Fast i Dali

 

Jag är fast i Dali, inte på ett dåligt sätt, jag kan fortsätta resa när jag vill. Jag hade planerat att stanna en natt i Dali av rent praktiska skäl, för att sedan resa vidare till den gamla staden Lijiang i nordcentrala Yunnan-provinsen. Efter Dali har jag helt lagt om planerna. Dali är en stad som har varit berömd för utlänningar sedan hippietiden, kreativa marijuanarökande personer har slagit sig ner för att göra det till en innestad med barer och konstsalonger. Numera har staden fått en status som liknar New Orleans, ett kinesiskt syndikat var otukt och dryckenskap bedrivs. Det finns till och med en mindre fransk befolkning.

 

Dali är uppdelad i två städer, New Dali och Old Dali varav den sistnämnda är var jag tagit in på ett vandrarhem. Det är en gammal stad med fyra huvudavenyer och diverse smågator, en ringmur och marknader, bordeller och dolda marijuanahus. Hit dras både utländska och inhemska turister för att uppleva ett Kina man inte är van vid. Unga utlänningar har öppnat barer och driver dem tillsammans med kineser, det bor till och med fortfarande några gamla hippies kvar i staden. Jag lärde mig snabbt att om man ville ha röka ska man passera Tibetan Café var personalen snabbt springer efter en för att fråga: ”do you want smoka?”, jag avvisar dem varje gång och försöker förklara att jag inte röker på även om jag kanske ser ut som någon som gör det. Mitt emot detta café ligger den för utlänningar berömda baren Bad Monkey som driver mängder av turister till sig, den drivs av två britter som kom till Dali för sju år sedan. För mig är den ganska trist, vad jag såg var nästan bara ”supande” utlänningar i mängder. Vad jag däremot fann längre ner för en av huvudgatorna var en liten pärla.

 

Det är en bar (snarare tillhåll) som ligger långt från det artificiella Dali, den drivs av en fransman, Fred och en hispig kinesiska. Det spelas bra musik, mestadels blues och jazz, och man går inte dit för att dricka sig redlös, att ta en coca-cola är helt tillåtet. Jag träffade den första svensken under resan här, en sjuårig flicka som reste med sin franska pappa. Hennes mor var från Sverige, men de bodde nu i Chengdu var hon går i franska skolan. Hon pratar svenska, engelska, franska, ryska (morföräldrarna är ryssar) och mandarin flytande. Sju år är hon! Jag gick till denna bar varje kväll, mest för att prata med Fred om kinesisk kultur, om livet för en utlänning i Kina och det mesta om Kina han lärt sig under de år han bott i Dali. Fred tipsade mig om att inte åka till Lijiang då det ser ut som Dali fast är snarare enbart fint och lite väl renoverat. Han sade att det räckte med att se Dalis gamla stad och sedan åka upp i bergen för att besöka den lokala minoritetsgrupp som Yunnan är känd för: Bai.

 

Det finns många saker att göra runt Dali, det vanligaste är att besöka ett stort tempel och andra liknande platser. Jag känner vid detta laget att jag har sett tillräckligt många tempel, så jag hade inte lust att betala det orimligt höga inträdespriset. Så vad jag gjorde istället var att hyra en cykel för att bege mig till fiskebyarna var en betydande baibefolkning bor. Jag valde uppebarligen rätt sida av sjön att cykla uppför, för här verkade de inte vara vana vid utlänningar. Byarna består av några fiskare, några bönder och mängder av barn. Jag fick se fiskarna kasta nät, jag fick se det otroliga arbetet bönderna lägger ner på att skörda och jag fick leka med barnen. Det är skördetid i Kina just nu och för det mesta görs det helt och hållet för hand, både kvinnor och män är ute på fälten för att samla ihop vetet. Efter de gjort detta rullar de in det i byn för att placera det på varje ledig plats som finns, sedan bearbetar de skörden genom att piska den på marken. Inte bryr de sig om att hundarna går i denna och markerar revir. Barnen springer omkring, lekandes och förföljde mig väldigt nyfiket. Jag klev av cykeln för att antingen bli jagad eller att jaga. Det var många skratt som delades i detta ihärdiga regn som gjorde oss alla, och skörden, dyngsura. Jag träffade den äldre befolkningen som mer än villigt hälsade på mig och några ville till och med vara med på bild. En fantastisk dag.

 

Jag kom tillbaka dyngsur för att upptäcka att jag inte hade några andra kläder då de andra var på tork. Jag bodde på ett vandrarhem som ägs av en kinesiska, ett litet ställe som enligt ägarinnan inte har kapacitet för att ta emot mer än sex personer. Rummet var ett ”dormatory” fast med bara tre sängar. Det ligger uppe på en höjd, då man blickar ut genom fönstret har man en utsikt över hela den gamla staden och sjön. Allt detta för bara femton kronor natten. Då jag stod där i mina kalsonger, undrades vad jag skulle ta mig till för att få tag på torra kläder knackades det på dörren och in kom ägarinnan med två israeliska tjejer. De stannade förvånade till i dörren och försiktigt frågade de om de fick sova i samma rum, jag sade att de var mer än välkomna! (Jag ursäktade mig givetvis för min bara kropp). Jag hittade en ren skjorta och tog på mina dyngsura byxor, sedan gick vi till en indisk restaurang. Jag åt den svagaste vindaloo jag ätit, jag klagade och in kom det mer kryddor som inte hjälpte det minsta, men det var gott i alla fall. Jag spenderade kvällen vid baren, och kom till rummet vid midnatt för att sova.

 

Dagen därpå regnade det fortfarande, så jag ägnade den åt att planera och läsa. Jag åkte till busstationen för att köpa en tågbiljett från Kunming till Guilin den elfte oktober, sedan åt jag lunch på ett kinesiskt ställe. Jag har funnit mat jag faktiskt gillar väldigt mycket, allt som är wokat tillsammans med chili är mycket gott. Jag ämnade att gå till ett théhus för att läsa, men inte hittade jag något vilket gjorde att jag drack thé vid min favoritbar. Här stötte jag in i samma svenska flicka och fick ytterligare en pratstund med Fred som bjöd. Jag vandrade dårefter uppför de gamla gatorna i Dali, som består av mestadels gamla trevåningsbyggnader med en butik på bottenvåningen, ett guest house, restaurang eller lägenhet på de två övriga - liknande Songpan fast med andra färger. Liksom Songpan är den gamla muren i Dali också i originalskick.

 

Efter tre nätter i Dali drar jag vidare till en Shaxi, en baiisk bergsby, här ämnar jag att spendera två nätter för att sedan komma tillbaka till Dali en natt. Lijiang verkar jag alltså inte åka till. Det är inte riktigt värt mödan då jag trivs så pass bra i Dali.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0