag i mig och leda mig till rätt buss. Det gick som väntat väldigt fort. Bussen var full då jag kom dit och jag sade att jag hellre väntar en dag än att sitta tio timmar på en pall mitt i gången. Det slutade med att någon flyttade på sig och jag fick dennes säte längst fram. Jag betalar trots allt lite mer som en ”frngi”.

 

Efter tio timmar kom vi också fram till Harar. Detta efter att bussen gått sönder uppe i bergen. Jag blev avsläppt vid en tom och mörk huvudväg. Där fanns ett hotell som inte hade några rum. Jag gick nerför den ödsliga vägen. Gatuhundar gick omkring och här och var sov en uteliggare som vanligt. Mitt i vägen såg jag efter en stund två hundliknande djur som lekte med varandra, de blev bortskrämda när en bajaj kom från intet. Det visade sig ha varit hyenor, något det finns gott om i staden. De skadar dock inte människor då man i Harar fått en vana att mata dem för att kunna tämja dem.

 

Efter mycket problem hittade jag slutligen ett hotell. Det var visserligen det dyraste jag haft under resan, 225 birr (ca: 80 kronor), men också det bästa. Faktiskt hade de både varmt vatten och helt rena lakan. Jag sov gott den natten. Nästa dag bytte jag hotell till något jag kände mig vanare vid. Ett ställe där vattenflödet inte fungerar, där kackerlackor krälar på väggarna och bullret klockan sex om morgonen ekar i hela hotellet.

 

Då jag kom dit möttes jag av en kille som ville göra affärer med mig. Han ville ta med mig till ett ställe om kvällen var man matar hyenor, en känd aktivitet, och en stadsvandring. Jag sade att jag skulle tänka på det. Sedan blev jag övertalad av en rasta-kille att sätta mig ner bredvid honom. De två var kompisar.

 

Etiopien är fylld av denna typ av killar. De kan bra engelska och är duktiga på att prata. De sitter mest ner hela dagarna och väntar på att turister ska komma. De försöker göra lite affärer med dem, men mest sitter de bara och hänger och snackar skit med turister. Om eftermiddagarna är det ingen ovanlighet att den lätta narkotikan, chat, dyker fram. Blad som man tuggar i ett par timmar. Jag har suttit ner med dessa över en öl ett par gånger, mest pratar man bara strunt. Musik, pengar, tjejer och lite politik. Det är bara killar. Tjejerna de jobbar och kämpar för sina familjer.

 

Personligen finner jag killarnas syssla totalt meningslöst, ointelligent och vansinnigt lata. De tycker att de är tuffast i världen som kan snacka skit med utlänningar, men inte har de någon framtid. De alla säger att de vill till Europa, och om de fick en chans skulle de jobba väldigt hårt i ett europeiskt land, men i Etiopien försöker de uppenbarligen inte ens kämpa för detta. Nej, jag ser inget romantiskt i vad de gör. Därför gör jag inte affärer med den typen av killar.

 

Jag gick omkring lite i gamla staden om förmiddagen. Jag såg Harars gamla gränder och dess marknad. Harar är var islams fäste finns i Etiopien, men faktiskt skiljer det sig inte avsevärt från norr. Det är en gammal stad från 1000-talet som legat perfekt till för handelsvägen mellan Arabien och Abyssien. Faktiskt används fortfarande regionen med den numera större staden Dire Dawa som fäste aktivt för handeln.

 

Harar grundades av araberna under ungefär samma period som man flyttade huvudstaden från Aksum till Lalibela. Den religiösa splittringen klöv landet i två delar, ett muslimskt och ett kristet. Kung Lalibela kunde inte kontrollera de östliga delarna av landet som utropade sig autonoma med en egen kung. Sammanlagt, fram till Yohannes IV:s tid (1870/80-tal), hade Harar 77 generationer av kungar, jämfört med Etiopiens 255. Harar var självständigt i 800 år vilket kan mätas med Sverige som existerat som land under cirka 900 år.

 

Jag sprang efter halva dagen in i några spanjorer och en vitryss. Spanjorerna som var från Barcelona reste liksom mig bara i Etiopien medan vitryssen reste från Kapstaden till Alexandria. De fyra hade tillsammans varit tio dagar i det så gott som självständiga Somaliland i norra Somalia. Ett relativt rikt område i klass med Tunisien. Det är helt avskilt från övriga Somalia, och visumet man får dit är utfärdat av en egen ambassad. De sade att problemet i Somaliland var inte att få varmt vatten, för det kokade, det var att få svalt vatten.

 

Jag avtalade med spanjorerna att se hyenorna matas om kvällen, vitryssen skulle vidare mot Sudan. Vi gick in i gamla staden till ett öppet område där man kört fram ett par bilar som lyste upp området. En man i mitten satt med en korg fylld med rått kött. Hyenorna kom och han matade dem. Några modiga fick hålla en pinne i munnen med en köttbit längst ut på, jag nöjde mig dock med att se på då hyenorna nafsade till sig köttet.

 

Nästa dag gick jag tillbaka till gamla staden. Jag började med att titta för Arthur Rimbaud-museet. Denna franska poet, fotograf och handelsman bodde under sina sista fem-sex år i Harar (1885-1891). Han dog då han var 37. Han hade här etablerat sig som den främsta handelsmannen i staden och var hovleverantör av vapen till Yohannes IV. Det var ett fint hus han byggt i halvt etiopisk och halvt europeisk stil. Hans granne var ingen mindre än Ras Mekonnen Tafaris familj. Dessa två hus ligger mitt i centrum längst upp på en kulle, från deras övervåningars balkonger kan man se hela vägen till Somalia.

 

Det var intressant att se hur religionerna möts i Harar. Visserligen är islam den överlägset största innanför stadsmurarna, men på den viktigaste platsen ligger det numera en kyrka. Runt ena hörnet kan man höra religiös etiopisk-ortodox musik spelas, medan runt nästa hörn ekar muezzedinens sång över stadens gränder. Dessa små gränder var den franska kolonialismen påverkat gatunamn och butiker. På en gammal skylt står det ”Paris Caféteria” och på en parkering finns det tre bilar från femtiotalet, alla av franska märken. Även några av husen är byggda i franskkolonial stil.

 

Harar ligger mycket närmre det före detta franska Djibouti än det italienska Eritrea. I slutet av 1800-talet byggde fransmännen som förkunnat järnvägen mellan Ville de Djibouti och Addis Ababa vilken korsar regionen. På hotellen står all information på tre språk, amhariska, engelska och franska. Faktiskt så undervisar man än i dag franska på vissa skolor. Jag fick en förfrågan om jag kunde franska av en person.

 

Men inte bara fransmännen har haft stort inflytande på regionen. Även den svenska missionen har varit stor. Då jag satt på ett franskt café och drack det för Harar berömda kaffet kom en ung kille fram till mig. Inte ännu en chattuggare tänkte jag. Det visade sig dock vara en mycket trevligare person. Han hade blivit konverterad till protestantismen av svenska missionärer. Faktiskt så pratar många etiopier om just denna svenska mission som har sitt ursprung i 1800-talet.

 

Denna kille han visade runt mig i gamla staden. Efter en stund frågade jag honom om han ville ha dricks varav han blev mycket förolämpad. Det var skönt att slippa vara en dollarsedel. Jag var tvungen att fjäska med honom och förklara varför jag frågade innan han förlät mig. Jag var tyvärr tvungen att säga adjö efter stund då jag planerade att åka vidare mot Dire Dawa.

 

Jag var trött på min hotellsituation i Harar. Personalen hade nämligen klockan elva kvällen innan öppnat mitt rum utan att knacka, tänt alla ljus och väckt mig för att jag inte betalat. Nästa morgon väckte de mig igen klockan halv sju om morgonen för att informera om check ut-tiden klockan nio. Jag bad dem dra åt helvete och lämnade hotellet på två minuter och skrev en vansinnigt dålig recension om dem på internet.

 

Nej, Harar hade varit mycket påfrestande. Hotellen hade inte behandlat mig som en gäst, folk på gatan hade tagit tag i mig för att de ville ha pengar och mängder med unga män hade förföljt mig trots att jag sagt till dem att jag inte ville ha deras tjänster. Att säga nej till dem tar tio minuter, och då man gör det fortsätter de ändå att förfölja för att låtsas att de tar hand om en som guide för att få provision från butiker osv. Man får ha långa diskussioner med dem hela tiden.

 

Dire Dawa var något annat. En avslappnad och grön stad var jag de närmsta dagarna ska slappna av.


RSS 2.0