Mitt i krigets centrum

 

Det var inte riktigt ett krig, men mitt i en krigszon befann jag mig allt. För två år sedan förbluffades världen plötsligt av hur det vänliga turistlandet, Thailand, anföll det andra vänliga turistlandet, Kambodja, detta för att UNESCO ett par veckor tidigare hade erkänt ett tempel till sin lista, detta till Kambodjas förmån. Templet är ett enormt, ganska okänt tempel som ligger uppe på ett berg, om man vandrar två minuter från dess fot äntrar man grannlandet Thailand som väntar där med bomber och granater.

 

Det var inte helt lätt att ta sig upp till gränstrakterna, jag började tidigt om morgonen och hade planerat att åka på flaket på en pick-up, men jag hamnade i vad man i Kambodja kallar en delad taxi. Där det inte finns kommunaltrafik ersätter privatpersoner bussarna med sina egna bilar, man betalar dessa ett förfärligt pris (till deras förmån otroligt bra) och får dela säte med så många kambodjaner som nu får plats i en bil. Då man tror att bilen är full fyller de på med ännu mer. Att åka fyra personer i två framsäten och fem personer i baksätet toppas av att allt bagage som inte får plats i sedanens bagagelucka binds fast ovanpå den. Då det är fullt på bagageluckan och en passagerare ändå insisterar på att dess fyra fruktlådor ändå ska med knyts resterande fast på taket. Först försökte min chaufför få mig att betala dubbelt mot att jag skulle få mitt eget framsäte, jag vägrade och bredvid mig placerades en annan man som snabbt somnade på mig. Till hans försvar var det ömsesidigt. Jag hade förväntat mig dåliga vägar till den lilla by var man kan nå templet från, men dessa var nyasfalterade, så de hundrafemtio kilometer som var att bränna av gick på bara tre timmar. Ett himla äventyr.

 

Väl framme i byn vars namn jag trodde var Koh Muy, men att säga detta tog mig inte långt. Kanske hade de döpt om staden? Efter att Thailand invaderade Kambodja 2008 och 2009 har regeringen försökt att öka dess inflytande i området. Det hör till historien att Preah Vihear-provinsen styrdes av Röda Khmererna ända fram till deras uppgivelse i mitten av 2000-talet. Det är alltså en fattig och svåråtkomlig provins, men överallt och längs alla vägar har man satt upp kambodjanska flaggor, man investerar stora mängder pengar på att asfaltera vägarna och templet som bär namnet Prasat Preah Vihear har blivit en av de stora nationalsymbolerna. Man ser skyltar var det står ”Born to be a proud Khmerian” eller ”Fight for your country, fight for the Khmer Prasat”.

 

Jag möttes av en engelskspråkig ”moto-driver” som var alltför angelägen att köra mig, att ordna allt åt mig och planera morgondagen åt mig. Då han visat mig ett vandrarhem var jag fick ett råtthål till rum (ja, jag kunde höra råttorna som bodde innanför väggarna) för fyra dollar ville han köra mig på en gång. Då jag ville äta drog han mig till första bästa stället. Då jag äntligen lyckats få ut ett pris ur hans mun var det inte förrän jag började bli högljudd som han lyssnade på mig. Jag svor till åt att han vägrade vara tyst och vägrade lämna mig ensam vid lunchen, jag svor till över att han inte gav mig en chans att göra något själv. Då lämnade han mig själv i en kvart så att jag kunde äta, här träffade jag ett par munkar som talade lite engelska. De bodde uppe på templet och var nere i staden var två kambodjanska turister kört dem och bjudit på mat. Munkarna har en särskild status i Sydostasien, att folk gör såhär är inte ovanligt. Då jag ätit sade jag mitt pris till min ”moto-driver” som jag lämnade föga annat val än att acceptera.

 

Han tog mig till berget var man har två val, antingen kan man köra med en speciell motorcykel och betala lite mer eller så kan man promenera upp de fem branta kilometerna i den stekande solen. Jag ångrade bittert att jag gjorde det sistnämnda, jag var genomblöt av svett då jag nådde den sexhundra tjugo meter höga toppen. Hela berget är en enda stor militärbas fylld med unga män med alltför många AK-47:or och vapen jag inte kan namnet på. Jag hade i byn köpt en resepack med cigaretter då jag visste att detta skulle uppskattas, jag delade ut dessa till ett par gäng och två paket till en särskild soldat som ville visa runt mig. John var hans engelska namn sade han. Han var ursprungligen från Siem Reap men ville nu skydda sitt land. Detta för sextio dollar i månaden. Han kunde historien över templet perfekt, visade mig de fem sektioner som finns och vi vandrade de åttahundra meter som komplexet består av. Utsikten från toppen var enastående, lika fantastiskt som templet. Det var fullt med människor på toppen, soldater med deras familjer som gjorde ett leverne av de två turister som kom dit varje dag. För inte var det mer. Jag såg bara en annan man som jag sedan konverserade med på kvällen, en holländare som var tour leader för motorcykelgrupper i Sydostasien, nu sökte han nya platser att visa dem.

 

Templet var näst intill mer tilltalande än Angkor-området, kanske var det för dess omgivning och historia. John ville också visa runt mig i stridszonen, han berättade att det var fullt med minor från Röda Khmererna och fullt med minor från thailändarna. Jag tänkte cyniskt att inte har de kambodjanska trupperna placerat ut några! Normalt sätt har jag en väldig dyster syn av soldater, speciellt i utvecklingsländer, att de ska vara otrevliga och buttra. Dessa soldater var det motsatta, de var alla otroligt trevliga. Faktiskt de vänligaste och mest välkomnande människor jag träffat under hela resan. De alla sade ”hello”, frågade om mitt namn, ville att jag skulle titta på vad de arbetade med och gav mig saker att testa. Några gav mig hemmabryggt öl och försökte få mig att äta rostade insekter vilket jag med ett skratt tackade nej till. John visade mig till ett av de större matställen de hade, en ung man satt här och åt, han pekade på en sandbarrikad tre meter bort och sade med ett flin ”Thailand”. På andra sidan barrikaden spelades Roxette, men jag såg dock inte några människor. Jag har nog aldrig varit så nära ett land utan att gå in i det.

 

Nerför berget åkte jag med en soldat som var vänlig nog att köra mig, han skulle ändå nerför berget. Här mötte jag min ”moto-driver” som på en gång drog i mig till sin moped för att köra mig tillbaka. Vi körde längs de flaggbekantade vägarna och in i byn, jag betalade honom fort och gick in till mitt råtthål. Jag försökte duscha, men vattentrycket existerade inte, att ens använda den termen är vilseledande. Istället somnade jag i en timme och gick ut för att äta middag var jag träffade holländaren. Vi åt och pratade i två timmar, sedan försökte jag sova, men det var svårt då råttorna hela tiden väsnades.

 

Dagen därpå möttes jag direkt av min ”moto-driver” igen, han frågade om han skulle ringa en delad taxi som kunde ta mig till min nästa destination Tbeay Melanchreay. Jag frågade om priset, han sade tio dollar. Efter mycket om och men gick jag med på detta (det stod ändå i min guidebok att det skulle vara detta pris). Varför jag inte åkte med hans kompis berodde på att jag blev oerhört irriterad då det bara dröjde fem sekunder innan kompisen kom med bilen. Jag sade till honom att detta är alltför misstänksamt, att jag var tvungen att prata med några andra. Jag gillade inte hans stil, hur han planerade varenda sekund åt mig utan att jag fick ett ord att inflika. Så jag vände ryggen till och gick till en annan taxi var de också sade tio dollar, men jag var så irriterad på min ”moto-driver” att jag åkte med den andra istället för hans kompis.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0