Elefanter i Mondulkiri


 

Om Preah Vihear är Kambodjas minst utvecklade provins så är Mondulkiri den mest avlägsna. Det faktumet att den största staden, San Monorom, inte har mer än åttatusen invånare. Att ta sig dit är dock inga problem, det är asfalterat hela vägen till staden, kanske för att den ligger på gränsen till Vietnam vilket gör en bra väg naturlig. Jag kom hela vägen hit för att se på de elefanter som regionen är känd för, jag ville även se de minoriteter som bosätter Mondulkiri.

 

Förvånad blev jag då jag åkte in i San Monorom och såg hur förvånansvärd ”modern” staden är. Det finns många hotell och vandrarhem, moderna matbutiker är det gott om och västerländska restauranger var det om kvällen dunkar amerikanska radiohits finns det ett par stycken. Jag checkade in på ännu ett tredollarsrum med säng, myggnät och fläkt. Knappt en dusch fanns det och toaletten var dålig, men som jag sagt så många gånger: det är billigt. Jag lämnade in mina smutskläder och sade att jag checkar ut om två dagar, då ska det vara klart. Då jag skulle checka ut var det inte klart, alla mina kläder var blöta. Jag slapp åtminstone betala. Vid hotellet frågade jag om hur jag skulle ta mig ut till elefanterna, de sade att man kunde hyra en elefant för fyrtio dollar – plats för två plus ”förare”.

 

Det visade sig då jag åt middag att det var en annan som också letade efter någon att dela elefant med. En brittisk stadstjej från London vid namn Johanna, som aldrig varit utan varken varmvatten eller smink skulle jag alltså spendera en dag på elefantrygg i djungeln med. Hon skrek till så fort ett djur rörde sig, och insekter avskydde hon. Jag antar att hon var glad att hon slapp göra det ensam åtminstone. Jag bävade mest inför att höra hennes gäla skrik dagen därpå. Vi åt middag tillsammans för att lära känna varandra, två engelsktalande kambodjaner satte sig också vid bordet. Detta gladde mig då jag kunde fråga ut dem om minoriteterna i området. Hon gick därifrån. Vad kambodjanerna sade var att de Bunong-minoriteten är känd som Kambodjas bergsfolk, de lever i högländerna var de i alla år tagit sig fram med hjälp av elefanter. De skiljer sig mycket från övriga landet genom att prata en väldigt särskild dialekt, de har alltid varit för isolerade för politiken men har funnit vägar att överleva Vietnamkriget. Området var nämligen en bit på vägen av den berömda ”Ho Chi Minh-trail”, så vad man finner i närområdet är bombkratrar och odetonerat stridsmaterial. Minor finns det dock inte längre (alla jag pratat med över hela Kambodja säger att det bara finns odetonerade minor kvar i Preah Vihear, internationell hjälp har gjort ett enormt arbete med att rensa landet från minor).

 

På morgonen tog jag mig till Johannas hotell var avfärden skulle gå. Först vägrade hon åka på en moped men efter lite övertalande gick hon med på det, detta genom att frenetiskt hålla i sig i föraren hela vägen. Vi kom till elefanterna var förarna släppte av oss och lämnade oss med en Kambodjansk guide som visade oss till en elefant. Elefanten var uppenbarligen sextio år gammal, de kan bli upp till hundra fick vi lära oss. Efter mycket svårigheter fick vi upp Johanna i korgen vi skulle dela, därefter bar det av. Vi skulle vandra i ett par timmar genom högland och djungel innan vi skulle nå till ett vattenfall. På elefantryggen kunde vi se allt från ovan, det var en vacker, men aningen obekväm promenad genom buskar och träd. Elefanten verkade inte bry sig om att saker stod i vägen, det var bara att trampa ner det i så fall. Jag förstår varför de är djungelns bästa transportmedel. Förutom en nervös Johanna var det helt tyst. Vi tog oss ända bort till vattenfallet var vi tog oss nerför elefanten. Mina knän var helt stela efter att inte ha rört dem på ett par timmar. Vattenfallet var ganska litet, men det var ett vackert stopp och lunch hade vi fått med oss för att stilla hungern. På vägen tillbaka klättrade elefanten uppför ett otroligt brant berg, antagligen går de den här vägen för att imponera på turister. Till skillnad från andra elefantturer jag tagit var vi de enda turisterna vi såg under hela dagen.

 

Kvällen spenderades på detsamma ställe var alla andra måltider förtärts. Jag försökte efteråt att använda duschen men gav illa kvickt upp. Kanske kunde jag få ett bättre ställe i Kratie. Nästa morgon skulle det nämligen bära av dit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0