Det långsamma landet Laos

 

I det långsamma landet Laos sover gatorna inte bara om natten utan även om dagen, det verkar heller inte finnas någon viljekraft att förändra detta. Det är till och med så pass långsamt att det är sällsynt att man ser männen dricka, likaså orkar ”moto-drivers” knappt ropa efter turister. Allt som görs, så som att laga mat, köra bil eller att städa, sker i slow motion. Då man beställt sin maträtt är det ingen ovanlighet att de först börjar tillaga den tio minuter efteråt, ibland får man övervaka köket för att se att de faktiskt sätter igång.

 

Jag ville fortsätta med att lifta från Don Det till den stora staden Pakse. Vad som hände var att en busschaufför ville att jag skulle åka med, jag frågade om priset som var okej (tjugo kronor), då jag ville betala honom sade han att jag skulle betala vid ett annat ställe. Denna person vid biljettkassan sade att jag skulle betala chauffören direkt. Så jag satte mig på bussen och förväntade mig att chauffören skulle fråga efter pengar, detta gjorde han inte. Så jag kom direkt till Pakse, med den kommunala bussen utan att betala. Min ursprungliga plan var ju att lifta för att slippa att betala. Jag bestämde mig snabbt för att resa vidare från Pakse, frågan var om jag ville åka hela vägen till Laos huvudstad, Vientiane, direkt eller göra ett stopp i Savannakhet. Jag bestämde mig för det sistnämnda, helt enkelt för att jag inte orkade sitta sexton timmar på en dålig buss.

 

Jag anlände sent på kvällen till den sömniga staden Savannakhet, jag fick tag på ett billigt rum, men mat var det svårare att hitta. Klockan var ju halv tio, i denna staden var allt stängt. Jag strosade runt i det tomma centrum i jakt på något ätbart, jag hade inte ens ätit lunch så jag var otroligt hungrig. Gatorna i de gamla franska kvarteren kändes intetsägande i mörkret, men nog var det vänligt. Jag hörde musik spelas någonstans – vilket måste betyda restaurang. Jag drog mig åt det hållet för att se en öppen bil parkerad bredvid ett gäng öldrickande gränspoliser. De satt utanför ett snabbköp (antagligen enda stället att få tag på öl vid den här tiden), från bilen dunkade den avskyvärda musiken. De ropade mig över, jag tvekade ett par sekunder men gick till sist in i butiken för att se vad jag kunde hitta. Det fanns snabbnudlar, ägarinnan erbjöd sig att koka dem för mig vilket jag accepterade. Jag gick ut till poliserna som alla var mer än berusade, de hällde upp öl till mig i ett glas och det var bara att börja skåla. Ingen kunde ett ord engelska, förutom ägarinnan, så hon fick översätta deras dåraktigt druckna skämt. De hällde upp mer öl till mig. Jag började bli rädd att de ville att jag skulle betala för kalaset, men jag satt kvar ett tag. Strax innan jag kände på mig att de skulle gå tackade jag för mig. Det enda jag behövde betala var nudlarna som kostade mig... två kronor. Nöjd gick jag därifrån och somnade gott i min säng.

 

Savannakhet var charmigare på morgonen, jag satt mitt i dess gamla stads centrum vid den franska torget. Byggnaderna var gammalkoloniala och stadens katolska kyrka berättade att klockan var åtta. Mekong-floden var ståtlig som vanligt och visst såg jag skymten av några fler människor vilket gladde mig. På bussen från Pakse till Savannakhet hade jag träffat en laotisk man som jag tränat laotiska med, jag kan nu räkna från noll till... ja, så långt man nu kan räkna. Jag stötte in i honom på morgonen igen, han var otroligt glad över att introducera mig för sin vän. Vi hade en kaffe tillsammans innan jag var tvungen att gå till busstationen. Jag spenderade resten av dagen med att sitta på en buss till Vientiane och läsa American Psycho. Höjdpunkten var solnedgången på kvällen som påminde mig om varför jag reser. Det var nog den vackraste hittills tänkte jag.

 

Vientiane är en dyr stad konstaterade jag snabbt. Mitt rum, som var det billigaste jag kunde hitta, kostade mig sex dollar natten. Det fanns inget fönster, duschen hade bara kallvatten, min säng var allmänt dekadent och väggarna var spruckna. Normalt sett kan man få satellit-tv, varmvatten och en klassisk hotellsäng för desamma pengar. Men jag var inte i Vientiane för den sakens skull, vad jag ville göra var att skaffa mitt burmesiska visum. Jag planerade att stanna ett par dagar här, ta det lugnt, läsa, skriva och gå på museum. Allt som jag varit borta från under ett par veckor. Burmesiska ambassaden (det korrekta namnet ska vara: Union of Myanmar) var lätt att hitta. Jag hade köpt flygbiljetter på morgonen för att visa upp och förberett lite papper. Då jag kom dit var porten öppen, var är vakten tänkte jag. Det fanns ingen. Jag skrev mitt namn och ärende på en lista var tre personer satt och lunchade. De pekade mot en dörr, jag klev in i ett tomt rum med ett par slitna läderfåtöljer. Det dröjde inte länge förrän en man bemötte mig, han presenterade sig som Mr. Goh, och då han fick höra att jag var svensk blev han otroligt glad. Han berättade att han ville åka till Stockholm, detta mer än någon annan stad i världen. Han gav mig ett formulär som jag fyllde i, jag försökte visa honom mina papper som de på deras hemsida kräver att man ska ha, men han viftade bort dem. Han sade att jag kunde hämta visumet när jag ville nästkommande vecka.

 

Vientiane är en modern stad, fylld med turister, restauranger och uteliv. Det finns vackra paradgator och många mäktiga byggnader. Staden är ganska liten, så om man vill ta sig någonstans är det bara att promenera. Jag hade dock en cykel som vanligt. Jag bestämde mig för att lämna staden nästkommande dag, mest för att tanken på att vara i Vientiane istället för på äventyr i en vecka var motbjudande. Hur som helst besökte jag Laos nationalmuseum. En gammal fransk byggnad. Själva museet var intressant, men trist. Det var tråkigt upplagt, det verkade som om ingen brydde sig riktigt. Jag var den enda turisten, personalen bestod av två personer som tittade på film. Överallt stod det gamla fläktar, informationen var visserligen översatt till engelska, men ganska trist. Det var fullt av propagandabilder och slagord mot USA. Under varje bild av en amerikan stod det något i stil med ”the american imperialists threatened the people”, nästa bild kunde vara av en laotisk soldat. Då stod det istället ”the freedom fighter feeds the people”. Allt kändes halvhjärtat och ganska oseriöst, men bilderna var fina och jag fick lära mig allt om landets moderna historia.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0