I det tibetanska Xiahe

Tidigt på morgonen tog jag en buss som efter ett par timmar anlände i den tibetanska staden Xiahe. Jag hade somliga förväntningar, att det skulle vara en liten by som helt kretsade kring det enorma tibetanska tempel som Xiahe är känt för, så var dock inte fallet. Xiahe består av en enda lång trasig (med hål överallt) paradgata som är uppdelad i tre delar, då man anländer ser man de kinesiska blockhusen, längre upp nås huvudtorget var mindre banker och hotell finns och slutligen kommer man till de tibetanska områden bestående av bazaarhus. Efter detta område nås givetvis munkarnas enorma kloster. Det är det nästviktigaste efter det som ligger i Tibets huvudstad, Lhasa. Detta byggt på nästan tretusen meters höjd.

 

Staden är inte stor och inger en ganska dyster men ändå charmig känsla, speciellt den sista biten var småbutiker, théhus och restauranger finns, här och var ser man en turistisk skylt i stil med ”hot shower”, ”internet” eller ”tibetan food & tibetan waitress”. Jag hade bestämt mig för att bo på klosterområdet var jag läst att det skulle finnas ett klostervandrarhem, jag gick alltså in på områden, leendes och gladlynt. Jag försökte fråga mig fram men intressant nog förstod de varken engelska eller mandarin, bara tibetanska. Efter ett tag stötte jag in i två munkar som båda två skrattade, de frågade mig var jag var från varav jag svarade Sweden, och ställde samma fråga. De skrek ”TIBET” så högt de kunde, skrattade och sade till mig att jag skulle följa med dem. Uppenbarligen ligger klostervandrarhemmet under ett vanligt, här betalar man tio kronor natten, får sova på en metallsäng, rummet delas med upp till tio andra (i mitt fall bara en), stället påminner mest om ett gammalt militärsjukhus och framförallt är det kallt, speciellt som ett fönster är utslaget, man hör allt som händer runtomkring och det är egentligen i all sin eländighet väldigt genuint. Jag sov med tre tecken, ett jag sov på och två jag sov under. Toaletterna vill jag inte ens nämna...

 

Xiahe besöks regelbundet av turister från hela världen, mestadels tourgrupper bestående av äldre människor, jag såg några av dessa men fann inget intresse av dem. Vi var två unga resenärer i hela staden, jag och en holländsk tjej, Judith. Av ren automatik blev det så att vi besökte allt tillsammans. Hon är för första gången på resa utanför Europa och har förenat detta med att jobba en månad i Xi'an på ett fosterhem för handikappade barn. Hon sade att hon inte visste särskilt mycket om världen, men hennes storasyster – som hon beskrev som en flummig ”hippe” - hade inspirerat bort henne från modevärlden och stränderna. Ärligt talat hade vi inte mycket mer gemensamt än just nyfikenheten på den tibetanska kulturen och resandet, vilket gjorde att vi trots allt hade det kul. Sannerligen skulle det visa sig att Xiahe var en av de mest speciella och fantastiska platser jag sett.

 

Vi spenderade en eftermiddag åt att se klosterområdet som är fyllt med munkar, barn, familjer, religiösa och tiggare. Vi vandrade i det råa vädret, i kläder som inte alls passade för sådan kyla. Vi fotograferade munkarna, kvinnorna och djuren, vi pratade med barnen och jag fick jagat några som ryckte ifrån mig min plånbok. Som tur var tog det inte mer än fem sekunder innan jag fått tag på den. Man får se upp för dem där. Jag skrek åt dem vad man nu skriker till småtjuvar och i fortsättningen höll jag ett stadigt tag i min plånbok och ett vakande öga över barnen. Det var både kineser och munkar på semester här, dessa ville givetvis – som vanligt – ha bilder tillsammans med oss, jag misstyckte inte då jag själv ville ha en bild med en av munkarna. De tibetanska templen och klostren skiljer sig från de vanliga i Kina, de är mycket stabilare och pryds för det mesta av alla de färger man kan hitta. Under en grå dag, för det är ganska rått och grått, är dessa templen otroligt vackra. Vi avslutade dagen med att gå till en théhus, vilket innebär att jag har börjat dricka thé.

 

Denna eftermiddag var väl spenderad, trots att jag inte hann se huvudtemplet. Dagen därpå sade jag till Judith att vi skulle åka utanför staden, jag hade tagit reda på att det skulle finnas vackra steppområden tre mil norr om Xiahe, dessa skulle vara liknande dem i Mongoliet (liksom allt i området). Jag frågade en taxichaufför hur mycket det skulle kosta för en heldag, vi fick ner priset till hundra kronor. Då vi börjat köra stannade han på en plats, sade till oss att gå upp på en kulle. Här fick vi den mest enastående utsikt man kan be om, med stäpplandskapet under oss fram till horisonten var Himalayas bergstoppar skjuter rakt upp i luften – likt en vägg. Chauffören kom efter oss, pekade lite här och var, tog våra papper och sade något i stil med jag tar er hit, hit och hit... om... ja, lite baksheesh. Efter att ha plussat på en extra hundralapp bar vi iväg igen, han stannade vid tre ställen: en grotta, ett kloster och en gammal by.

 

Grottan låg precis vid en passage mellan Himalayas berg, en liten bergsfors flödade ner från här och då vi stannade kunde jag se att det var en helig plats på alla tibetanska färger. Innan vi kunde komma in i grottan var vi tvungna att vänta med ett gäng pilgrimer, alla klädda i klassiska tibetanska kläder, liksom vår chaufför, förstod de inget annat än tibetanska. De hade aldrig sett en digitalkamera förut och roades otroligt av att vi tog bilder av dem, och dem av oss. Lyckligt nog var vi också de enda utländska turisterna, vi läste i Judiths guidebok att en holländsk kille hade för några år sedan slagit ihjäl sig genom att ramla inne i grottan. Jag förstod varför då vi väl kom in, vi möttes av en munk med en ficklampa, han tog fem pilgrimsturer varje dag, jag följde med in på en av dessa (Judith stannade vid ingången). Munken tog min grupp en bra bit in i grottan som aldrig ville sluta, här och var hällde han vatten på oss, de alla pilgrimer sjöng konstant, vi klättrade i detta totala mörker men nådde slutligen ett mindre rum var alla bad. Då jag stod inne i denna totala mörker, lyssnandes till de andra slogs jag av känslan att detta var världens ände, eller under världens ände. Mer världens ände än Mongoliets avskilda stäpper och mer världens ände än Antarktis sydligaste station (de har ju internet!).

 

Taxichauffören visste precis vad vi letade efter, han var otroligt hjälpsam, stannade var han tyckte var en bra plats och pekade på diverse småsaker vi annars inte hade sett. Vår nästa anhalt var det tibetanska klostret som var som en mindre by med bara munkar. Vår chaufför lyckades övertala en av munkarna att släppa in oss i huvudtemplet var tre stycken vackra guldfärgade Buddhastatyer prydde rummet. Vi tog givetvis av oss skorna och fick tio minuter på oss att titta på alla detaljer, därefter kallades alla munkarna till lunchmöte och vi var tvungna att åka. Vi anlände snart till en gammal by omringad av en stadsmur helt i lera. Detta är bara en liten enslig by som jag antar att få hört talas om, vi kunde gå upp på muren men det mest intressanta fanns inne i byn. Vi promenerade ett par minuter då vi mötte några barn som var på väg till skolan, vi följde efter dessa och möttes av alla skolans barn som sprang omkring runt oss. Vi fick se de små klassrummen som pryddes av en svart tavla med kinesisk och tibetansk undervisning, och givetvis ordförande Maos idolbild. Vi började leta efter en lärare och hittade en, han bjöd in oss i personalrummet, och förklarade på dålig engelska att han undervisade i kinesiska, matte och tibetanska, engelska var han för dålig på. Det sade han att klostren fick ta hand om, då dessa var bättre på det. Skolan har trettiofyra elever och nio lärare, varav denna som vi pratade med verkade vara rektorn. Han hade studerat på universitet i både Lhasa och Beijing, jag försökte fråga hur det kom sig att han bodde i denna minimala by efter livet i dessa storstäder, han förstod tyvärr inte min fråga.

 

Tillbaka på vandrarhemmet upptäckte vi till min glädje att rummet hade fyllts på med åtminstone en person, det dröjde inte länge förrän vi träffade honom. Då jag och Judith drack thé dök Peter upp, en australiensare som rest runt i Indien och Nepal i fyra månader, nu hade han tagit sig till Kina. Tyvärr förklarade han att han inte kunde åka raka vägen genom Tibet då det inte är tillåtet, så han fick nöja sig med att flyga till Chengdu och ta bussen till de tibetanska områden norr om staden. Vi åt middag på den enda respektabla restaurang som finns i staden, som faktiskt är en av de bättre jag varit på i Kina. Trots att det är en västerländsk restaurang är det enbart lokala som äter här, som tur är säljs det inte mer alkohol än kinesiskt öl (folköl) vilket gör att deras kortspelande inte blir anstötligt.


Kommentarer
Postat av: Staffan

Världens ände--det verkar verkligen så! Vilka upplevelser. Er chaufför tillförde visst mycket.

2010-09-28 @ 15:29:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0