Det långsamma landet Laos

 

I det långsamma landet Laos sover gatorna inte bara om natten utan även om dagen, det verkar heller inte finnas någon viljekraft att förändra detta. Det är till och med så pass långsamt att det är sällsynt att man ser männen dricka, likaså orkar ”moto-drivers” knappt ropa efter turister. Allt som görs, så som att laga mat, köra bil eller att städa, sker i slow motion. Då man beställt sin maträtt är det ingen ovanlighet att de först börjar tillaga den tio minuter efteråt, ibland får man övervaka köket för att se att de faktiskt sätter igång.

 

Jag ville fortsätta med att lifta från Don Det till den stora staden Pakse. Vad som hände var att en busschaufför ville att jag skulle åka med, jag frågade om priset som var okej (tjugo kronor), då jag ville betala honom sade han att jag skulle betala vid ett annat ställe. Denna person vid biljettkassan sade att jag skulle betala chauffören direkt. Så jag satte mig på bussen och förväntade mig att chauffören skulle fråga efter pengar, detta gjorde han inte. Så jag kom direkt till Pakse, med den kommunala bussen utan att betala. Min ursprungliga plan var ju att lifta för att slippa att betala. Jag bestämde mig snabbt för att resa vidare från Pakse, frågan var om jag ville åka hela vägen till Laos huvudstad, Vientiane, direkt eller göra ett stopp i Savannakhet. Jag bestämde mig för det sistnämnda, helt enkelt för att jag inte orkade sitta sexton timmar på en dålig buss.

 

Jag anlände sent på kvällen till den sömniga staden Savannakhet, jag fick tag på ett billigt rum, men mat var det svårare att hitta. Klockan var ju halv tio, i denna staden var allt stängt. Jag strosade runt i det tomma centrum i jakt på något ätbart, jag hade inte ens ätit lunch så jag var otroligt hungrig. Gatorna i de gamla franska kvarteren kändes intetsägande i mörkret, men nog var det vänligt. Jag hörde musik spelas någonstans – vilket måste betyda restaurang. Jag drog mig åt det hållet för att se en öppen bil parkerad bredvid ett gäng öldrickande gränspoliser. De satt utanför ett snabbköp (antagligen enda stället att få tag på öl vid den här tiden), från bilen dunkade den avskyvärda musiken. De ropade mig över, jag tvekade ett par sekunder men gick till sist in i butiken för att se vad jag kunde hitta. Det fanns snabbnudlar, ägarinnan erbjöd sig att koka dem för mig vilket jag accepterade. Jag gick ut till poliserna som alla var mer än berusade, de hällde upp öl till mig i ett glas och det var bara att börja skåla. Ingen kunde ett ord engelska, förutom ägarinnan, så hon fick översätta deras dåraktigt druckna skämt. De hällde upp mer öl till mig. Jag började bli rädd att de ville att jag skulle betala för kalaset, men jag satt kvar ett tag. Strax innan jag kände på mig att de skulle gå tackade jag för mig. Det enda jag behövde betala var nudlarna som kostade mig... två kronor. Nöjd gick jag därifrån och somnade gott i min säng.

 

Savannakhet var charmigare på morgonen, jag satt mitt i dess gamla stads centrum vid den franska torget. Byggnaderna var gammalkoloniala och stadens katolska kyrka berättade att klockan var åtta. Mekong-floden var ståtlig som vanligt och visst såg jag skymten av några fler människor vilket gladde mig. På bussen från Pakse till Savannakhet hade jag träffat en laotisk man som jag tränat laotiska med, jag kan nu räkna från noll till... ja, så långt man nu kan räkna. Jag stötte in i honom på morgonen igen, han var otroligt glad över att introducera mig för sin vän. Vi hade en kaffe tillsammans innan jag var tvungen att gå till busstationen. Jag spenderade resten av dagen med att sitta på en buss till Vientiane och läsa American Psycho. Höjdpunkten var solnedgången på kvällen som påminde mig om varför jag reser. Det var nog den vackraste hittills tänkte jag.

 

Vientiane är en dyr stad konstaterade jag snabbt. Mitt rum, som var det billigaste jag kunde hitta, kostade mig sex dollar natten. Det fanns inget fönster, duschen hade bara kallvatten, min säng var allmänt dekadent och väggarna var spruckna. Normalt sett kan man få satellit-tv, varmvatten och en klassisk hotellsäng för desamma pengar. Men jag var inte i Vientiane för den sakens skull, vad jag ville göra var att skaffa mitt burmesiska visum. Jag planerade att stanna ett par dagar här, ta det lugnt, läsa, skriva och gå på museum. Allt som jag varit borta från under ett par veckor. Burmesiska ambassaden (det korrekta namnet ska vara: Union of Myanmar) var lätt att hitta. Jag hade köpt flygbiljetter på morgonen för att visa upp och förberett lite papper. Då jag kom dit var porten öppen, var är vakten tänkte jag. Det fanns ingen. Jag skrev mitt namn och ärende på en lista var tre personer satt och lunchade. De pekade mot en dörr, jag klev in i ett tomt rum med ett par slitna läderfåtöljer. Det dröjde inte länge förrän en man bemötte mig, han presenterade sig som Mr. Goh, och då han fick höra att jag var svensk blev han otroligt glad. Han berättade att han ville åka till Stockholm, detta mer än någon annan stad i världen. Han gav mig ett formulär som jag fyllde i, jag försökte visa honom mina papper som de på deras hemsida kräver att man ska ha, men han viftade bort dem. Han sade att jag kunde hämta visumet när jag ville nästkommande vecka.

 

Vientiane är en modern stad, fylld med turister, restauranger och uteliv. Det finns vackra paradgator och många mäktiga byggnader. Staden är ganska liten, så om man vill ta sig någonstans är det bara att promenera. Jag hade dock en cykel som vanligt. Jag bestämde mig för att lämna staden nästkommande dag, mest för att tanken på att vara i Vientiane istället för på äventyr i en vecka var motbjudande. Hur som helst besökte jag Laos nationalmuseum. En gammal fransk byggnad. Själva museet var intressant, men trist. Det var tråkigt upplagt, det verkade som om ingen brydde sig riktigt. Jag var den enda turisten, personalen bestod av två personer som tittade på film. Överallt stod det gamla fläktar, informationen var visserligen översatt till engelska, men ganska trist. Det var fullt av propagandabilder och slagord mot USA. Under varje bild av en amerikan stod det något i stil med ”the american imperialists threatened the people”, nästa bild kunde vara av en laotisk soldat. Då stod det istället ”the freedom fighter feeds the people”. Allt kändes halvhjärtat och ganska oseriöst, men bilderna var fina och jag fick lära mig allt om landets moderna historia.

 

 


Elefanter i Mondulkiri


 

Om Preah Vihear är Kambodjas minst utvecklade provins så är Mondulkiri den mest avlägsna. Det faktumet att den största staden, San Monorom, inte har mer än åttatusen invånare. Att ta sig dit är dock inga problem, det är asfalterat hela vägen till staden, kanske för att den ligger på gränsen till Vietnam vilket gör en bra väg naturlig. Jag kom hela vägen hit för att se på de elefanter som regionen är känd för, jag ville även se de minoriteter som bosätter Mondulkiri.

 

Förvånad blev jag då jag åkte in i San Monorom och såg hur förvånansvärd ”modern” staden är. Det finns många hotell och vandrarhem, moderna matbutiker är det gott om och västerländska restauranger var det om kvällen dunkar amerikanska radiohits finns det ett par stycken. Jag checkade in på ännu ett tredollarsrum med säng, myggnät och fläkt. Knappt en dusch fanns det och toaletten var dålig, men som jag sagt så många gånger: det är billigt. Jag lämnade in mina smutskläder och sade att jag checkar ut om två dagar, då ska det vara klart. Då jag skulle checka ut var det inte klart, alla mina kläder var blöta. Jag slapp åtminstone betala. Vid hotellet frågade jag om hur jag skulle ta mig ut till elefanterna, de sade att man kunde hyra en elefant för fyrtio dollar – plats för två plus ”förare”.

 

Det visade sig då jag åt middag att det var en annan som också letade efter någon att dela elefant med. En brittisk stadstjej från London vid namn Johanna, som aldrig varit utan varken varmvatten eller smink skulle jag alltså spendera en dag på elefantrygg i djungeln med. Hon skrek till så fort ett djur rörde sig, och insekter avskydde hon. Jag antar att hon var glad att hon slapp göra det ensam åtminstone. Jag bävade mest inför att höra hennes gäla skrik dagen därpå. Vi åt middag tillsammans för att lära känna varandra, två engelsktalande kambodjaner satte sig också vid bordet. Detta gladde mig då jag kunde fråga ut dem om minoriteterna i området. Hon gick därifrån. Vad kambodjanerna sade var att de Bunong-minoriteten är känd som Kambodjas bergsfolk, de lever i högländerna var de i alla år tagit sig fram med hjälp av elefanter. De skiljer sig mycket från övriga landet genom att prata en väldigt särskild dialekt, de har alltid varit för isolerade för politiken men har funnit vägar att överleva Vietnamkriget. Området var nämligen en bit på vägen av den berömda ”Ho Chi Minh-trail”, så vad man finner i närområdet är bombkratrar och odetonerat stridsmaterial. Minor finns det dock inte längre (alla jag pratat med över hela Kambodja säger att det bara finns odetonerade minor kvar i Preah Vihear, internationell hjälp har gjort ett enormt arbete med att rensa landet från minor).

 

På morgonen tog jag mig till Johannas hotell var avfärden skulle gå. Först vägrade hon åka på en moped men efter lite övertalande gick hon med på det, detta genom att frenetiskt hålla i sig i föraren hela vägen. Vi kom till elefanterna var förarna släppte av oss och lämnade oss med en Kambodjansk guide som visade oss till en elefant. Elefanten var uppenbarligen sextio år gammal, de kan bli upp till hundra fick vi lära oss. Efter mycket svårigheter fick vi upp Johanna i korgen vi skulle dela, därefter bar det av. Vi skulle vandra i ett par timmar genom högland och djungel innan vi skulle nå till ett vattenfall. På elefantryggen kunde vi se allt från ovan, det var en vacker, men aningen obekväm promenad genom buskar och träd. Elefanten verkade inte bry sig om att saker stod i vägen, det var bara att trampa ner det i så fall. Jag förstår varför de är djungelns bästa transportmedel. Förutom en nervös Johanna var det helt tyst. Vi tog oss ända bort till vattenfallet var vi tog oss nerför elefanten. Mina knän var helt stela efter att inte ha rört dem på ett par timmar. Vattenfallet var ganska litet, men det var ett vackert stopp och lunch hade vi fått med oss för att stilla hungern. På vägen tillbaka klättrade elefanten uppför ett otroligt brant berg, antagligen går de den här vägen för att imponera på turister. Till skillnad från andra elefantturer jag tagit var vi de enda turisterna vi såg under hela dagen.

 

Kvällen spenderades på detsamma ställe var alla andra måltider förtärts. Jag försökte efteråt att använda duschen men gav illa kvickt upp. Kanske kunde jag få ett bättre ställe i Kratie. Nästa morgon skulle det nämligen bära av dit.


Mitt i krigets centrum

 

Det var inte riktigt ett krig, men mitt i en krigszon befann jag mig allt. För två år sedan förbluffades världen plötsligt av hur det vänliga turistlandet, Thailand, anföll det andra vänliga turistlandet, Kambodja, detta för att UNESCO ett par veckor tidigare hade erkänt ett tempel till sin lista, detta till Kambodjas förmån. Templet är ett enormt, ganska okänt tempel som ligger uppe på ett berg, om man vandrar två minuter från dess fot äntrar man grannlandet Thailand som väntar där med bomber och granater.

 

Det var inte helt lätt att ta sig upp till gränstrakterna, jag började tidigt om morgonen och hade planerat att åka på flaket på en pick-up, men jag hamnade i vad man i Kambodja kallar en delad taxi. Där det inte finns kommunaltrafik ersätter privatpersoner bussarna med sina egna bilar, man betalar dessa ett förfärligt pris (till deras förmån otroligt bra) och får dela säte med så många kambodjaner som nu får plats i en bil. Då man tror att bilen är full fyller de på med ännu mer. Att åka fyra personer i två framsäten och fem personer i baksätet toppas av att allt bagage som inte får plats i sedanens bagagelucka binds fast ovanpå den. Då det är fullt på bagageluckan och en passagerare ändå insisterar på att dess fyra fruktlådor ändå ska med knyts resterande fast på taket. Först försökte min chaufför få mig att betala dubbelt mot att jag skulle få mitt eget framsäte, jag vägrade och bredvid mig placerades en annan man som snabbt somnade på mig. Till hans försvar var det ömsesidigt. Jag hade förväntat mig dåliga vägar till den lilla by var man kan nå templet från, men dessa var nyasfalterade, så de hundrafemtio kilometer som var att bränna av gick på bara tre timmar. Ett himla äventyr.

 

Väl framme i byn vars namn jag trodde var Koh Muy, men att säga detta tog mig inte långt. Kanske hade de döpt om staden? Efter att Thailand invaderade Kambodja 2008 och 2009 har regeringen försökt att öka dess inflytande i området. Det hör till historien att Preah Vihear-provinsen styrdes av Röda Khmererna ända fram till deras uppgivelse i mitten av 2000-talet. Det är alltså en fattig och svåråtkomlig provins, men överallt och längs alla vägar har man satt upp kambodjanska flaggor, man investerar stora mängder pengar på att asfaltera vägarna och templet som bär namnet Prasat Preah Vihear har blivit en av de stora nationalsymbolerna. Man ser skyltar var det står ”Born to be a proud Khmerian” eller ”Fight for your country, fight for the Khmer Prasat”.

 

Jag möttes av en engelskspråkig ”moto-driver” som var alltför angelägen att köra mig, att ordna allt åt mig och planera morgondagen åt mig. Då han visat mig ett vandrarhem var jag fick ett råtthål till rum (ja, jag kunde höra råttorna som bodde innanför väggarna) för fyra dollar ville han köra mig på en gång. Då jag ville äta drog han mig till första bästa stället. Då jag äntligen lyckats få ut ett pris ur hans mun var det inte förrän jag började bli högljudd som han lyssnade på mig. Jag svor till åt att han vägrade vara tyst och vägrade lämna mig ensam vid lunchen, jag svor till över att han inte gav mig en chans att göra något själv. Då lämnade han mig själv i en kvart så att jag kunde äta, här träffade jag ett par munkar som talade lite engelska. De bodde uppe på templet och var nere i staden var två kambodjanska turister kört dem och bjudit på mat. Munkarna har en särskild status i Sydostasien, att folk gör såhär är inte ovanligt. Då jag ätit sade jag mitt pris till min ”moto-driver” som jag lämnade föga annat val än att acceptera.

 

Han tog mig till berget var man har två val, antingen kan man köra med en speciell motorcykel och betala lite mer eller så kan man promenera upp de fem branta kilometerna i den stekande solen. Jag ångrade bittert att jag gjorde det sistnämnda, jag var genomblöt av svett då jag nådde den sexhundra tjugo meter höga toppen. Hela berget är en enda stor militärbas fylld med unga män med alltför många AK-47:or och vapen jag inte kan namnet på. Jag hade i byn köpt en resepack med cigaretter då jag visste att detta skulle uppskattas, jag delade ut dessa till ett par gäng och två paket till en särskild soldat som ville visa runt mig. John var hans engelska namn sade han. Han var ursprungligen från Siem Reap men ville nu skydda sitt land. Detta för sextio dollar i månaden. Han kunde historien över templet perfekt, visade mig de fem sektioner som finns och vi vandrade de åttahundra meter som komplexet består av. Utsikten från toppen var enastående, lika fantastiskt som templet. Det var fullt med människor på toppen, soldater med deras familjer som gjorde ett leverne av de två turister som kom dit varje dag. För inte var det mer. Jag såg bara en annan man som jag sedan konverserade med på kvällen, en holländare som var tour leader för motorcykelgrupper i Sydostasien, nu sökte han nya platser att visa dem.

 

Templet var näst intill mer tilltalande än Angkor-området, kanske var det för dess omgivning och historia. John ville också visa runt mig i stridszonen, han berättade att det var fullt med minor från Röda Khmererna och fullt med minor från thailändarna. Jag tänkte cyniskt att inte har de kambodjanska trupperna placerat ut några! Normalt sätt har jag en väldig dyster syn av soldater, speciellt i utvecklingsländer, att de ska vara otrevliga och buttra. Dessa soldater var det motsatta, de var alla otroligt trevliga. Faktiskt de vänligaste och mest välkomnande människor jag träffat under hela resan. De alla sade ”hello”, frågade om mitt namn, ville att jag skulle titta på vad de arbetade med och gav mig saker att testa. Några gav mig hemmabryggt öl och försökte få mig att äta rostade insekter vilket jag med ett skratt tackade nej till. John visade mig till ett av de större matställen de hade, en ung man satt här och åt, han pekade på en sandbarrikad tre meter bort och sade med ett flin ”Thailand”. På andra sidan barrikaden spelades Roxette, men jag såg dock inte några människor. Jag har nog aldrig varit så nära ett land utan att gå in i det.

 

Nerför berget åkte jag med en soldat som var vänlig nog att köra mig, han skulle ändå nerför berget. Här mötte jag min ”moto-driver” som på en gång drog i mig till sin moped för att köra mig tillbaka. Vi körde längs de flaggbekantade vägarna och in i byn, jag betalade honom fort och gick in till mitt råtthål. Jag försökte duscha, men vattentrycket existerade inte, att ens använda den termen är vilseledande. Istället somnade jag i en timme och gick ut för att äta middag var jag träffade holländaren. Vi åt och pratade i två timmar, sedan försökte jag sova, men det var svårt då råttorna hela tiden väsnades.

 

Dagen därpå möttes jag direkt av min ”moto-driver” igen, han frågade om han skulle ringa en delad taxi som kunde ta mig till min nästa destination Tbeay Melanchreay. Jag frågade om priset, han sade tio dollar. Efter mycket om och men gick jag med på detta (det stod ändå i min guidebok att det skulle vara detta pris). Varför jag inte åkte med hans kompis berodde på att jag blev oerhört irriterad då det bara dröjde fem sekunder innan kompisen kom med bilen. Jag sade till honom att detta är alltför misstänksamt, att jag var tvungen att prata med några andra. Jag gillade inte hans stil, hur han planerade varenda sekund åt mig utan att jag fick ett ord att inflika. Så jag vände ryggen till och gick till en annan taxi var de också sade tio dollar, men jag var så irriterad på min ”moto-driver” att jag åkte med den andra istället för hans kompis.


Dalat på franska

 

Efter att ha bytt buss i ett otroligt regnigt Nha Trang var jag, en britt och två tyskor på väg upp i bergen till Sydostasiens mest franska stad, Dalat. Vägen var bitvis inte asfalterad och bitvis mycket bra, men dock slingrig och på gränsen till att bli översvämmad. Rykten sade att bara ett par timmar senare skulle det vara omöjligt att ta sig dit.

 

Regnet var givetvis en pina, men nog var vi lyckliga då vi anlände till Dalat. Vi kom överens om att bo på samma hotell vilket skulle spara oss lite pengar. Efter en snabb lunch skulle vi bege oss ut på landsbygden för att besöka en religiös by utanför staden. Dalat i sig ligger på nästan tvåtusen m ö h och är mest berömd för sitt vin, detta var den enda plats som fransmännen fann vara lämplig för vinodlingar, med tiden blev den en älskvärd tillflyktsort för kolonialherrarna. Vinsällskap och fransk kokkonst fick dem att känna sig som i Paris, och smeknamnet på staden blev snart Le Petit Paris. Idag toppas detta namn av den stora radiomasten som är byggd mitt i centrum, i samma stil som Paris mest berömda byggnad: Eiffeltornet. Somliga gator har än idag franskinspirerade namn och det går även att finna caféer i fransk stil, här serveras baguetter, kaffe och croissant. Jag fick även intrycket av att det sekundära språket i Dalat inte var engelska, utan franska, och med min minimala kunskap i detta språk kunde jag göra mig förstådd. Jag kände mig som en vietnames som försöker tala engelska med mig. Jag måste också tillägga att vinet inte var något vidare, men åtminstone bättre än det jag fick dricka i Kina.

 

Vårt lilla gäng hittade en taxi. De lät mig stå för prutandet (jag hade inte vågat annat då uttryckte stor förvåning över att man faktiskt kunde pruta), för att ta oss ut till byn ville chauffören ha tio dollar vilket resulterade i sex dollar... trodde jag (priserna visades i vietnamesiska dong). Jag började undra vad han höll på med då vi kört i en halvtimma, det skulle bara vara åtta kilometer till byn. Det visade sig att han antingen missförstått oss, lurat oss eller missförstått oss med mening, för han försökte ta oss till en by alltför långt bort. Vi fick honom att köra oss till rätt ställe vilket slutade med att vi fick betala sex dollar var, förbannade på honom försökte vi alla pruta ner priset men han vägrade. Vi smällde igen dörrarna och kollade in vår regniga omgivning. Shit happens.

 

Vad vi ville se i byn var en kyrka och ett tempel tillhörande den något bisarra religionen, Cao Dai. Den grundades av en vietnames mitt under surrealismens högtidsår, 1926, och har med tiden blivit stor i främst södra Vietnam. I kort går Cai Dai ut på att man har plockat det bästa från alla religioner, funnit några nya hjältar att dyrka och satt ihop ett manifest som förklarar livet i en lång ganska flummig historia. Alla tillbedelselokaler är färgglada och fyllda med symboler från hela världen. Den viktigaste som stoltserar alla flaggor är den indiska solgudens som liknar ett hakkors, förutom detta påminnande om nazismen hänger det muslimska halvmånar och kristna kors här och var. Det finns gudsavbildningar av både Buddha, Jesus och Victor Hugo. Sebastian Bach verkar vara deras tonsättare och en viss William Shakespeare deras poet. Med tiden läggs det även till fler heliga figurer varav vietnamesiska soldater och ledare är populära att dyrka. Kanske är detta ett inslag från hinduismen var det finns ett oändligt antal gudar? Kyrkan vi besökte var både färglad och stor, men tyvärr var den stängd, dock kom det en person verkade jobba för kyrkan som ville öppna upp för oss, men han hittade inte rätt nyckel. Templet nedanför kullen var kyrkan står var däremot öppet, speciellt intressant var det att gå upp för pagodan (ett bebedelsetorn) var det på varje våning var en avbildning av olika munkar. Vi bad en bön vid en av dessa och tackade för oss.

 

Kvällen spenderade vi trevligt nog i en västerländsk restaurang, antagligen den enda i staden var alla turister samlades. Det var en skön känsla att komma dit, engelsktalande servitörer och bra service, maten var dessutom den bästa jag haft i Vietnam. Efter att ha rest i ett par månader och ha fått utstå allt från grishjärnor till regniga dagar tyckte jag att jag kunde vara värd att betala något extra för att dricka ett glas vin och äta vällagad mat med bra råvaror. Vi delade senare under kvällen en flaska vin. Tyskorna åkte vidare dagen därpå.

Jag och Liam, britten från Yorkshire, bestämde oss för att bestiga ett berg utanför Dalat dagen därpå. Denna dag regnade inte. Vi diskuterade priset med två mopedister som gick med på att köra oss till utgångspunkten för ett bra pris. Här började vi gå uppför vägarna, ett par timmar senare var vi toppen, detta efter att ha vandrat genom en lerig djungel, efter att ha sett halvvilda hästar och efter att ha gått vilse ett par gånger, för vägen var inget vidare. Vi förväntade oss en enastående utsikt vilket det säkert kunde ha varit om det inte var för alla moln. Vi var nämligen över molnen. Nöjda var vi dock, för djungeln var inget vidare att gå genom, det fanns inte mer än en liten lerig väg att vandra på. Vi begav oss ner den normala vägen vilket är en bilväg, här mötte vi en mopedist halvvägs som erbjöd att rulla oss ner för berget vilket vi gärna tackade ja till. Han var nog den första som inte krävt pengar för att göra en tjänst.

 

Vi tog oss snabbt tillbaka till Dalat var vi åt en simpel lunch. Jag har lärt mig att de flesta restauranger har priser för utlänningar och för vietnameser, vi krävde att få se båda menyer och betalade halva priset från den utländska. Det är oerhört irriterande då restaurangerna försöker blåsa en på priset, det är som om de utgår från att man är korkad bara för att man är utlänning. Min vän Toey i Xi'an sade: ”Just because you're white doesn't mean that you're stupid”. Efter denna lunch ville jag besöka det surrealistiska huset som staden är känd för. Vi gick genom ett slumområde med otroligt fascinerande gator för att komma dit. De kryllade av både fotgängare och mopeder, gatukök och affärer – som sålde de mest exotiska saker. Crazy House som det kallas är designat av en vietnamesiska som är dotter till en av de högst uppsatta ledarna av landet, hon har ritat huset i en stil som är starkt inspirerad av Barcelonas Gaudí och påminner starkt om Tim Burtons Alice i Underlandet. Huset är dock byggt 1992. Vi undersökte varje vrå och varje hotellrum man kunde bo i med stort intresse, förundrande över husets lokalisering. Antagligen kunde detta hus byggas i Dalat för att Cao Dai-religionen är så pass stark i regionen.

 

Vi betalade dubbelt upp för att dricka Dalats finaste vin under kvällen men blev besvikna. Vi besökte samma restaurang från föregående kväll, hade en trevlig middag och pratade gott. Dagen därpå skulle vi resa vidare mot Saigon, Ho Chi Minh City.


RSS 2.0