Att deala med maffia i Vietnam

 

Hanoi var mitt första intryck av Vietnam, en organiserad ganska säker plats som är full av turister och säljare som försöker lura dem. Det var likt Kina och egentligen ganska tråkigt, men jag lyckades göra några ganska bra saker av min två dagar långa vistelse, men det var inte här jag hamnade i trubbel med den vietnamesiska maffian. Det var vid en av de vackraste platser jag besökt, men också den plats var jag för första gången under min resa hamnat i en situation som inte var mer än ett minuter från att skada mig. Innan denna erfarenhet upplevde jag det bästa av Vietnams huvudstad Hanoi.

 

Denna tusenåriga huvudstad har varit sätet för dagens Vietnam sedan amerikanerna lämnade landet under första halvan av sjuttiotalet. Överallt hänger det röda fanor med antingen den gyllene stjärnan eller de klassiska kommunistiska symbolerna; hammaren och skäran. Här och var ser man statyer av vietnamesernas betitlade gud, Ho Chi Minh, som ledde kriget mot både kolonialmakten, Frankrike, och mot det amerikanskvänliga Sydvietnam. Staden har sedan dess växt till att bli en mångmiljonstad med nära fem miljoner invånare. Jag bodde i gamla staden, mot min stora förfäran på ett ungdomshotell med slogan ”free internet, free breakfast and free beer”, men det var det billigaste jag kunde få tag på i staden. Gamla stadens smågator är lagom för mopeder och cyklar, men bilar har svårt att ta sig fram, i vissa områden möts man av ett konstant tutande och motormuller, men främst rastlösa män som intensivt frågar ”moto, moto?” (mopedtaxi). Det är oerhört tydligt att det är kvinnorna som sköter allt arbete, de arbetar hårt med att städa gatorna, renovera byggnader och laga mat. De gör egentligen allt för turister synligt jobb. Trots denna beskrivning av Hanoi undrade jag vad gör man i staden?

 

Under förmiddagen drällde jag omkring och tittade fascinerat på stadslivet som var betydligt livligare än kvällen innan som gjort mig något besviken, men efter ett tag tröttnade jag på att bli påhoppad så fort jag såg intresserad ut av något och försökte mest dra mig undan. Vietnameserna försöker konstant sälja på sig saker du inte vill ha, och de är några aggressiva säljardjävlar. Man måste bokstavligen skrika dem i ansiktet och vända sig därifrån för att bli av med dem. Hur som helst gick jag till den stora parken som omringar en vacker sjö, här satte jag mig i lugn och ro varav en ung vietnamesisk säljare satte sig bredvid mig och pratade. Jag som varit säljare tänkte att det här var en kille som förstod sig på jobbet bättre än de andra, vi hade en trevlig pratstund och efter ett tag kom han till poängen, han ville köra runt mig på sin moped i Hanoi för en summa pengar. Jag tvekade men efter ett tag tackade jag ja, fick ner priset till en tredjedel av vad han efterfrågade och var nöjd med att ha en historiastuderande tjugoåring som chaufför. Han körde mig till fyra olika platser; Hanois första universitet, Ho Chi Minhs mausoleum (stängt till november), Västra Sjön och ett franskt kolonialfängelse. Han berättade om allt och jag kunde fråga honom om vietnamesisk kultur. Han sade att det är en stor skillnad på syd- och nordvietnameser, de i norr har en tendens att vara mer ”solidariska” sade han med ett stort leende. Jag frågade honom vad han tyckte om Lenin, Ho Chi Minh och Mao, alla tre älskade han. Då jag frågade om Stalin ställde han en rapp och klipsk motfråga ”Do you like Hitler?”. Jag kände mig dum. Då vi var klara tyckte han att jag betalade för lite, jag vände ryggen till och gick. Det lönar sig inte att diskutera.

 

Jag hade köpt en biljett via en turistagentur för att ta mig till en ö, Cat Ba Island, som ligger i den fenomenala Halongbukten. Jag visste att majoriteten av alla agenturer antingen har ockerpriser eller säljer falska biljetter, så jag hade letat upp en som har gott rykte. Bussen plockade upp mig vid hotellet, då jag såg alla andra turister på bussen var jag otroligt glad att jag inte hade köpt en hel utflykt med dem, utan bara buss- och båtbiljett med dem. På morgonen innan bussen kom gick jag och några kanadensare ut på en morgonpromenad vid sjön i Hanoi för att se vietnameserna träna. Tillsammans med solen utför de nämligen några helt bisarra träningsformer, varje person har sin unika stil, somliga slänger intensivt med benen medan andra lyfter cement. Efter detta avgick bussen som förde mig genom några av de fulaste landskap jag sett, städerna är helt i kommunistisk betonganda, bebyggelsen tar inte slut och kraftverken spyr ut avgaser. Man ser bilolyckor och mopedister ligger på vägarna, risfälten är gråa av byggdammet och människorna bär munskydd. Detta var inte det Vietnam jag förväntat mig, men efter ett par timmar kom vi fram till var jag skulle gå på båten.

 

Båtresan var väldigt vacker, båten åker långsamt mellan de otroliga klippformationerna och vattnet ser inbjudande ut. Här träffade jag en brittisk kille, Roy, som visade sig varit på ”resande fot” i sexton månader. Över hälften av tiden jobbade han dock som engelskalärare i Kina, och dit skulle han igen, mer exakt till Dali i Yunnanprovinsen. På båten började det ryktas om att vi inte skulle ta oss hela vägen till staden på Cat Ba, utan stanna på andra sidan av ön. Här hade somliga bussbiljett, jag också egentligen, men denna sades på båten vara ogiltig. Det var fyrtio kilometer att gå, på kartan såg det ut som om det snarare var femton kilometer dock. Här släpptes vi av, de andra turisterna kom med bussen, av oss krävde de ockerpriser så vi sade blankt nej och började promenera. Inte var det särskilt långt tänkte vi. Med tiden blev det dock mörkt, totalt mörkt, vi nådde en by och här började två mopeder förfölja oss – konkurrenter. De ville både köra oss, fast till olika pris, båda två var villiga att ringa en kompis. En av dem gav upp efter ett par kilometer, den andra gav tillslut med sig att ge oss ett okej pris, han ringde sin kompis som dröjde en halvtimma. Han var nämligen upptagen med ”boom-boom” med öns bästa prostituerade. ”Heeeellllooooo” hörde vi på avstånd, ett fnittrande skratt och bakom oss såg vi en vinglig mopedist. Stupfull. Vi vägrade att åka med honom givetvis, och fortsatte gå. Dessa förföljde oss dock, och då det kom en minibuss som vi lyckades stoppa försökte de förhindra oss från att kommunicera med föraren. Som tur var var den fylld av hårdnackade tjecker som tvingade in oss, detta efter att vi nästan börjat ett bråk. Jag blev tillslagen och Roy sparkad, men på kom vi. Detta till ett bra pris. Då vi kom fram pratade vi med en resebyrå för att boka en båttur för nästkommande dag, de berättade att vi hade tur som inte hamnade i trubbel med maffian som i princip äger hela ön förutom Cat Ba Town.

 

Cat Ba Town är dock en oas i detta maffiavälde. Det är en mysig liten stad som påminner mycket om en Sydeuropeisk kuststad, längs vattnet finns det billiga ölställen (1 kr/öl) och trevliga restauranger. De turister som lyckas ta sig hit är resenärer liksom vi och inte den stora massan. Jag och Roy delade ett rum med en enastående utsikt över hamnen, soluppgången var fantastisk. Vi begav oss ut med en båt för att undersöka bukten, besöka grottor och bada i havet. Detta var en heldagsutflykt. Vi åkte mellan dessa vackra klippor och stannade till vid ett par ställen. Vi gick in i en enorm grotta och klappade hundarna som bodde tillsammans med människor på de små flytande fiskehusen. För första gången på länge fick jag både se och bada i havet, snorkla och simma. Efter gårdagen förtjänade vi en sådan här dag. Kvällen spenderade vi med att sitta nere vid vattnet. Praktiska saker som att boka båt- och bussbiljetter var tvunget att göras också.

 

Istället för att ta oss genom maffiaväldet åkte vi direkt från Cat Ba Town till Haiphong för att ta oss vidare västerut. Vi klev upp tidigt för att ta den billigaste båten (femton kronor) till Haiphong, här hittade vi snabbt en buss ut på landsbygden. Vi åkte en överfull (!) buss genom dessa fula vietnamesiska småbygderna och anlände i en centralort. Mer kommer senare.

 


Overkligt

I skrivande stund sitter jag på mitt hotellrum norr om Guilin, jag har flyttat mitt skrivbord så att jag kan titta ut genom det öppna fönstret var jag hängt min allt för svettiga skjorta. Det tog mig en timma, med ryggsäck, att gå upp för trapporna som slingrar sin väg upp längs de 1200 år gamla risterrasserna, bortom dessa förgylls landskapet av en skog bestående av både barrträd och tropiska palmer. Dessa växer uppför bergssluttningarna för att plötsligt ta slut vid det som kallas ”övre-träd-gränsen”. Kanske har de tidigare fyra dagarna varit så bra för att jag gjort allt tillsammans med Arjen, men nu är jag själv.

 

Söder om Guilin ligger den för turister berömda staden Yangshou, ett kommersiellt helvete var priserna stiger i höjden, men vad gör man inte för att se Kinas vackraste plats? Det finns ett par vis att ta sig dit, tåg, buss eller båt. Vi diskuterade dessa olika möjligheter och beslöt oss för att ta bussen halvvägs, hoppas på att vi skulle kunna oss ner till floden var vi kunde hitta en båt som skulle ta oss resten av sträckan. Så det var precis vad vi gjorde. Bussen släppte av oss bredvid huvudvägen var vi nu stod med våra ryggsäckar, floden kunde vi urskilja vara österut då det är meningen att sockertopparna ska följa Li Jiang-floden. Vi lyckades snabbt lista ut att det var en rejäl promenad för att ta sig dit, först var vi skeptiska i och med de alltid säger det för att tjäna pengar på att köra oss, men efter vi promenerat en stund ner längs vägen ifrågasatte vi oss själva, det var inte mycket annat vi kunde göra än att lifta. Det dröjde inte länge förrän ett par i splitter ny Geely plockade upp oss, och vi insåg då att det faktiskt var en väldigt lång väg.

 

Nere vid floden möttes vi av en något turistisk strand, det fanns många båtar att välja mellan, alla i bambu, med en smärre motor och ett par sittplatser. Efter lite prutande lyckades vi övertala en man att ta oss nästan hela vägen till Yangshou för en hundralapp. Floden som är väldigt berömd inom Kina är verkligen magisk. Längs dess flodbäddar sticker dessa fenomenala bergstoppar upp överallt, de är grönt beväxta hela vägen upp till toppen var växtligheten i de flesta fall slutar för att lämna en plan vit yta: sockertoppar. Jag läste i min guidebok om hur de bildats, det har något att göra med floder och erosion. Allt för ointressant för att beskriva. Arjens flickvän verkade tyvärr ganska ointresserad och somnade efter halv vägen, men jag och Arjen pratade konstant, skämtade och skrattade, vi planerade även vad att göra i Yangshou och resten av veckan.

 

Yangshou är en otroligt artificiell stad, som jag beskrev tidigare, ett kommersiellt helvete. Den innefattar allt som en resenär kan uppskatta för en kväll, men annars avskyr. Staden har ett mindre centrum som består totalt av västerländska restauranger, barer, hotell och souvenirbutiker. Skyltarna beskriver hur ”party” deras ställen är, hur bra ”fresh brewed coffee” de har, hur ”good western food” de serverar och hur ”splendid service” de erbjuder. Allt är falskt. Jag ogillar dunkande dansgolv, jag smakade deras nescafe, åt deras allt för söta hamburgare och blev irriterad på hur inkompetent personalen var. Men jag hade kul. Jag och Arjen roade oss något enormt, hans flickvän verkade gilla det likaså. Vi brydde oss inte något vidare om vad som hände runt omkring oss, det var irrelevant, det är så kul som du skapar det. Dessutom var vi inte där på grund av Yangshou, vi var där för att uppleva naturen vilket vi med nöje gjorde dagen därpå.

 

Cyklarna vi hyrde var dubbla priset från vad man normalt i Kina, men de var dubbelt så bra också. Vi hyrde ett par mountain bikes då vi planerade att cykla längs en mindre flod, kanske till och med bada i denna. Vårt mål var en plats femton kilometer bort var en berömd gammal bro finns. Vi tog oss dit genom att cykla delvis längs floden, men vägen var för befolkad, och delvis genom landsbygden vilken är extraordinär i sig. Vi cyklade på småvägar som tog oss mellan gårdarna, förbi boskapen och framförallt vid sidan av de vackra sockertopparna. Alla vi passerade hälsade nyfiket på oss och barnen förföljde oss gärna. Man upplever så otroligt mycket genom att hyra en cykel och ta sig runt var vägarna hänvisar. Efter ett par timmar lyckades vi äntligen komma till bron var jag slängde av mig kläderna och hoppade i vattnet. Jag och Arjen spenderade någon timme med att svalka oss i det varma vattnet, medan Tinge tittade på. Det visade sig att hon inte kunde simma. Förbluffad som jag var frågade jag några andra kineser om de kunde, vilket de heller inte kunde. Jag frågade varför, till svar fick jag att de inte insåg nyttan med det. Varför skulle man frivilligt vilja doppa sig i så kallt vatten? Dessutom blir man ju blöt! Nej, det är bättre att stanna på det torra. Visst visst...

 

Efter Yangshou hade Arjen och Tinge planerat att åka norrut till risterrasserna, jag var inte helt benägen att göra detta till att börja med men lyckades bli övertalad. Det är jag väldigt glad för. Jag hade planerat att jag skulle åka till Hong Kong för att ordna med visumfrågor för Kina och Burma innan min far kommer dit, men nog fastnade jag i Longchen. Delvis var det ju lite av en ansträngning att ta sig upp till hotellet och delvis är det otroligt vackert här. Att ta sig upp till byn var jag nu har mitt rum går bara genom att promenera. Det finns inga bilvägar eller möjligheter till att cykla. Befolkningen livnär sig på att driva hotell eller på risodlingarna, över dessa enorma områden skördas all ris helt för hand. Då jag tittar ut genom fönstret kan jag se bönderna successivt beta sig genom denna skörd. Tinge orkade i princip inte gå längre än till hotellet vilket var lite trist, så jag och Arjen begav oss under eftermiddagen och kvällen oss ut ensamma. Vi gick runt bland bergen och terrasserna, jag kläckte idéen att vi kanske skulle kliva upp tidigt nästa morgon för att se soluppgången innan han och Tinge var tvungna att åka tillbaka till Nanjing. Denna tanke kryddades med att Arjen ville finna den bästa plats, så strax innan solnedgången gick vi uppför den högsta toppen och fick se denna. Det var lite väl mörkt då vi gick ner, men det gick vägen. Efter att ha spenderat kvällen med att dricka hemgjort risvin med några collegestudenter lade vi oss tidigt och klev upp fem på morgonen, beräknat att det skulle ta en timma att ta sig till bergstoppen igen. Så vi besteg berget igen och fick se den otroligt vackra soluppgången, också utan Tinge som ville sova (jag lärde mig snabbt att hon aldrig klev upp innan tio).

 

Jag stannade i ytterligare två dagar för att se resten av bergen. Det var några promenader kvar att göra och jag behövde även lite avkoppling, borta från människor i allmänhet. Uppe i bergen var det inte särskilt många. Jag pratade lite med den lokala minoritetsbefolkningen, Miao, för att urskilja vad som var speciellt för dem. De pratar ett mandarinbaserat språk, de kineser jag pratade med sade att de hade svårt att förstå det. Det blir väl så när man lever i total isolation. Miao är även berömda för sina kläder, och framförallt kvinnornas hår som är praktiskt uppknutna i pannan. Vad jag förstod består även varje liten by av bara ett familjenamn, min till exempel var Tiantou. Jag hade inte hjärta att fråga om incest, men nog måste det vara en del för i hela dalen bodde det inte mer än 1200 människor fördelat på ungefär sju byar av olika storlekt. Den största tror jag det bodde runt trehundra människor i. Jag träffade även ett tyskt och kinesiskt par som jag spenderade de två resterande kvällarna med, han var från Brehmen och hon från Hong Kong. De hade träffat varandra i Australien och reste nu tillsammans, och hade gjort detta i något år. Andra kvällen var det strömavbrott vilket gjorde att vi satt i detta totala mörker med bara levande ljus.

 

Förutsättningen för att jag skulle stanna efter att Arjen åkt till Nanjing var att jag hittade en ny bok. Jag som läst ut min nästa bok, the Beach av Alex Garland, var i desperat behov av ny litteratur – ett obligatoriskt faktum för att stanna längre än en natt. Jag begav mig därför ner för bergen igen, tillsammans med Arjen och Tinge, som skulle hem, och hoppades på att hitta något läsbart. Jag sade adjö till dem och begav mig ut på jakt i byn, jag gick till alla byns hotell och vandrarhem. Det enda jag hittade var dålig tysk västernlitteratur. Jag var desperat. Vid det sista hotellet hittade jag äntligen en engelskspråkig bok skriven av en kinesisk författarinna, som jag verkligen hoppades inte var kvinnolitteratur, det återstod att se. Jag köpte den i alla fall för femton kronor och genom denna chansning stannade jag alltså i Longchen ytterligare två dagar. I skrivande stund, då jag tittar ut genom mitt fönster fylls jag av inspiration och glädje, det är så gott som overkligt.



Fast i Dali

 

Jag är fast i Dali, inte på ett dåligt sätt, jag kan fortsätta resa när jag vill. Jag hade planerat att stanna en natt i Dali av rent praktiska skäl, för att sedan resa vidare till den gamla staden Lijiang i nordcentrala Yunnan-provinsen. Efter Dali har jag helt lagt om planerna. Dali är en stad som har varit berömd för utlänningar sedan hippietiden, kreativa marijuanarökande personer har slagit sig ner för att göra det till en innestad med barer och konstsalonger. Numera har staden fått en status som liknar New Orleans, ett kinesiskt syndikat var otukt och dryckenskap bedrivs. Det finns till och med en mindre fransk befolkning.

 

Dali är uppdelad i två städer, New Dali och Old Dali varav den sistnämnda är var jag tagit in på ett vandrarhem. Det är en gammal stad med fyra huvudavenyer och diverse smågator, en ringmur och marknader, bordeller och dolda marijuanahus. Hit dras både utländska och inhemska turister för att uppleva ett Kina man inte är van vid. Unga utlänningar har öppnat barer och driver dem tillsammans med kineser, det bor till och med fortfarande några gamla hippies kvar i staden. Jag lärde mig snabbt att om man ville ha röka ska man passera Tibetan Café var personalen snabbt springer efter en för att fråga: ”do you want smoka?”, jag avvisar dem varje gång och försöker förklara att jag inte röker på även om jag kanske ser ut som någon som gör det. Mitt emot detta café ligger den för utlänningar berömda baren Bad Monkey som driver mängder av turister till sig, den drivs av två britter som kom till Dali för sju år sedan. För mig är den ganska trist, vad jag såg var nästan bara ”supande” utlänningar i mängder. Vad jag däremot fann längre ner för en av huvudgatorna var en liten pärla.

 

Det är en bar (snarare tillhåll) som ligger långt från det artificiella Dali, den drivs av en fransman, Fred och en hispig kinesiska. Det spelas bra musik, mestadels blues och jazz, och man går inte dit för att dricka sig redlös, att ta en coca-cola är helt tillåtet. Jag träffade den första svensken under resan här, en sjuårig flicka som reste med sin franska pappa. Hennes mor var från Sverige, men de bodde nu i Chengdu var hon går i franska skolan. Hon pratar svenska, engelska, franska, ryska (morföräldrarna är ryssar) och mandarin flytande. Sju år är hon! Jag gick till denna bar varje kväll, mest för att prata med Fred om kinesisk kultur, om livet för en utlänning i Kina och det mesta om Kina han lärt sig under de år han bott i Dali. Fred tipsade mig om att inte åka till Lijiang då det ser ut som Dali fast är snarare enbart fint och lite väl renoverat. Han sade att det räckte med att se Dalis gamla stad och sedan åka upp i bergen för att besöka den lokala minoritetsgrupp som Yunnan är känd för: Bai.

 

Det finns många saker att göra runt Dali, det vanligaste är att besöka ett stort tempel och andra liknande platser. Jag känner vid detta laget att jag har sett tillräckligt många tempel, så jag hade inte lust att betala det orimligt höga inträdespriset. Så vad jag gjorde istället var att hyra en cykel för att bege mig till fiskebyarna var en betydande baibefolkning bor. Jag valde uppebarligen rätt sida av sjön att cykla uppför, för här verkade de inte vara vana vid utlänningar. Byarna består av några fiskare, några bönder och mängder av barn. Jag fick se fiskarna kasta nät, jag fick se det otroliga arbetet bönderna lägger ner på att skörda och jag fick leka med barnen. Det är skördetid i Kina just nu och för det mesta görs det helt och hållet för hand, både kvinnor och män är ute på fälten för att samla ihop vetet. Efter de gjort detta rullar de in det i byn för att placera det på varje ledig plats som finns, sedan bearbetar de skörden genom att piska den på marken. Inte bryr de sig om att hundarna går i denna och markerar revir. Barnen springer omkring, lekandes och förföljde mig väldigt nyfiket. Jag klev av cykeln för att antingen bli jagad eller att jaga. Det var många skratt som delades i detta ihärdiga regn som gjorde oss alla, och skörden, dyngsura. Jag träffade den äldre befolkningen som mer än villigt hälsade på mig och några ville till och med vara med på bild. En fantastisk dag.

 

Jag kom tillbaka dyngsur för att upptäcka att jag inte hade några andra kläder då de andra var på tork. Jag bodde på ett vandrarhem som ägs av en kinesiska, ett litet ställe som enligt ägarinnan inte har kapacitet för att ta emot mer än sex personer. Rummet var ett ”dormatory” fast med bara tre sängar. Det ligger uppe på en höjd, då man blickar ut genom fönstret har man en utsikt över hela den gamla staden och sjön. Allt detta för bara femton kronor natten. Då jag stod där i mina kalsonger, undrades vad jag skulle ta mig till för att få tag på torra kläder knackades det på dörren och in kom ägarinnan med två israeliska tjejer. De stannade förvånade till i dörren och försiktigt frågade de om de fick sova i samma rum, jag sade att de var mer än välkomna! (Jag ursäktade mig givetvis för min bara kropp). Jag hittade en ren skjorta och tog på mina dyngsura byxor, sedan gick vi till en indisk restaurang. Jag åt den svagaste vindaloo jag ätit, jag klagade och in kom det mer kryddor som inte hjälpte det minsta, men det var gott i alla fall. Jag spenderade kvällen vid baren, och kom till rummet vid midnatt för att sova.

 

Dagen därpå regnade det fortfarande, så jag ägnade den åt att planera och läsa. Jag åkte till busstationen för att köpa en tågbiljett från Kunming till Guilin den elfte oktober, sedan åt jag lunch på ett kinesiskt ställe. Jag har funnit mat jag faktiskt gillar väldigt mycket, allt som är wokat tillsammans med chili är mycket gott. Jag ämnade att gå till ett théhus för att läsa, men inte hittade jag något vilket gjorde att jag drack thé vid min favoritbar. Här stötte jag in i samma svenska flicka och fick ytterligare en pratstund med Fred som bjöd. Jag vandrade dårefter uppför de gamla gatorna i Dali, som består av mestadels gamla trevåningsbyggnader med en butik på bottenvåningen, ett guest house, restaurang eller lägenhet på de två övriga - liknande Songpan fast med andra färger. Liksom Songpan är den gamla muren i Dali också i originalskick.

 

Efter tre nätter i Dali drar jag vidare till en Shaxi, en baiisk bergsby, här ämnar jag att spendera två nätter för att sedan komma tillbaka till Dali en natt. Lijiang verkar jag alltså inte åka till. Det är inte riktigt värt mödan då jag trivs så pass bra i Dali.


RSS 2.0