Staden som döptes till Yangon

 

Jag landade tidig kväll i Myanmars största stad, Yangon. Flygplatsen var liten och säkerhetskontrollen simpel: ”stamp, stamp, stamp” och jag fick tillbaka mitt pass. Jag försökte få den kvinnliga kontrollanten att le genom att fråga hur dagen varit och önska trevlig kväll. Hennes blick sade mig att hon var tränad i att vara bitter gentemot nyanlända. Jag ryckte på axlarna och tänkte att allt som har med regeringen att göra är en sur karamell, men kanske folket var trevligare. De följande dagarna skulle min tes bevisas.

 

Jag delade en taxi tillsammans med en ung amerikan. Taxichauffören var en trevlig man som försökte ge oss en rättvis introduktion av landet han var stolt över. Han gav oss tips och försökte lära oss några simpla fraser. Normalt sett brukar jag ignorera taxichaufförers hotell- och aktivitetsförslag, men det var med nyfikna ögon jag anlände till Myanmar, så jag lyssnade på vad han hade att säga. Han släppte oss av vid ett hotellkvarter, rankade det som var bäst till sämst, och önskade oss god lycka. De alla var fulla, förutom en säng som jag lät amerikanen ta. Jag gick vidare för att finna mig ett eget rum. De första fem hotellen jag fann var antingen fulla eller kunde – liksom i Kina – inte ta emot utlänningar. Till sist hittade jag ett i den indiska kvarteren som mycket vänligt tog emot mig. Jag betalade sju dollar för fritt internet, en god frukost och vänliga leenden – mitt rum var en annan historia. Det fanns inga fönster och taket var mögligt. Detta gjorde att det hela tiden hängde en tung luft i rummet som förvärrades av den unkna mögelstanken, men jag hade inte mycket till val. Dessutom var det bara till för att sova i. Jag fann en mindre ”ölpub” var ett par utlänningar hängde, jag frågade dem om tips på Myanmar och sedan gick vi för att äta.

 

Förmiddagen därpå gick ut på att anpassa mig till atmosfären i staden. Yangon är mycket annorlunda från övriga Sydostasien. Gatorna trafikeras av gamla bilar, allt från koloniala till sovjetiskt byggda sådana. Varje huvudgata har två breda trottoarer som används som långa marknader som aldrig tar slut. Människorna ropar efter en, stirrar på en, pratar med en och försöker sälja till en. Det är marknadskaos överallt. Ficktjuvar är att se upp för och man får vara beredd på att stanna hela tiden. Gatumat serveras mellan stånden och hundarna äter resterna. Butikerna säljer mest gamla elapparater, smycken eller klockor. Goda hantverkare finns det gott om. Därmed lät jag en urmakare laga min klocka som fortfarande var fast på kinesisk tid. Jag köpte en statlig tidning för utlänningar av en man som satt ner vid en trappa och drack en kopp kaffe vid en indisk restaurang. Huvudnyheten var att det myanmariska ministeriet hade spelat en golfturnering i landets ära. Jag skrattade bittert över denna artikel. Jag fick tag på ett par nya byxor mittemot restaurangen, de flinade åt mig då jag ville testa dem på öppen gata. Jag kände mig redo för att ta emot landet. Jag var överväldigad av Yangons gator, det var en fantastisk stad jag kommit till.

 

Jag träffade en munk, Mister Win, vid stadens berömda Pagoda. Pagodan i sig var enastående, men Mister Win vad jag vill minnas. Ofta har jag inlett konversationer med lokalbefolkning, men inte slutfört dem. Denna gången kollade jag ens inte på min klocka och lät konversationen flyta på. Jag tror att vi pratade tre eller fyra timmar. Han berättade om livet som munk, varför han valt det och hur regeringen var en sur karamell (om du vill veta mer: läs om fredsdemonstrationerna september 2008) för honom och hans bröder. Han pratade mycket om paradiset och helvetet, att man inte fick begå otukt, dryckenskap eller lögn – men röka fick man sade han då han tände en cigarett. Jag försökte visa honom min kamera som var ett utomjordiskt föremål för honom. Han sade att bara åt en gång om dagen, mediterade ett antal timmar och resten av tiden spenderade han med att göra diverse jobb i klostret. Han var en utbildad civilingenjör som dragit sig tillbaka då han var trettiotre (nu var han fyrtiotre). Han älskade att resa och förfrågade mig på mina erfarenheter, själv hade han varit i fem länder (vilket är väldigt mycket för en burmes).

 

Dagen därpå letade jag efter en bokbutik då en äldre man kom fram till mig. Jag trodde att han ville ha pengar, men han pratade väl vilket gjorde att jag accepterade hans hjälp med att hitta butiken. Även han var utbildad civilingenjör, men nu lät inte regeringen honom jobba något mer. Han hade läst Hemingway, Orwell, Dostojevskij, Tolstoj och Hugo. Han förklarade gång på gång för mig hur mycket han hatade regeringen, hur rädd han var för den. Han var rädd för att sättas i fängelse om han sade något dåligt, men han litade på att han kunde anförtro mig dessa tankar. Han sade att regeringen slösade pengar på att bygga en ny stad då Yangon höll på att falla samman. I slutändan hittade vi bokbutiken som hade ett stort urval av diverse kapitalistiska böcker om investering, men utbudet på simpel skönlitteratur var minimalt. Vad som fanns var: Harry Potter (3), Dracula, Gullivers Resor, Stolthet & Fördom och Krig & Fred. Jag köpte Gullivers Resor. Det finns få saker som är bättre att läsa om än resor då man själv är på resande fot. Han var en fattig skärrad man sade han, så jag bjöd honom på lunch som tack för hjälpen. Dessutom var han trevlig.

 

Han visade mig vägen till busstationen var jag skulle åka vidare till Inle Lake. Uppenbarligen hade jag fått ett väldigt bra pris. Normalt sätt betalar utlänningar mellan dubbelt till tre gånger så mycket som lokalbefolkningen. Kanske hade jag charmat tjejerna i biljettkassan eller så var de snälla mot mig, för jag fick det bästa sätet på bussen och priset som lokalbefolkningen normalt får.

 


En thailändsk utmaning

 

Jag hade sett fram emot att sova hela bussresan från Luang Prabang till Vientiane, men den var nog en av de värsta under resan. Detta gjorde att jag, David och Mariona anlände till den laotiska huvudstaden sargade efter en vecka av hårt arbete i Luang Prabang och rödögda av att inte ha sovit på bussen. Jag och David hade en utmaning att genomföra, Mariona skulle stanna i Vientiane. Vi fick sova två timmar i hennes säng, sedan tog vi oss till den thailändska gränsbron.

 

Utmaningen var att åka från Vientiane till Bangkok (huvudstad till huvudstad) utan att betala mer än sex dollar var – detta inklusive boende och transport. Bussarna skulle kosta cirka trettio dollar och tågen likaså, det återstod alltså bara att lifta. I Thailand var det dessutom en enkel uppgift upptäckte vi. På mindre än tjugofyra timmar åkte vi med fyra olika bilar som tog oss hela vägen till Bangkoks centrum. De två första körde oss kortare sträckor, en av dem under sitt arbetspass. De levererade festmaterial, som tack hjälpte vi dem med att bära deras produkter. Vi försökte förklara att vi inte ville åka buss, detta för alla som stoppade eller frågade vad vi höll på med. Ingen förstod. De kollade på oss som om vi var korkade; ”de vill till Bangkok, men de vägrar att åka buss, hur ska de ta sig till Bangkok?”. En dam försökte till och med ge oss pengar. De vi hjälpte med att bära festmaterial släppte av oss mitt inne i stad, vid en bussterminal, de sade till en personal att vi ville till Bangkok varav vi blev förföljda av en hord busschaufförer som slet och drog i oss. De släppte av oss mitt bland vilddjuren!

 

Vi hade en otrolig tur med nästa bil. Det var en stolt och vänlig man med USA-vänliga posters och t-shirts. Han hade en pick-up som vi kunde ligga i flaket på. Han frågade om vi ville till Bangkok varav vi glädjefyllt sade ja. Vi låg i flaket och tittade upp i himlen, jag fick lite sömn och läsa kunde jag också. Vår förare stannade ett par gånger, han köpte oss dryck och mat. Vi försökte betala men han vägrade. Då det började bli kväll erbjöd han oss plats inne i bilen, vi tackade först nej vilket lämnade oss stelfrusna på flaket, men med Davids musikspelare och stjärnorna kände vi oss ändå varma. Till sist satte vi oss ändå inne i bilen, slutkörda och trötta. Vi somnade till den (dåliga) amerikanska covermusik som vår förare vänligt satt på för att imponera på oss. Vid midnatt släppte han av oss vid ett hotell, ett lyxigt sådant som var långt över vår budget. Antagligen ville han försäkra sig om att han inte gjorde några misstag. Då vi fick veta priset och sade att det var för dyrt körde han oss till nästa ställe som var mer humant. Vi tackade honom och somnade snabbt.

 

Dagen därpå var det svårare att få en lift, antagligen för att vi stod vid fel väg. Vi hade många bilar som stannade för oss, men ingen åkte till Bangkok. Till sist stannade det en bil med fem stycken vackra thailändskor som alla fnittrande frågade vart vi skulle. David svarade ”Paradise”, jag svarade ”Bangkok”. De svarade ”that's too bad, we're going to (någon stad)”, men de körde oss till den rätta vägen var vi snabbt fick en lift med en äldre man med fula tatueringar. Han körde oss hela vägen till Bangkoks gamla flygplats var vi kunde ta en buss in i staden. Allt som allt spenderade vi 216 baht, vilket innebär 6,3 dollar.

 

Den fascinerande, kaotiska, levande thailändska huvudstaden var inte som jag minns den. Kanske var det för att jag anlände till den (ö)kända backpacker-gatan Khaosan Road. Denna gata svarar som världens största centrum för resenärer. Allt man kan tänka sig finns här. Skräddare drar i dig, insektsförsäljare skriker ut sina priser, nattklubbstjejer blottar sina bröst och skyltar reklamerar ”cheap and strong alcohol”. Det är kaotiskt, men inte fascinerande, det är levande, men bara om man är full. Jag avskydde platsen. För tio år sedan hade den säkert varit häftigare, men nu var det bara äckligt påträngande. Det var en gata var värsta sortens resenärer säljer sin själ för att köpa en prostituerad – för att köpa kokain och för att spotta på Bangkoks en gång heliga gator. Jag bodde mitt i detta helvete. Vårt rum var rent, bestående av två sängar och en fläkt. Väggarna var tunna och fönstret ostängbart. Att vi bodde mellan två nattklubbar gjorde inte livet enkelt. Ingen vila i Bangkok.

Vad som räddade mig från att rakt av hoppa från taket var en av de trevligaste överraskningarna under resan. Då vi på morgonen vandrade en sidogata hörde jag en välbekant röst ropa på mig ”Wow, Rasmus!”. Det var Chris (från Banlung) som satt, precis som vanligt, med sin rynkade panna och cigarett i munnen. Vi omfamnade varandra, jag introducerade honom för min numera goda vän David. Chris berättade att han stannat i Banlung ett tag till för att sedan vara gäst på ett bröllop i Kratie. Nu satt han på samma ställe i Bangkok, dagarna i ända, och väntade på att sitta kanadensiska pass skulle bli klart. Jag och David var tyvärr tvungna att lämna honom ganska snart då vi skulle möta upp Tim för att bränna filmen från Luang Prabang. Vi sade att vi skulle ses antingen senare eller dagen därpå, men jag kom så pass bra överens att jag kommer försöka besöka honom senare också.

 

Då vi gick för att möta Tim var det en annan person som ropade efter mig. Det var en finsk man, Eino, jag pratat med som hastigast i Don Det (Four Thousand Islands). Han skulle spendera sin sista dag i Sydostasien och letade efter något att göra, vi bjöd givetvis med honom. Det var kul att träffa Tim igen, han bjöd med oss till sitt hotell för att bränna filmen på sin dator. Vad vi inte förstod var då han sade hotell var att det var ett riktigt hotell. Som studerande och projektdrivande hade han fått motta tusen euro i budget varje år för att göra research i Sydostasien, detta var hans sista dag innan han skulle åka hem. Av dessa tusen euro återstod det hundra vilket i Bangkok räcker gott och väl för att ha ett hotellrum på tjugoandra våningen med fenomenal utsikt över staden och dessutom ha pengar över. För en resenär som är van att sova med myrorna var detta en chock. Dessutom mer av en chock då han visade oss poolen på taket och utsikten därifrån. Vi spenderade resten av dagen med att dricka gin & tonic för stipendiepengarna och se utsikten från taket. På kvällen åt vi god mat vid Khaosan Road. Om natten försökte jag somna till ljudet av nattklubbarna.

 

Följande skulle jag flyga till Yangon, största staden i Myanmar. Jag hade dock en förmiddag att spendera tillsammans med Chris, Tim, David och några andra som jag träffat i Banlung. Det var en trevlig pratstund. Jag skulle även växla in pengar så att jag kunde klara mig i Burma. Allt som allt trehundra dollar. Jag sade adjö till alla, hälften av dem skulle åka tillbaka till sina respektive länder, så det kändes verkligen som ett tungt adjö, men så fort jag vänt ryggen till sprang jag med lätta ben till flygbussen. Nu väntade nya äventyr mig.


RSS 2.0