Bajkal och Irkutsk

Bajkalsjön är anledningen till att de flesta turister som reser längs Transsibiriska järnvägen gör ett stopp i Irkutsk. Med tiden har denna position också gjort Irkutsk till knutpunkt för de två vägar man kan ta: Vladivostok och Beijing. Att Bajkalsjön innefattar en yta lika stor som Danmark, är 1500 meter djup och innehåller 1/3 av världens sötvatten gör den rent geografiskt magnifik, men vid denna sjö existerar något som människan alltid beundrat.

 

Sjön är avlång vilket gör att om man en god dag som denna blickar över horisonten ser bergen på andra sidan, likaså möts du antagligen av samma syn om du står på andra sidan. Bergen runt sjön uppnår höjder på nästan 1500 meter, alltså lika höga berg som sjön är djup. Jag åkte dit mest på måfå, jag hade varken någon plan eller visste riktigt vad jag skulle göra vid sjön. På vägen hade jag blivit rekommenderad av den dam jag bor hos att först åka halvvägs för att se en nyrenoverad kolonialsibirisk by från 1800-talet vilket jag också gjorde, jag förbannade mig för detta för jag visste att det inte gick många bussar vidare till Litvyanka (stad vid Bajkal) och var jag blev avsläppt fanns det inte markerat någon busshållplats. Dessutom hade jag inte fått någon utlovad biljett. Efter att ha sett denna intressanta by ställde jag mig alltså bredvid vägen och hoppades på det bästa, det dröjde inte länge förrän en minibuss med lokalbefolkning stannade bredvid mig, och fyrtio minuter senare fick jag se Bajkal.

 

Det sägs att om du badar i Bajkal blir du antingen tio år yngre eller får leva tjugofem år längre (jag har hört de båda myter), varför det gör detta beror på att sjön av rimliga själ aldrig uppnår en temperatur på mer än 10 grader. Efter att åkt på en båtutflykt tillsammans med två engelsktalande ryssar – Ivan och Nikita – jag hittade här bestämde vi oss för att just... bada. Det hör till historien att vi nyligen bestigit ett mindre berg bredvid och var svettiga. Så jag hoppas att någon av ovanstående profetior kommer att slå in, för att bada i denna sjö var inte nådigt. Efter detta klättrande, båtåkande och badande skulle jag försöka ta mig tillbaka till Irkutsk igen, det sades att sista bussen skulle gå klockan sju på kvällen vilket mycket väl stämde, men jag fick reda på genom vår guide att man behövde en biljett. Som tur var hade Ivan och Nikita precis lärt mig den ryska gen- och gentjänstermetoden vilket gjorde att jag fick, till ett överpris, ändå åka med bussen.

 

Då jag ankom till Irkutsk hade jag som plan att så fort som möjligt ta mig till det jag antog var ett hotell var jag skulle använda deras wi-fi till att skriva blogg och ringa hem, men först duscha för första gången sedan Moskva. Jag fick hjälp av min nyblivna vän Nick (från tåget) att ta mig till adressen, detta i hans mormor och morfars äldre sovjetiska bil av modell Lada. Mycket riktigt anlände vi fort till adressen men här fanns inte mer än ett ruckel till hus. Efter lite letande och frågande ledde mig Nick till en plåtdörr var man trycker (mekaniskt) koden och väl inne möts vi av en trappa som påminner om ett sjukhus, fast orenoverat sedan fyrtiotalet. Vi går upp och kommer till rätt lägenhet var en strålande sextioårig dam vid Janna visar in mig. Jag tar adjö av Nick och får se mitt rum. Rummet i sig är helt okej, består mest av en säng. Lägenheten är en hon äger, och hon har säkerligen bott i den för den är full med hennes små prylar och personliga saker överallt. Väggarna är fullt bepansrade med familjebilder som hon gladeligen berättar om, jag har fått se i gamla familjealbum och fått allt om hennes barn, barnbarn, systerbarn, föräldrar, föräldrars vänners barnbarn osv. Efter ett tag frågar jag vilka som bor hos henne, varav hon svarar på dålig engelska:

”Dutch, Belgium, Polack: they eat much, never full, French, also eat much, english, germans!”

”No russians?”

”NO! I dislike russians, they no sense, you europe much better!”

 

Jannas dotter – som studerar på universitetet – kommer nästan varje morgon förbi och pratar med tursiterna berättar hon. Denna morgon är inget undantag, hon pratar perfekt engelska med skotsk brytning då hon bott där i tre år. Jag frågar henne om platser man kan se varav hon visar mig en karta som visar två huvudgator med passande namn: Lenin-gatan och Karl Marx-gatan. Vid vardera ände på gatan stoltserar också dessa två figurer. Dagen jag ägnar åt Irkutsk utspelar sig alltså längs dessa två gator. Gatorna som är stadens huvudleder kantras av både äldre, sovjetisk och nyare arkitektur, shopping och restaurangliv. Då staden ligger i Asien men ändå är rysk möts dessa två kulturer vilket skapar en asiatisk oordning men fortfarande med en europeisk charm. Till exempel så är det i princip omöjligt att korsa gatorna i och med bilisterna inte har någon respekt för fotgängare. Det är slående att sibirisk kultur skiljer sig en hel del från den västryska.

 

I Moskva som känns som en väldigt internationell stad, en europeisk storstad, kände jag mig aldrig särskilt hotad, det var få tiggare och staden flöt alltid. Irkutsk som faktiskt består av närmre en miljon människor är betydligt fattigare än Moskva, alla smågator har inte asfalterade vägar och än idag består stora delar av stadens bostadsområden av sibiriska trähus i klassisk manér, vilket i och för sig inte är någonting dåligt då dessa är ganska fina att se på; men runt dessa stinker det för det mesta dass. I Irkutsk märks även en viss rastlöshet av, trots att det är måndag och semestrarna är över får jag en känsla av att det är många som är arbetslösa. Här och var stöter jag in i typiska killgäng som mest dricker öl och hänger, de verkar söka efter saker att göra och kanske finna anledningar att bråka med andra. Vid ena änden av Karl Marx-gatan råkade jag på ett sådant gäng, jag vilade mig efter att ha promenerat hela dagen och tog en bild åt deras håll. Detta var uppenbarligen anstötligt tyckte dem varav ett par stycken reste sig för att berätta detta för mig... på ett sådant vis berusade och rastlösa tonåringar gör. Som tur var följde de inte efter mig när jag vände ryggen åt dem och gick därifrån.

 

Strax därefter stötte jag in i en man som ville visa mig vägen på till ett Decemberist-musem på kartan. Jag kände på mig att det var någonting som inte stämde då han ställde sig nära, nästan sökandes efter min plånbok. Då jag tog avstånd ville han ha pengar varav jag svarade ”niet, niet, niet” på ryskt vis och gick därifrån. Han skrek saker efter mig och följde mig en kort bit, till sist gav han upp och försökte samma sak med efterkommande människor.

 

I kväll bär tåget av mot Ulan Bator i Mongoliet, detta i ett mongoliskt tåg. Jag räknar inte att kunna prata med någon i och med de mongoliska tågen anses vara för lokalbefolkningen (vilket jag anser om alla tåg!). Den första september anländer jag, här kommer jag att bo på Zaya hostel mitt i centrum.

 

 


RSS 2.0