Dalat på franska

 

Efter att ha bytt buss i ett otroligt regnigt Nha Trang var jag, en britt och två tyskor på väg upp i bergen till Sydostasiens mest franska stad, Dalat. Vägen var bitvis inte asfalterad och bitvis mycket bra, men dock slingrig och på gränsen till att bli översvämmad. Rykten sade att bara ett par timmar senare skulle det vara omöjligt att ta sig dit.

 

Regnet var givetvis en pina, men nog var vi lyckliga då vi anlände till Dalat. Vi kom överens om att bo på samma hotell vilket skulle spara oss lite pengar. Efter en snabb lunch skulle vi bege oss ut på landsbygden för att besöka en religiös by utanför staden. Dalat i sig ligger på nästan tvåtusen m ö h och är mest berömd för sitt vin, detta var den enda plats som fransmännen fann vara lämplig för vinodlingar, med tiden blev den en älskvärd tillflyktsort för kolonialherrarna. Vinsällskap och fransk kokkonst fick dem att känna sig som i Paris, och smeknamnet på staden blev snart Le Petit Paris. Idag toppas detta namn av den stora radiomasten som är byggd mitt i centrum, i samma stil som Paris mest berömda byggnad: Eiffeltornet. Somliga gator har än idag franskinspirerade namn och det går även att finna caféer i fransk stil, här serveras baguetter, kaffe och croissant. Jag fick även intrycket av att det sekundära språket i Dalat inte var engelska, utan franska, och med min minimala kunskap i detta språk kunde jag göra mig förstådd. Jag kände mig som en vietnames som försöker tala engelska med mig. Jag måste också tillägga att vinet inte var något vidare, men åtminstone bättre än det jag fick dricka i Kina.

 

Vårt lilla gäng hittade en taxi. De lät mig stå för prutandet (jag hade inte vågat annat då uttryckte stor förvåning över att man faktiskt kunde pruta), för att ta oss ut till byn ville chauffören ha tio dollar vilket resulterade i sex dollar... trodde jag (priserna visades i vietnamesiska dong). Jag började undra vad han höll på med då vi kört i en halvtimma, det skulle bara vara åtta kilometer till byn. Det visade sig att han antingen missförstått oss, lurat oss eller missförstått oss med mening, för han försökte ta oss till en by alltför långt bort. Vi fick honom att köra oss till rätt ställe vilket slutade med att vi fick betala sex dollar var, förbannade på honom försökte vi alla pruta ner priset men han vägrade. Vi smällde igen dörrarna och kollade in vår regniga omgivning. Shit happens.

 

Vad vi ville se i byn var en kyrka och ett tempel tillhörande den något bisarra religionen, Cao Dai. Den grundades av en vietnames mitt under surrealismens högtidsår, 1926, och har med tiden blivit stor i främst södra Vietnam. I kort går Cai Dai ut på att man har plockat det bästa från alla religioner, funnit några nya hjältar att dyrka och satt ihop ett manifest som förklarar livet i en lång ganska flummig historia. Alla tillbedelselokaler är färgglada och fyllda med symboler från hela världen. Den viktigaste som stoltserar alla flaggor är den indiska solgudens som liknar ett hakkors, förutom detta påminnande om nazismen hänger det muslimska halvmånar och kristna kors här och var. Det finns gudsavbildningar av både Buddha, Jesus och Victor Hugo. Sebastian Bach verkar vara deras tonsättare och en viss William Shakespeare deras poet. Med tiden läggs det även till fler heliga figurer varav vietnamesiska soldater och ledare är populära att dyrka. Kanske är detta ett inslag från hinduismen var det finns ett oändligt antal gudar? Kyrkan vi besökte var både färglad och stor, men tyvärr var den stängd, dock kom det en person verkade jobba för kyrkan som ville öppna upp för oss, men han hittade inte rätt nyckel. Templet nedanför kullen var kyrkan står var däremot öppet, speciellt intressant var det att gå upp för pagodan (ett bebedelsetorn) var det på varje våning var en avbildning av olika munkar. Vi bad en bön vid en av dessa och tackade för oss.

 

Kvällen spenderade vi trevligt nog i en västerländsk restaurang, antagligen den enda i staden var alla turister samlades. Det var en skön känsla att komma dit, engelsktalande servitörer och bra service, maten var dessutom den bästa jag haft i Vietnam. Efter att ha rest i ett par månader och ha fått utstå allt från grishjärnor till regniga dagar tyckte jag att jag kunde vara värd att betala något extra för att dricka ett glas vin och äta vällagad mat med bra råvaror. Vi delade senare under kvällen en flaska vin. Tyskorna åkte vidare dagen därpå.

Jag och Liam, britten från Yorkshire, bestämde oss för att bestiga ett berg utanför Dalat dagen därpå. Denna dag regnade inte. Vi diskuterade priset med två mopedister som gick med på att köra oss till utgångspunkten för ett bra pris. Här började vi gå uppför vägarna, ett par timmar senare var vi toppen, detta efter att ha vandrat genom en lerig djungel, efter att ha sett halvvilda hästar och efter att ha gått vilse ett par gånger, för vägen var inget vidare. Vi förväntade oss en enastående utsikt vilket det säkert kunde ha varit om det inte var för alla moln. Vi var nämligen över molnen. Nöjda var vi dock, för djungeln var inget vidare att gå genom, det fanns inte mer än en liten lerig väg att vandra på. Vi begav oss ner den normala vägen vilket är en bilväg, här mötte vi en mopedist halvvägs som erbjöd att rulla oss ner för berget vilket vi gärna tackade ja till. Han var nog den första som inte krävt pengar för att göra en tjänst.

 

Vi tog oss snabbt tillbaka till Dalat var vi åt en simpel lunch. Jag har lärt mig att de flesta restauranger har priser för utlänningar och för vietnameser, vi krävde att få se båda menyer och betalade halva priset från den utländska. Det är oerhört irriterande då restaurangerna försöker blåsa en på priset, det är som om de utgår från att man är korkad bara för att man är utlänning. Min vän Toey i Xi'an sade: ”Just because you're white doesn't mean that you're stupid”. Efter denna lunch ville jag besöka det surrealistiska huset som staden är känd för. Vi gick genom ett slumområde med otroligt fascinerande gator för att komma dit. De kryllade av både fotgängare och mopeder, gatukök och affärer – som sålde de mest exotiska saker. Crazy House som det kallas är designat av en vietnamesiska som är dotter till en av de högst uppsatta ledarna av landet, hon har ritat huset i en stil som är starkt inspirerad av Barcelonas Gaudí och påminner starkt om Tim Burtons Alice i Underlandet. Huset är dock byggt 1992. Vi undersökte varje vrå och varje hotellrum man kunde bo i med stort intresse, förundrande över husets lokalisering. Antagligen kunde detta hus byggas i Dalat för att Cao Dai-religionen är så pass stark i regionen.

 

Vi betalade dubbelt upp för att dricka Dalats finaste vin under kvällen men blev besvikna. Vi besökte samma restaurang från föregående kväll, hade en trevlig middag och pratade gott. Dagen därpå skulle vi resa vidare mot Saigon, Ho Chi Minh City.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0