Overkligt

I skrivande stund sitter jag på mitt hotellrum norr om Guilin, jag har flyttat mitt skrivbord så att jag kan titta ut genom det öppna fönstret var jag hängt min allt för svettiga skjorta. Det tog mig en timma, med ryggsäck, att gå upp för trapporna som slingrar sin väg upp längs de 1200 år gamla risterrasserna, bortom dessa förgylls landskapet av en skog bestående av både barrträd och tropiska palmer. Dessa växer uppför bergssluttningarna för att plötsligt ta slut vid det som kallas ”övre-träd-gränsen”. Kanske har de tidigare fyra dagarna varit så bra för att jag gjort allt tillsammans med Arjen, men nu är jag själv.

 

Söder om Guilin ligger den för turister berömda staden Yangshou, ett kommersiellt helvete var priserna stiger i höjden, men vad gör man inte för att se Kinas vackraste plats? Det finns ett par vis att ta sig dit, tåg, buss eller båt. Vi diskuterade dessa olika möjligheter och beslöt oss för att ta bussen halvvägs, hoppas på att vi skulle kunna oss ner till floden var vi kunde hitta en båt som skulle ta oss resten av sträckan. Så det var precis vad vi gjorde. Bussen släppte av oss bredvid huvudvägen var vi nu stod med våra ryggsäckar, floden kunde vi urskilja vara österut då det är meningen att sockertopparna ska följa Li Jiang-floden. Vi lyckades snabbt lista ut att det var en rejäl promenad för att ta sig dit, först var vi skeptiska i och med de alltid säger det för att tjäna pengar på att köra oss, men efter vi promenerat en stund ner längs vägen ifrågasatte vi oss själva, det var inte mycket annat vi kunde göra än att lifta. Det dröjde inte länge förrän ett par i splitter ny Geely plockade upp oss, och vi insåg då att det faktiskt var en väldigt lång väg.

 

Nere vid floden möttes vi av en något turistisk strand, det fanns många båtar att välja mellan, alla i bambu, med en smärre motor och ett par sittplatser. Efter lite prutande lyckades vi övertala en man att ta oss nästan hela vägen till Yangshou för en hundralapp. Floden som är väldigt berömd inom Kina är verkligen magisk. Längs dess flodbäddar sticker dessa fenomenala bergstoppar upp överallt, de är grönt beväxta hela vägen upp till toppen var växtligheten i de flesta fall slutar för att lämna en plan vit yta: sockertoppar. Jag läste i min guidebok om hur de bildats, det har något att göra med floder och erosion. Allt för ointressant för att beskriva. Arjens flickvän verkade tyvärr ganska ointresserad och somnade efter halv vägen, men jag och Arjen pratade konstant, skämtade och skrattade, vi planerade även vad att göra i Yangshou och resten av veckan.

 

Yangshou är en otroligt artificiell stad, som jag beskrev tidigare, ett kommersiellt helvete. Den innefattar allt som en resenär kan uppskatta för en kväll, men annars avskyr. Staden har ett mindre centrum som består totalt av västerländska restauranger, barer, hotell och souvenirbutiker. Skyltarna beskriver hur ”party” deras ställen är, hur bra ”fresh brewed coffee” de har, hur ”good western food” de serverar och hur ”splendid service” de erbjuder. Allt är falskt. Jag ogillar dunkande dansgolv, jag smakade deras nescafe, åt deras allt för söta hamburgare och blev irriterad på hur inkompetent personalen var. Men jag hade kul. Jag och Arjen roade oss något enormt, hans flickvän verkade gilla det likaså. Vi brydde oss inte något vidare om vad som hände runt omkring oss, det var irrelevant, det är så kul som du skapar det. Dessutom var vi inte där på grund av Yangshou, vi var där för att uppleva naturen vilket vi med nöje gjorde dagen därpå.

 

Cyklarna vi hyrde var dubbla priset från vad man normalt i Kina, men de var dubbelt så bra också. Vi hyrde ett par mountain bikes då vi planerade att cykla längs en mindre flod, kanske till och med bada i denna. Vårt mål var en plats femton kilometer bort var en berömd gammal bro finns. Vi tog oss dit genom att cykla delvis längs floden, men vägen var för befolkad, och delvis genom landsbygden vilken är extraordinär i sig. Vi cyklade på småvägar som tog oss mellan gårdarna, förbi boskapen och framförallt vid sidan av de vackra sockertopparna. Alla vi passerade hälsade nyfiket på oss och barnen förföljde oss gärna. Man upplever så otroligt mycket genom att hyra en cykel och ta sig runt var vägarna hänvisar. Efter ett par timmar lyckades vi äntligen komma till bron var jag slängde av mig kläderna och hoppade i vattnet. Jag och Arjen spenderade någon timme med att svalka oss i det varma vattnet, medan Tinge tittade på. Det visade sig att hon inte kunde simma. Förbluffad som jag var frågade jag några andra kineser om de kunde, vilket de heller inte kunde. Jag frågade varför, till svar fick jag att de inte insåg nyttan med det. Varför skulle man frivilligt vilja doppa sig i så kallt vatten? Dessutom blir man ju blöt! Nej, det är bättre att stanna på det torra. Visst visst...

 

Efter Yangshou hade Arjen och Tinge planerat att åka norrut till risterrasserna, jag var inte helt benägen att göra detta till att börja med men lyckades bli övertalad. Det är jag väldigt glad för. Jag hade planerat att jag skulle åka till Hong Kong för att ordna med visumfrågor för Kina och Burma innan min far kommer dit, men nog fastnade jag i Longchen. Delvis var det ju lite av en ansträngning att ta sig upp till hotellet och delvis är det otroligt vackert här. Att ta sig upp till byn var jag nu har mitt rum går bara genom att promenera. Det finns inga bilvägar eller möjligheter till att cykla. Befolkningen livnär sig på att driva hotell eller på risodlingarna, över dessa enorma områden skördas all ris helt för hand. Då jag tittar ut genom fönstret kan jag se bönderna successivt beta sig genom denna skörd. Tinge orkade i princip inte gå längre än till hotellet vilket var lite trist, så jag och Arjen begav oss under eftermiddagen och kvällen oss ut ensamma. Vi gick runt bland bergen och terrasserna, jag kläckte idéen att vi kanske skulle kliva upp tidigt nästa morgon för att se soluppgången innan han och Tinge var tvungna att åka tillbaka till Nanjing. Denna tanke kryddades med att Arjen ville finna den bästa plats, så strax innan solnedgången gick vi uppför den högsta toppen och fick se denna. Det var lite väl mörkt då vi gick ner, men det gick vägen. Efter att ha spenderat kvällen med att dricka hemgjort risvin med några collegestudenter lade vi oss tidigt och klev upp fem på morgonen, beräknat att det skulle ta en timma att ta sig till bergstoppen igen. Så vi besteg berget igen och fick se den otroligt vackra soluppgången, också utan Tinge som ville sova (jag lärde mig snabbt att hon aldrig klev upp innan tio).

 

Jag stannade i ytterligare två dagar för att se resten av bergen. Det var några promenader kvar att göra och jag behövde även lite avkoppling, borta från människor i allmänhet. Uppe i bergen var det inte särskilt många. Jag pratade lite med den lokala minoritetsbefolkningen, Miao, för att urskilja vad som var speciellt för dem. De pratar ett mandarinbaserat språk, de kineser jag pratade med sade att de hade svårt att förstå det. Det blir väl så när man lever i total isolation. Miao är även berömda för sina kläder, och framförallt kvinnornas hår som är praktiskt uppknutna i pannan. Vad jag förstod består även varje liten by av bara ett familjenamn, min till exempel var Tiantou. Jag hade inte hjärta att fråga om incest, men nog måste det vara en del för i hela dalen bodde det inte mer än 1200 människor fördelat på ungefär sju byar av olika storlekt. Den största tror jag det bodde runt trehundra människor i. Jag träffade även ett tyskt och kinesiskt par som jag spenderade de två resterande kvällarna med, han var från Brehmen och hon från Hong Kong. De hade träffat varandra i Australien och reste nu tillsammans, och hade gjort detta i något år. Andra kvällen var det strömavbrott vilket gjorde att vi satt i detta totala mörker med bara levande ljus.

 

Förutsättningen för att jag skulle stanna efter att Arjen åkt till Nanjing var att jag hittade en ny bok. Jag som läst ut min nästa bok, the Beach av Alex Garland, var i desperat behov av ny litteratur – ett obligatoriskt faktum för att stanna längre än en natt. Jag begav mig därför ner för bergen igen, tillsammans med Arjen och Tinge, som skulle hem, och hoppades på att hitta något läsbart. Jag sade adjö till dem och begav mig ut på jakt i byn, jag gick till alla byns hotell och vandrarhem. Det enda jag hittade var dålig tysk västernlitteratur. Jag var desperat. Vid det sista hotellet hittade jag äntligen en engelskspråkig bok skriven av en kinesisk författarinna, som jag verkligen hoppades inte var kvinnolitteratur, det återstod att se. Jag köpte den i alla fall för femton kronor och genom denna chansning stannade jag alltså i Longchen ytterligare två dagar. I skrivande stund, då jag tittar ut genom mitt fönster fylls jag av inspiration och glädje, det är så gott som overkligt.



Kommentarer
Postat av: Staffan

Härligt! Hur var boken?

2010-10-20 @ 14:03:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0