I det tibetanska Xiahe

Tidigt på morgonen tog jag en buss som efter ett par timmar anlände i den tibetanska staden Xiahe. Jag hade somliga förväntningar, att det skulle vara en liten by som helt kretsade kring det enorma tibetanska tempel som Xiahe är känt för, så var dock inte fallet. Xiahe består av en enda lång trasig (med hål överallt) paradgata som är uppdelad i tre delar, då man anländer ser man de kinesiska blockhusen, längre upp nås huvudtorget var mindre banker och hotell finns och slutligen kommer man till de tibetanska områden bestående av bazaarhus. Efter detta område nås givetvis munkarnas enorma kloster. Det är det nästviktigaste efter det som ligger i Tibets huvudstad, Lhasa. Detta byggt på nästan tretusen meters höjd.

 

Staden är inte stor och inger en ganska dyster men ändå charmig känsla, speciellt den sista biten var småbutiker, théhus och restauranger finns, här och var ser man en turistisk skylt i stil med ”hot shower”, ”internet” eller ”tibetan food & tibetan waitress”. Jag hade bestämt mig för att bo på klosterområdet var jag läst att det skulle finnas ett klostervandrarhem, jag gick alltså in på områden, leendes och gladlynt. Jag försökte fråga mig fram men intressant nog förstod de varken engelska eller mandarin, bara tibetanska. Efter ett tag stötte jag in i två munkar som båda två skrattade, de frågade mig var jag var från varav jag svarade Sweden, och ställde samma fråga. De skrek ”TIBET” så högt de kunde, skrattade och sade till mig att jag skulle följa med dem. Uppenbarligen ligger klostervandrarhemmet under ett vanligt, här betalar man tio kronor natten, får sova på en metallsäng, rummet delas med upp till tio andra (i mitt fall bara en), stället påminner mest om ett gammalt militärsjukhus och framförallt är det kallt, speciellt som ett fönster är utslaget, man hör allt som händer runtomkring och det är egentligen i all sin eländighet väldigt genuint. Jag sov med tre tecken, ett jag sov på och två jag sov under. Toaletterna vill jag inte ens nämna...

 

Xiahe besöks regelbundet av turister från hela världen, mestadels tourgrupper bestående av äldre människor, jag såg några av dessa men fann inget intresse av dem. Vi var två unga resenärer i hela staden, jag och en holländsk tjej, Judith. Av ren automatik blev det så att vi besökte allt tillsammans. Hon är för första gången på resa utanför Europa och har förenat detta med att jobba en månad i Xi'an på ett fosterhem för handikappade barn. Hon sade att hon inte visste särskilt mycket om världen, men hennes storasyster – som hon beskrev som en flummig ”hippe” - hade inspirerat bort henne från modevärlden och stränderna. Ärligt talat hade vi inte mycket mer gemensamt än just nyfikenheten på den tibetanska kulturen och resandet, vilket gjorde att vi trots allt hade det kul. Sannerligen skulle det visa sig att Xiahe var en av de mest speciella och fantastiska platser jag sett.

 

Vi spenderade en eftermiddag åt att se klosterområdet som är fyllt med munkar, barn, familjer, religiösa och tiggare. Vi vandrade i det råa vädret, i kläder som inte alls passade för sådan kyla. Vi fotograferade munkarna, kvinnorna och djuren, vi pratade med barnen och jag fick jagat några som ryckte ifrån mig min plånbok. Som tur var tog det inte mer än fem sekunder innan jag fått tag på den. Man får se upp för dem där. Jag skrek åt dem vad man nu skriker till småtjuvar och i fortsättningen höll jag ett stadigt tag i min plånbok och ett vakande öga över barnen. Det var både kineser och munkar på semester här, dessa ville givetvis – som vanligt – ha bilder tillsammans med oss, jag misstyckte inte då jag själv ville ha en bild med en av munkarna. De tibetanska templen och klostren skiljer sig från de vanliga i Kina, de är mycket stabilare och pryds för det mesta av alla de färger man kan hitta. Under en grå dag, för det är ganska rått och grått, är dessa templen otroligt vackra. Vi avslutade dagen med att gå till en théhus, vilket innebär att jag har börjat dricka thé.

 

Denna eftermiddag var väl spenderad, trots att jag inte hann se huvudtemplet. Dagen därpå sade jag till Judith att vi skulle åka utanför staden, jag hade tagit reda på att det skulle finnas vackra steppområden tre mil norr om Xiahe, dessa skulle vara liknande dem i Mongoliet (liksom allt i området). Jag frågade en taxichaufför hur mycket det skulle kosta för en heldag, vi fick ner priset till hundra kronor. Då vi börjat köra stannade han på en plats, sade till oss att gå upp på en kulle. Här fick vi den mest enastående utsikt man kan be om, med stäpplandskapet under oss fram till horisonten var Himalayas bergstoppar skjuter rakt upp i luften – likt en vägg. Chauffören kom efter oss, pekade lite här och var, tog våra papper och sade något i stil med jag tar er hit, hit och hit... om... ja, lite baksheesh. Efter att ha plussat på en extra hundralapp bar vi iväg igen, han stannade vid tre ställen: en grotta, ett kloster och en gammal by.

 

Grottan låg precis vid en passage mellan Himalayas berg, en liten bergsfors flödade ner från här och då vi stannade kunde jag se att det var en helig plats på alla tibetanska färger. Innan vi kunde komma in i grottan var vi tvungna att vänta med ett gäng pilgrimer, alla klädda i klassiska tibetanska kläder, liksom vår chaufför, förstod de inget annat än tibetanska. De hade aldrig sett en digitalkamera förut och roades otroligt av att vi tog bilder av dem, och dem av oss. Lyckligt nog var vi också de enda utländska turisterna, vi läste i Judiths guidebok att en holländsk kille hade för några år sedan slagit ihjäl sig genom att ramla inne i grottan. Jag förstod varför då vi väl kom in, vi möttes av en munk med en ficklampa, han tog fem pilgrimsturer varje dag, jag följde med in på en av dessa (Judith stannade vid ingången). Munken tog min grupp en bra bit in i grottan som aldrig ville sluta, här och var hällde han vatten på oss, de alla pilgrimer sjöng konstant, vi klättrade i detta totala mörker men nådde slutligen ett mindre rum var alla bad. Då jag stod inne i denna totala mörker, lyssnandes till de andra slogs jag av känslan att detta var världens ände, eller under världens ände. Mer världens ände än Mongoliets avskilda stäpper och mer världens ände än Antarktis sydligaste station (de har ju internet!).

 

Taxichauffören visste precis vad vi letade efter, han var otroligt hjälpsam, stannade var han tyckte var en bra plats och pekade på diverse småsaker vi annars inte hade sett. Vår nästa anhalt var det tibetanska klostret som var som en mindre by med bara munkar. Vår chaufför lyckades övertala en av munkarna att släppa in oss i huvudtemplet var tre stycken vackra guldfärgade Buddhastatyer prydde rummet. Vi tog givetvis av oss skorna och fick tio minuter på oss att titta på alla detaljer, därefter kallades alla munkarna till lunchmöte och vi var tvungna att åka. Vi anlände snart till en gammal by omringad av en stadsmur helt i lera. Detta är bara en liten enslig by som jag antar att få hört talas om, vi kunde gå upp på muren men det mest intressanta fanns inne i byn. Vi promenerade ett par minuter då vi mötte några barn som var på väg till skolan, vi följde efter dessa och möttes av alla skolans barn som sprang omkring runt oss. Vi fick se de små klassrummen som pryddes av en svart tavla med kinesisk och tibetansk undervisning, och givetvis ordförande Maos idolbild. Vi började leta efter en lärare och hittade en, han bjöd in oss i personalrummet, och förklarade på dålig engelska att han undervisade i kinesiska, matte och tibetanska, engelska var han för dålig på. Det sade han att klostren fick ta hand om, då dessa var bättre på det. Skolan har trettiofyra elever och nio lärare, varav denna som vi pratade med verkade vara rektorn. Han hade studerat på universitet i både Lhasa och Beijing, jag försökte fråga hur det kom sig att han bodde i denna minimala by efter livet i dessa storstäder, han förstod tyvärr inte min fråga.

 

Tillbaka på vandrarhemmet upptäckte vi till min glädje att rummet hade fyllts på med åtminstone en person, det dröjde inte länge förrän vi träffade honom. Då jag och Judith drack thé dök Peter upp, en australiensare som rest runt i Indien och Nepal i fyra månader, nu hade han tagit sig till Kina. Tyvärr förklarade han att han inte kunde åka raka vägen genom Tibet då det inte är tillåtet, så han fick nöja sig med att flyga till Chengdu och ta bussen till de tibetanska områden norr om staden. Vi åt middag på den enda respektabla restaurang som finns i staden, som faktiskt är en av de bättre jag varit på i Kina. Trots att det är en västerländsk restaurang är det enbart lokala som äter här, som tur är säljs det inte mer alkohol än kinesiskt öl (folköl) vilket gör att deras kortspelande inte blir anstötligt.


Pingyao

Jag anlände till Pingyao mitt i natten, jag hade till skillnad från tidigare faktiskt ordnat så att mitt vandrarhem hämtade upp mig. Det är värt tio kronor för att slippa leta två timmar efter det, med ett tungt bagage på ryggen. Mitt vandrarhem låg mitt i den gamla staden, innanför den sjuhundra år gamla ringmuren. Staden beskrivs i min guidebok som den mest bevarade gamla staden i Kina, detta beror på att den i ett tidigt stadie förlorade vikt som handelsstad och blev i stort sett en stillastående håla.

 

Men nog var det bara en håla under Maos regim. Snart därefter återupptäcktes staden av västerlänningar och ett enormt arbete för att bevara Pingyao upptogs. Staden har inte mer än sjuttiotusen invånare och skiljer sig därför från de andra städer jag besökt. Pingyao lever antagligen helt och hållet på turismen och man har gjort allt för att skapa ett centrum som är personifierar det gamla Kina. Det finns en stadsmur som man kan vandra runt, det finns små bakgator med mindre restauranger och stora delar av den gamla staden består av gågator var enbart cykel som enda transportmedel kommer åt. Överallt finns det butiker, de flesta är givetvis lika varandra och säljer mängder av second hand junk som jag antar massproducerades för fyrtio år sedan. Prylarna är egentligen inte fula, men efter att ha passerat trettio-fyrtio butiker som har samma utbud försvinner köplustan.

 

Jag bestämde mig för att jag skulle ta det ganska lugnt i Pingyao vilket jag också har gjort. De två dagar jag spenderat här har mest bestått av att göra en större attraktion, äta lunch, dricka kaffe, läsa min bok och cykla omkring. Första dagen gick jag runt muren vilket inte tog mer än en och en halvtimma, efter det kliade mig lite försynt i bakhuvudet och frågade mig själv ”vad ska jag göra nu?”. För att få svar på frågan gick jag ner för ena huvudgatan för att äta en tidig lunch, inte ens denna hjälpte mig något vidare. Jag gick tillbaka till mitt hostel för att fråga vad jag kunde göra. Då jag kom dit bestämde jag mig dock för att hitta ett ställe var jag kunde dricka lite riktigt kaffe, för i en stad med så pass många västerländska turister måste erbjuda lite svart kaffe. Jag begav mig alltså till en restaurang som någon rekommenderat, var jag också hittade kaffe. Jag spenderade ett par timmar, lyssnandes till jazz och läsandes min bok. Jag tittade på de som gick förbi, liksom de tittade på mig. En och annan bild togs också (även här vice versa). Roligt nog gick det fransk-kinesiska par jag frågat om hjälp i Datong förbi. De rekommenderade mig ett vandrarhem i Xi'an som jag bokat.

 

På kvällen stötte jag in i en italiensk man, Marco, som frågade mig om vad man kan kunde göra i Pingyao, och framförallt vad jag skulle göra. Jag svarade att jag på förmiddagen planerade att besöka ett 1500 år gammalt tempel utanför staden, varav han på en gång sade att han gärna delade en taxi med mig. Så vi kom överens om att träffas dagen därpå. Jag hade planerat att lämna mitt vandrarhem på kvällen, för att se centrum. Men jag hade egentligen ingen större lust och för att bortförklara detta började jag som tur var prata med en holländare som upptog hela kvällen. Han berättade att han försökt gå med i elitförbanden i holländska armén, men då han misslyckats tröstade han sig själv med att resa världen.

”I did the test, you were supposed to run like 2600 meters in an accurate time, but I lost with about 40, I don't blame myself... I suppose it was mental, in the end I enjoy traveling more than fighting.”

”Why do you want to travel?”

”I suppose I could afford it, and if I could not be in the best army regiment, then I had to find something else special to do.”

Denna holländare beskriver hur en resenär är i allmänhet. De flesta jag pratat med har en dag bestämt sig för att de vill göra något speciellt, så varenda vandrarhem är fullproppade med dessa speciella småupproriska människor. Jag får känslan av att upplevelsen och resandet faller lite i glömska. Det finns också de, främst tjejer, som påstår sig söka sin inre själ, det är en hord av tjejer som vill leva så simpelt som möjligt och syssla med gudslösa religioner (läs buddhism). De alla är väldigt storsinnade och toleranta, så pass toleranta att de tycker man är omogen som ateist eller om man påstår sig tycka somliga saker kan vara jobbiga. Jag måste ursäkta min bitterhet över dessa ”själsökare”. I slutändan finns det många olika skäl till att bege sig ut på vift.

 

Jag och Marco, en italiensk busschaufför, begav oss på morgonen till detta tempel utanför staden. En mindre anläggning full med taoistiska gudar och Buddhaavbildningar, det mesta i originalskepnad från 1700-talet. Även Inre Mongoliets universitets konstinstitut var på besök, studenterna målade och gjorde avbildningar av de gamla statyerna överallt. Från den ena religionen begav jag mig till nästa, då jag cyklade på eftermiddagen hörde jag en grupp sjunga, jag letade upp denna grupp som visade sig bestå av äldre kinesiska kristna damer som sjöng i Moder Marias ära utanför stadens kyrka. Efter denna upplevelse fortsatte jag cykla vidare i hopp om att finna andra liknande händelser.

 

Jag ankom till den södra porten, här såg jag två kinesiska kvinnor bråka. Detta bråk slutade i att de slog varandra varav den ena av dem ramlade omkull och svimmade, det dröjde en stund innan ambulans hunnit komma. Tills dess hade en stor ansamling människor kommit. Anledningen till att det dröjde var att gatorna blockerades av först och främst en lastbil med en grupp musikanter, denna lastbil följdes av tio svarta pyntade bilar. Jag hade tidigare sett en kvinna i bröllopsklänning så jag antar att denna enorma tillställning berodde på just detta bröllop. På kvällen hade jag blivit rekommenderad att besöka ett muslimskt halalkök i västra delen av staden, på min cykel begav jag mig alltså dit för att upptäcka en mindre restaurang. Fördelen med halal är att det finns regler om hur maten ska tillredas vilket gör att risken för dålig hygien minskar (något som normalt sett i kinesisk kultur är totalt irrelevant). Dock var maten ganska trist, inte allt så bra som det sades att den skulle vara. Så jag betalade för mig och gick.




RSS 2.0