Att deala med maffia i Vietnam

 

Hanoi var mitt första intryck av Vietnam, en organiserad ganska säker plats som är full av turister och säljare som försöker lura dem. Det var likt Kina och egentligen ganska tråkigt, men jag lyckades göra några ganska bra saker av min två dagar långa vistelse, men det var inte här jag hamnade i trubbel med den vietnamesiska maffian. Det var vid en av de vackraste platser jag besökt, men också den plats var jag för första gången under min resa hamnat i en situation som inte var mer än ett minuter från att skada mig. Innan denna erfarenhet upplevde jag det bästa av Vietnams huvudstad Hanoi.

 

Denna tusenåriga huvudstad har varit sätet för dagens Vietnam sedan amerikanerna lämnade landet under första halvan av sjuttiotalet. Överallt hänger det röda fanor med antingen den gyllene stjärnan eller de klassiska kommunistiska symbolerna; hammaren och skäran. Här och var ser man statyer av vietnamesernas betitlade gud, Ho Chi Minh, som ledde kriget mot både kolonialmakten, Frankrike, och mot det amerikanskvänliga Sydvietnam. Staden har sedan dess växt till att bli en mångmiljonstad med nära fem miljoner invånare. Jag bodde i gamla staden, mot min stora förfäran på ett ungdomshotell med slogan ”free internet, free breakfast and free beer”, men det var det billigaste jag kunde få tag på i staden. Gamla stadens smågator är lagom för mopeder och cyklar, men bilar har svårt att ta sig fram, i vissa områden möts man av ett konstant tutande och motormuller, men främst rastlösa män som intensivt frågar ”moto, moto?” (mopedtaxi). Det är oerhört tydligt att det är kvinnorna som sköter allt arbete, de arbetar hårt med att städa gatorna, renovera byggnader och laga mat. De gör egentligen allt för turister synligt jobb. Trots denna beskrivning av Hanoi undrade jag vad gör man i staden?

 

Under förmiddagen drällde jag omkring och tittade fascinerat på stadslivet som var betydligt livligare än kvällen innan som gjort mig något besviken, men efter ett tag tröttnade jag på att bli påhoppad så fort jag såg intresserad ut av något och försökte mest dra mig undan. Vietnameserna försöker konstant sälja på sig saker du inte vill ha, och de är några aggressiva säljardjävlar. Man måste bokstavligen skrika dem i ansiktet och vända sig därifrån för att bli av med dem. Hur som helst gick jag till den stora parken som omringar en vacker sjö, här satte jag mig i lugn och ro varav en ung vietnamesisk säljare satte sig bredvid mig och pratade. Jag som varit säljare tänkte att det här var en kille som förstod sig på jobbet bättre än de andra, vi hade en trevlig pratstund och efter ett tag kom han till poängen, han ville köra runt mig på sin moped i Hanoi för en summa pengar. Jag tvekade men efter ett tag tackade jag ja, fick ner priset till en tredjedel av vad han efterfrågade och var nöjd med att ha en historiastuderande tjugoåring som chaufför. Han körde mig till fyra olika platser; Hanois första universitet, Ho Chi Minhs mausoleum (stängt till november), Västra Sjön och ett franskt kolonialfängelse. Han berättade om allt och jag kunde fråga honom om vietnamesisk kultur. Han sade att det är en stor skillnad på syd- och nordvietnameser, de i norr har en tendens att vara mer ”solidariska” sade han med ett stort leende. Jag frågade honom vad han tyckte om Lenin, Ho Chi Minh och Mao, alla tre älskade han. Då jag frågade om Stalin ställde han en rapp och klipsk motfråga ”Do you like Hitler?”. Jag kände mig dum. Då vi var klara tyckte han att jag betalade för lite, jag vände ryggen till och gick. Det lönar sig inte att diskutera.

 

Jag hade köpt en biljett via en turistagentur för att ta mig till en ö, Cat Ba Island, som ligger i den fenomenala Halongbukten. Jag visste att majoriteten av alla agenturer antingen har ockerpriser eller säljer falska biljetter, så jag hade letat upp en som har gott rykte. Bussen plockade upp mig vid hotellet, då jag såg alla andra turister på bussen var jag otroligt glad att jag inte hade köpt en hel utflykt med dem, utan bara buss- och båtbiljett med dem. På morgonen innan bussen kom gick jag och några kanadensare ut på en morgonpromenad vid sjön i Hanoi för att se vietnameserna träna. Tillsammans med solen utför de nämligen några helt bisarra träningsformer, varje person har sin unika stil, somliga slänger intensivt med benen medan andra lyfter cement. Efter detta avgick bussen som förde mig genom några av de fulaste landskap jag sett, städerna är helt i kommunistisk betonganda, bebyggelsen tar inte slut och kraftverken spyr ut avgaser. Man ser bilolyckor och mopedister ligger på vägarna, risfälten är gråa av byggdammet och människorna bär munskydd. Detta var inte det Vietnam jag förväntat mig, men efter ett par timmar kom vi fram till var jag skulle gå på båten.

 

Båtresan var väldigt vacker, båten åker långsamt mellan de otroliga klippformationerna och vattnet ser inbjudande ut. Här träffade jag en brittisk kille, Roy, som visade sig varit på ”resande fot” i sexton månader. Över hälften av tiden jobbade han dock som engelskalärare i Kina, och dit skulle han igen, mer exakt till Dali i Yunnanprovinsen. På båten började det ryktas om att vi inte skulle ta oss hela vägen till staden på Cat Ba, utan stanna på andra sidan av ön. Här hade somliga bussbiljett, jag också egentligen, men denna sades på båten vara ogiltig. Det var fyrtio kilometer att gå, på kartan såg det ut som om det snarare var femton kilometer dock. Här släpptes vi av, de andra turisterna kom med bussen, av oss krävde de ockerpriser så vi sade blankt nej och började promenera. Inte var det särskilt långt tänkte vi. Med tiden blev det dock mörkt, totalt mörkt, vi nådde en by och här började två mopeder förfölja oss – konkurrenter. De ville både köra oss, fast till olika pris, båda två var villiga att ringa en kompis. En av dem gav upp efter ett par kilometer, den andra gav tillslut med sig att ge oss ett okej pris, han ringde sin kompis som dröjde en halvtimma. Han var nämligen upptagen med ”boom-boom” med öns bästa prostituerade. ”Heeeellllooooo” hörde vi på avstånd, ett fnittrande skratt och bakom oss såg vi en vinglig mopedist. Stupfull. Vi vägrade att åka med honom givetvis, och fortsatte gå. Dessa förföljde oss dock, och då det kom en minibuss som vi lyckades stoppa försökte de förhindra oss från att kommunicera med föraren. Som tur var var den fylld av hårdnackade tjecker som tvingade in oss, detta efter att vi nästan börjat ett bråk. Jag blev tillslagen och Roy sparkad, men på kom vi. Detta till ett bra pris. Då vi kom fram pratade vi med en resebyrå för att boka en båttur för nästkommande dag, de berättade att vi hade tur som inte hamnade i trubbel med maffian som i princip äger hela ön förutom Cat Ba Town.

 

Cat Ba Town är dock en oas i detta maffiavälde. Det är en mysig liten stad som påminner mycket om en Sydeuropeisk kuststad, längs vattnet finns det billiga ölställen (1 kr/öl) och trevliga restauranger. De turister som lyckas ta sig hit är resenärer liksom vi och inte den stora massan. Jag och Roy delade ett rum med en enastående utsikt över hamnen, soluppgången var fantastisk. Vi begav oss ut med en båt för att undersöka bukten, besöka grottor och bada i havet. Detta var en heldagsutflykt. Vi åkte mellan dessa vackra klippor och stannade till vid ett par ställen. Vi gick in i en enorm grotta och klappade hundarna som bodde tillsammans med människor på de små flytande fiskehusen. För första gången på länge fick jag både se och bada i havet, snorkla och simma. Efter gårdagen förtjänade vi en sådan här dag. Kvällen spenderade vi med att sitta nere vid vattnet. Praktiska saker som att boka båt- och bussbiljetter var tvunget att göras också.

 

Istället för att ta oss genom maffiaväldet åkte vi direkt från Cat Ba Town till Haiphong för att ta oss vidare västerut. Vi klev upp tidigt för att ta den billigaste båten (femton kronor) till Haiphong, här hittade vi snabbt en buss ut på landsbygden. Vi åkte en överfull (!) buss genom dessa fula vietnamesiska småbygderna och anlände i en centralort. Mer kommer senare.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0