Staden som döptes till Yangon

 

Jag landade tidig kväll i Myanmars största stad, Yangon. Flygplatsen var liten och säkerhetskontrollen simpel: ”stamp, stamp, stamp” och jag fick tillbaka mitt pass. Jag försökte få den kvinnliga kontrollanten att le genom att fråga hur dagen varit och önska trevlig kväll. Hennes blick sade mig att hon var tränad i att vara bitter gentemot nyanlända. Jag ryckte på axlarna och tänkte att allt som har med regeringen att göra är en sur karamell, men kanske folket var trevligare. De följande dagarna skulle min tes bevisas.

 

Jag delade en taxi tillsammans med en ung amerikan. Taxichauffören var en trevlig man som försökte ge oss en rättvis introduktion av landet han var stolt över. Han gav oss tips och försökte lära oss några simpla fraser. Normalt sett brukar jag ignorera taxichaufförers hotell- och aktivitetsförslag, men det var med nyfikna ögon jag anlände till Myanmar, så jag lyssnade på vad han hade att säga. Han släppte oss av vid ett hotellkvarter, rankade det som var bäst till sämst, och önskade oss god lycka. De alla var fulla, förutom en säng som jag lät amerikanen ta. Jag gick vidare för att finna mig ett eget rum. De första fem hotellen jag fann var antingen fulla eller kunde – liksom i Kina – inte ta emot utlänningar. Till sist hittade jag ett i den indiska kvarteren som mycket vänligt tog emot mig. Jag betalade sju dollar för fritt internet, en god frukost och vänliga leenden – mitt rum var en annan historia. Det fanns inga fönster och taket var mögligt. Detta gjorde att det hela tiden hängde en tung luft i rummet som förvärrades av den unkna mögelstanken, men jag hade inte mycket till val. Dessutom var det bara till för att sova i. Jag fann en mindre ”ölpub” var ett par utlänningar hängde, jag frågade dem om tips på Myanmar och sedan gick vi för att äta.

 

Förmiddagen därpå gick ut på att anpassa mig till atmosfären i staden. Yangon är mycket annorlunda från övriga Sydostasien. Gatorna trafikeras av gamla bilar, allt från koloniala till sovjetiskt byggda sådana. Varje huvudgata har två breda trottoarer som används som långa marknader som aldrig tar slut. Människorna ropar efter en, stirrar på en, pratar med en och försöker sälja till en. Det är marknadskaos överallt. Ficktjuvar är att se upp för och man får vara beredd på att stanna hela tiden. Gatumat serveras mellan stånden och hundarna äter resterna. Butikerna säljer mest gamla elapparater, smycken eller klockor. Goda hantverkare finns det gott om. Därmed lät jag en urmakare laga min klocka som fortfarande var fast på kinesisk tid. Jag köpte en statlig tidning för utlänningar av en man som satt ner vid en trappa och drack en kopp kaffe vid en indisk restaurang. Huvudnyheten var att det myanmariska ministeriet hade spelat en golfturnering i landets ära. Jag skrattade bittert över denna artikel. Jag fick tag på ett par nya byxor mittemot restaurangen, de flinade åt mig då jag ville testa dem på öppen gata. Jag kände mig redo för att ta emot landet. Jag var överväldigad av Yangons gator, det var en fantastisk stad jag kommit till.

 

Jag träffade en munk, Mister Win, vid stadens berömda Pagoda. Pagodan i sig var enastående, men Mister Win vad jag vill minnas. Ofta har jag inlett konversationer med lokalbefolkning, men inte slutfört dem. Denna gången kollade jag ens inte på min klocka och lät konversationen flyta på. Jag tror att vi pratade tre eller fyra timmar. Han berättade om livet som munk, varför han valt det och hur regeringen var en sur karamell (om du vill veta mer: läs om fredsdemonstrationerna september 2008) för honom och hans bröder. Han pratade mycket om paradiset och helvetet, att man inte fick begå otukt, dryckenskap eller lögn – men röka fick man sade han då han tände en cigarett. Jag försökte visa honom min kamera som var ett utomjordiskt föremål för honom. Han sade att bara åt en gång om dagen, mediterade ett antal timmar och resten av tiden spenderade han med att göra diverse jobb i klostret. Han var en utbildad civilingenjör som dragit sig tillbaka då han var trettiotre (nu var han fyrtiotre). Han älskade att resa och förfrågade mig på mina erfarenheter, själv hade han varit i fem länder (vilket är väldigt mycket för en burmes).

 

Dagen därpå letade jag efter en bokbutik då en äldre man kom fram till mig. Jag trodde att han ville ha pengar, men han pratade väl vilket gjorde att jag accepterade hans hjälp med att hitta butiken. Även han var utbildad civilingenjör, men nu lät inte regeringen honom jobba något mer. Han hade läst Hemingway, Orwell, Dostojevskij, Tolstoj och Hugo. Han förklarade gång på gång för mig hur mycket han hatade regeringen, hur rädd han var för den. Han var rädd för att sättas i fängelse om han sade något dåligt, men han litade på att han kunde anförtro mig dessa tankar. Han sade att regeringen slösade pengar på att bygga en ny stad då Yangon höll på att falla samman. I slutändan hittade vi bokbutiken som hade ett stort urval av diverse kapitalistiska böcker om investering, men utbudet på simpel skönlitteratur var minimalt. Vad som fanns var: Harry Potter (3), Dracula, Gullivers Resor, Stolthet & Fördom och Krig & Fred. Jag köpte Gullivers Resor. Det finns få saker som är bättre att läsa om än resor då man själv är på resande fot. Han var en fattig skärrad man sade han, så jag bjöd honom på lunch som tack för hjälpen. Dessutom var han trevlig.

 

Han visade mig vägen till busstationen var jag skulle åka vidare till Inle Lake. Uppenbarligen hade jag fått ett väldigt bra pris. Normalt sätt betalar utlänningar mellan dubbelt till tre gånger så mycket som lokalbefolkningen. Kanske hade jag charmat tjejerna i biljettkassan eller så var de snälla mot mig, för jag fick det bästa sätet på bussen och priset som lokalbefolkningen normalt får.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0